Några smärre förändringar här på Pressylta Redux, allt enligt vårt servicemotto “If you lived here, you’d be home now”. Hemma är alltså Verdana i stället för Arial, svart-på-vitt i stället för grått-på-vitt, mer kategorier, mer taggar, mer trackbacks, mer konjak.

PS: Vad jag menar är ju att det ser ut mer som gamla Pressylta, fast med fartränder.

PPS: Och allt har inte blivit kategoriserat/taggat ännu, jag jobbar baklänges på den uppgiften, som med så mycket annat. Bear with me.

Frågetecknen blir allt fler på tidningarnas nätförstasidor, och dom  pekar sitt krokiga finger mot dig och mig. Jag bestämde mig alltså för att ställa upp, do my bit för 2.0-samhället, och svara på tilltal. Följande frågor från AB:s förstasida i skrivande stund (20:08 GMT).

Singel och över 25 år? Nej och ja.

Vad tycker du om upplägget i Andra chansen? Inte nånting, för ögonblicket. Jag har lite hejsan-tjosan just nu, men ska titta på på webben på måndag, och återkommer då, om det är OK.

“Higher” ett plagiat – vad tycker du? Se ovan.

Vem är din favorit i Andra chansen? Se ovan.

Är Johan Wissman vårt största VM-hopp? Det ser så ut, visst – eller “wisst” – men 400 är också en av dom starkaste grenarna just nu, så… kanske…

Tror du att Johan Wissman kan vinna 400 m på VM i sommar? Tveksamt. Det känns inte som en svensk gren på nåt sätt. Och om Wariner fortfarande pallar, med Michael Johnsons coaching… vem vet…

Vem är vårt största medaljhopp i VM i sommar? Jag skulle nog satsat på en regenererad Sanna K.

Skägg direkt – vem passar bäst som Bard? Det är nog Bard själv. Nothing else can live up to the hype.

Är du på plats? Hard du uppgifter, bilder eller video? Nej, nej, nej och nej. Har inte varit i Skåne sen… tja, sjuttitalet. Och det är ju synd. Skulle vart roligt att hälsa på Mats och Janni, till exempel.

Varför jagas Angelina Jolie? Hon är ju klart jävligt snygg, alltså. Det kanske är paparazzi som jagar henne för att få bilder? I dunno, you tell me.

Hur förbereder du dig inför Metallica? Genom att vira in mig i fransk-egyptiska oskulders gympakläder och svära vid guden Osiris att allt jag håller heligt är baserat på ett fläskriff i E-dur.

Vilken är din favoritplats vid Medelhavet? Oj, svårt… [tänker som attan] Jo, det får bli Cinque Terre (kolla bara).

Längtar du efter skidsemester? Absolut! Fan vad kul det skulle va… Steamboat, Colorado… Creedence på max… lite Colombiagrus… couple’a black runs before dawn… sheeet, man…

Har du uppgifter om Eskilstunamordet? Dessvärre. Wish I could help.

Är det okej att arbetsgivare bryr sig om vad anställda gör på fritiden? Ni behagar skämta.

Vad skulle du göra om du vann femtio miljoner? Köpa en bank.

Tycker du att Britneys framträdande visar på ett dolt sexbudskap? Det får jag sannerligen hoppas för här sitter jag med vårens ståfräs!

När tror du att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling får sitt första barn? Don’t be disgusting, wash your mouth out…

Tror du det finns liv på andra platser i universum? Minst tre.

[Och jag är inte ens 2/3-delar ner på sidan… Nästa avsnitt: nån annan gång… Pust…]

Det är 25 år sen kolgruvarbetarstrejken bröt ut, och tjugofyra år sen – imorgon dag – den tog slut. Det var ett år under vilket radarparet Margaret Thatcher och Arthur Scargill tillsammans gav den brittiska fackföreningsrörelsen, om inte dödsstöten så i alla fall en golvning som den ännu inte hämtat sig från. Vad Thatcher gjorde var att lura Scargill längre och längre ut på plankan, och när hon till slut sa “Hoppa!”, ja, vad gjorde Arthur då? Arthur hoppade.

Saken var ju den att så fort Thatcher kommit till makten 1980 visste både hon och Scargill att strejken skulle komma, som natt följer på dag. Båda hade 1974 års händelser i färskt minne, när NUM snarare än Labour utgjorde Heathregeringens egentliga opposition. Det var på sätt och vis kolgruvarbetarnas historiska uppgift att göra livet till ett helvete för konservativa regeringar, förhoppningsvis också att få dem på fall.

Från 1980 bidade Scargill sin tid, väntade på det rätta ögonblick som oundvikligen skulle komma i och med gruvindustrins begynnande “strukturrationalisering”, dvs. avveckling. Under tiden planerade Thatcherregeringen ner i minsta detalj för konflikten, i ett genialiskt genomfört maktspel.

Energistyrelsen hade långt tidigare arbetat fram ett dataprogram som såg till att inte en enda glödlampa skulle blinka till under ens den långvarigaste av strejker, detta genom att lägga om 2/3 av nätet till kärnkraft och olja (och resten till upplagrat eller  “strejkbrutet” kol). Energiministern Peter Walker hade planerat för alla politiska och juridiska evntualiteter. Polismakten stod stark och vältränad efter tidgare arbetsmarknadskonflikter och underrättelseväsendet – det vet vi idag – hade långt före mars 1984 djupinfiltrerat NUM. Och i bolagsstyrelsen hade man tillsatt den ökände fackföreningskrossaren Ian McGregor från USA, som trots en haktappande klantighet mer än väl stod rycken.

Så långt plankan. Hur gick det då till när Arthur hoppade? Det är en lång historia, men han begick i princip tre fatala taktiska misstag. För det första  beslutet från 19 april att inte ta omröstning om strejken, vilket både lagen och förbundets egna stadgar krävde. Särskilt som strejken med allra största sannolikhet skulle blivit genomröstad då, i motsats till vad som skett de två tidigare gånger Scargill försökt få medlemmarna med sig.

Det väsentliga med den missen är att Scargill med en ja-omröstning skulle gett strejken en legitimitet som skulle gjort det praktiskt taget omöjligt för Labour och Neil Kinnock att avstå från att stödja strejken fullt ut. Med Labourstöd är sannolikheten ordentligt mycket större att NUM skulle avgått med någon form av seger, kanske t.o.m. Thatcherregeringens fall.

Misstag nummer två var bad timing, helt enkelt: den uselt valda tidpunkten. Ingen kolgruvestrejk har nånsin tidigare utlysts på våren, särskilt när mängden upplagrat kol samtidigt var rekordhög (55 milj. ton) tack vare Thatchers kloka förberedelser.

Det tredje misstaget var att stå utan någon annan massmediestrategi än den att journalister utgör “kapitalismens förtrupp”, som Scargill själv uttryckte det. När bolagsstyrelsen (dvs. regeringen) satte igång sin “back-to-work”-kampanj i november kunde de varje måndag ge media (förment) exakta siffror på hur många arbetare som gett upp under den gångna veckan. Gruvfackets enda respons, varenda måndag, var att kalla siffrorna lögner, när de istället borde kommit med egna och lika (förment) exakta siffror. Till slut valde 1500 gruvarbetare om dagen att tro på vad som stod i tidningarna, snarare än på sin egen fackstyrelse.

När strejken var över fick Thatcher säga till sina kolleger på skarpen att inte offentligt jubla över NUM:s totala nederlag. Inga glada miner fick avslöja den förkrossande segern. Arthur Scargill genomgick för sin del en slags pajasmarxistisk apoteos: han hade haft rätt hela tiden (gruvindustrin avvecklades ju mycket riktigt) men politiskt och personligt, ideologiskt och historiskt hade han korat sig själv till The King of Fools.

Och de före detta gruvarbetarna själva lever förstås än idag med den politiska, sociala och materiella misär som följde på strejken. Jobben som skulle ersätta gruvorna fanns för det mesta i serviceindustrin, dvs underbetalda kontraktsjobb som alltid är de första att ryka när snålblåsten kommer.

Och det är kanske ett lite översymboliskt postskriptum att i just de områden i nordöstra England där uppslutningen kring NUM var som starkast – inte minst i Scargills hemstad Barnsley – är de områden där British National Party rönt sina största parlamentariska framgångar de senaste åren. Sorgligheten kring hela historien om kolgruvestrejken 1984-85 är kompakt.

Apropå fact-checking. Häröver i mediakretsar pågår en intressant in-house-debatt om the future of subs: behövs dom överhuvudtaget? Ja, för helvete, vill många säga, men realisten (alternativt cynikern) Roy Greenslade (your friend and mine, alltsedan McKennitt v Ash) säger nej. Själv hör jag till ja-för-helvete-sidan.

Detta apropå DN:s tabbar. Tydligen har samma ledarskribent skrivit att Hillary Clinton är USA:s första kvinnliga utrikesminister. Sånt slarv är oförlåtligt. Har svenska tidningar alltså helt gjort sig av med redigerare? I DN:s fall fruktar jag att så kan vara fallet. När jag skrev för DN Kultur mellan 2000 och 2005 var det regel snarare än undantag att mina epostade texter blev copy-and-pasted rakt in i tidningen. Det var lätt att se, för typos och stavfel kom med precis som jag skickat dom (dock ej faktafel, det satsar jag en krona på) (prove me wrong, if you’re hard enough…).

Isobel skriver om en utrikespolitisk groda på DN:s ledarsida idag. Det är inte första gången, förmodligen inte sista heller. För inte så länge sen skrev en DN-läsare och frågade var uttrycket “special relationship” mellan USA och UK kommer från. Churchill 1946? O nej, deras Europakorrespondent (jag tror det var Barbro Hedvall [senare: det var inte alls, det var Ingrid Hedström]) svarade att det myntades under Suezkrisen. Eeeeek…! Alla ens historiska instinkter borde ju ha skrikit “stopp och belägg” eftersom förhållandet mellan de två under Suez var så icke-speciellt det nånsin kunde bli…

Såna billiga tabbar är ju varken mer eller mindre än en skymf mot Wikipedia, håll med om det.

Mai Zetterling “har börjat visa ett ökat intresse för kommunismen,” skriver MI5 i en hemlig rapport år 1953. “Hon har läst kommunistisk litteratur, [inkluderat] en historik över Sovjetunionen och leninistiska arbeten.” Hon ska dessutom ha umgåtts med “ett antal oamerikanska amerikaner”.

Detta enligt idag frisläppta dokument, i vilka det framgår att man också visade intresse för en annan glamdam, Lee Miller. Tough job, but someone’s gotta do it.

Kan den relativa (totala?) bristen på farser som utspelar sig i spionmiljöer bero på att verkligheten alltid trumfar dikten?

“I see a bad moon rising, I see trouble on the way…” [Ett mönster börjar visa sig: musiken som definierar mina dygn är väldigt dunka-dunka 2/4-låtar… vad kan det ha för betydelse?]

Thrift [och nödvändigheten därav]

Solrosfröbeströdda bagels från Grodzinsky’s i Stamford Hill. [För ett väldigt thriftypris av 35p stycket]

Idag kommer Londons-enda-kvällstidning Evening Standard ut ffg under Lebedevs ägarskap och Geordie Greigs chefredaktörskap (GG tidigare redaktör för Tatler, en slags Kamratposten för the ra-ra crowd). “Från idag,” säger man i ett ledarstick, “kommer denna tidning att ha en i grunden optimistisk syn på livet, på London och på londonborna.” [Huruvida detta inkluderar Andres Lokko vill man inte precisera].

Och det vore ju välkommet om tidningen äntligen ville följa mitt gamla råd om att sluta vara eftermiddagens sura uppstötning av morgonens Daily Mail: man tycker sig faktiskt ana i kommentaren att förorterna inte längre kommer att vara tidningens enda politisk-moraliska referent, och att urspårningar som Andrew Gilligans vendetta mot Ken inför borgmästarvalet inte längre kommer att få ske.

Och, faktiskt, dagens nummer innehåller en hel del positiva nyheter, bland annat att Carla Bruni lägger ner sin sångkarriär. Tjosan.

Ibland kan ytlighet och snobberi faktiskt vara en hjälp i polisiärt arbete. Detta bevisas av att den för mutor häktade Gripen-agenten i Österrike heter Alfons Mensdorff-Pouilly. Den engelska överklassen hade alltid en fras för såna här mustaschprydda, mockaskodda halvherrar med öppna plånböcker och namn som Alfons: “he’s a wrong’un”…

Om man letar efter ett kortfattat argument mot FRA och databassamhället så har den briljante Ben Goldacre sammanfattat det i sin legendariska  ‘Bad Science’-kolumn idag i The G. Och det är precis samma som jag alltid tänkte hela vägen genom högstadiet: matten funkar inte. The numbers are wrong. Someone roll another joint.