Nedanstående satte jag ihop för några år sedan, efter att många frågat mig hur man tar sig in i voiceover-branschen, för det finns några basics som är bra att veta. Det är alltså skrivet i ett engelskt sammanhang, men mycket går ju att överföra på svenska förhållanden också (om än kanske inte det där med arvodena på slutet…)
Gunnar Pettersson – VOICEOVERS : A START
If you want to get into voiceovers (VO’s), these are a few tips you might find handy. Bear in mind there’s a lot of competition, even in foreign languages, so don’t give up at the first hurdle, or even the second, or third.
Richard Baker har avlidit, 93 år gammal. Han var BBC:s första och kanske mest emblematiska nyhetsuppläsare i tv. Baker var alltså inte journalist så mycket som performer, så det är värt att lyssna på hans röst för att höra mycket av vad BBC så att säga går ut på, om inte i sitt innersta väsen så i alla fall i sin timbre.
Hans accent är för det första så BBC den vill bli: absolut inte överklass, men en RP som står med båda fötterna stadigt på jorden och med huvudet i ett inrökt common room på något av de större universiteten. Rösten i sig är en ganska mjuk men stabil och mycket vederhäftig baryton, en typ av röst man ofta använder ordet avuncular för att beskriva, farbroderlig alltså. Men lyssnar man på den en lite längre stund så hör man också hur den faktiskt nästan helt saknar karaktär. Man kan liksom inte sätta ett ansikte på Bakers röst: den har få eller inga “drag”, bokstavligen.
Det är alltså väldigt talande (ähem) att till en början fick BBC:s nyhetsuppläsare inte synas på tv-skärmen, försåvitt deras ansiktdrag och miner skulle avslöja någon form av partiskhet. Så när de till slut fick synas, från 1954, hängde det alltså helt och hållet på att rösten skulle utgöra motsvarigheten till just ett osynligt ansikte, på att there’s nothing there. BBC:s nyhetsförmedling är så neutral och opartisk att den i praktiken inte finns. Där är myten, och den har överlevt förvånansvärt länge.
Det är med dessa ur-BBC-röster som med inläsare av ljudböcker. Såvida man inte har en känd röst, som Stephen Fry exempelvis, och lyssnaren därför vet vad de har att vänta sig, så är just karaktär i en röst något som tenderar att vara en distraktion för lyssnaren. Texten, handlingen, orden måste få regera ensamma, inte the performance. Det är för övrigt därför jag själv aldrig spelat in ljudböcker under mina år som voiceover, och säkert aldrig kommer att göra det heller. Jag har en reklamröst, inte en narrativ röst.
Dessutom: en av de bästa narrativa rösterna, och flitig ljudboksinläsare, är Samuel West (ett klipp här, han börjar 0:50 in). Återigen en ytterligt behaglig, auktoritativ stämma – men “karaktär”? Not so much.
…därför att det har med Brexit att göra. FN:s “poverty envoy” har efter ett veckolångt besök i Storbritannien sagt att “The UK government has inflicted ‘great misery’ on its people with ‘punitive, mean-spirited, and often callous’ austerity policies driven by a political desire to undertake social re-engineering rather than economic necessity…” (Typiskt har BBC News rapporten långt ner på dagordningen) Den utmärkte Aditya Chakrabortty kommenterar dock i The G här.
“One might go so far as to say that England never got over winning the war”. Fintan O’Toole är som vanligt lysande i dagens long read i The G, om de “structures of feelings” – eller kalla det paranoida fantasier, som rubriken – som ligger bakom Brexit. Ur en kommande bok. Obligatorisk läsning, med läxförhör i morgon.
Utkastet till dealen Theresa May har kommit fram till ska debatteras i regeringen idag från kl 14. Det här förklarar i grova drag vad som gäller. Första hindret är att få regeringen att komma överens om avtalets förträfflighet, vilket är långt ifrån säkert. Därefter ska May presentera avtalet i en live-tv-sändning, vilket alltså mycket väl kan bli när hon i stället annonserar sin avgång. Därefter i så fall ny partiledare/PM eller nyval. I det förra fallet riskerar vi alltså att regeras av cyniker, lögnare eller vad den utmärkte Fintan O’Toole kallar the pig-ignorant (läs gärna hans artikel från härom dagen och ta er än en gång för pannan…) Det ser alltså inte särskilt roligt ut i nuläget. What a shitshow, som det heter.
PS: Så kabinettet har backat Mays avtal. Men hon använde ordet “collective decision” vilket inte är detsamma som “unanimous decision”. Det kan komma avgångar, så detta är bara början. Aldrig i livet att det går igenom parlamentet i december.
PPS: Extrembrexitören Jacob Rees-Mogg har kallats “the stupid person’s idea of a clever person” och mycket riktigt har han idag lämnat in sitt no-confidence-brev till de konservativas “1922 Committee”. Det krävs 48 sådana brev för att May ska utmanas som partiledare (dvs som PM) och ingen vet hur många breven nu är. Men jag tror inte på det scenariot. Jag tror May kämpar sig igenom processen fram till december, mest för att ingen annan vill ha jobbet, minst av allt brexitörerna. När avtalet då (troligtvis, men inte helt säkert) röstas ner i parlamentet första veckan i december, då kommer avgörandet. Antingen att hon hotar med eller deklarerar nyval, varvid tories kommer att samlas under fanan, inte så mycket för att de fruktar en Corbynregering (vilket inte alls är ett självklart resultat i ett nyval) utan för att det skulle innebära början på slutet för det konservativa partiet, för att inte tala om början på början på slutet för unionen: inom 10-15 år kommer vi förmodligen att se att självständigt Skottland och ett enat Irland, kanske t.o.m ett mer oberoende Wales, vad som än händer. Och därefter? Matpaketen, mina vänner, matpaketen…
Men det har alltid känts mycket närmare än så i det här landet, främst naturligtvis för att så många har släktingar som stupade. Fotografier på magra unga män i illasittande uniformer står på hyllorna och byråerna: “Det är din morfars far”. Och så de för evigt blytunga namnen: Passchendaele, Somme, Ypres. Man känner en annan slags fasa än man gör inför det följande världskriget, den är mer överväldigande på något sätt, mer allomfattande.
Lästips: Neal Ascherson i Observer idag. Men också en allmän observation: gudarna ska veta att det finns problem med Wikipedia, och kommer väl alltid att finnas, men den är faktiskt mycket bra i fråga om krigshistoria allmänt, och de två världskrigen i synnerhet, i allt från generella översikter ner till dag-för-dagbeskrivningar av individuella slag och slagfält.
+ Fick just tips om denna web site “WWI: A Street Near You“. Helt fascinerande, och gripande. Man skriver in en gata och får reda på vilka från närområdet som stupade under första världskriget. Mer än väl värt en browse.
De två första frågorna jag inte fattat: Har dom fortfarande kvorum nu när Jayne S har avgått? Har hon verkligen “avgått” – eller “ställt sig vid sidan av”, som The Three Stooges?
För att parafrasera Sara Danius, de har uppenbarligen aldrig slått upp “getting your shit together” i ordboken. Och det ser väl mer och mer otänkbart ut att Akademien får ta hand om Nobelpriset nästa år, och tur det är nog det. Låt kungen avskeda hela gänget, ge priset till Vitterhetsakademien, och låt en helt ny Akademie hyra några rum på Västerlånggatan för att sköta ordböcker och stipendier. Enough is enough.
* Bra rutet, som det heter, av Åsa Linderborg i AB om den pinsamma fars som är Mikael Holmström och DN:s ubåtsrapportering. Ideologisk agendajournalistik i sin mest uppenbara form, som ju bl.a. Torsten Kälvemark titt som tätt påpekat.
* För övrigt, Torstens blogg ‘Tidens tecken’ (se listan till höger) ligger stilla och orörd sedan början på året, vilket man kan tycka är lite synd, men jag har hört att annat arbete tar upp för mycket av hans tid.
* I samma tidning, och lite överallt, får vi oss till livs en nygammal Palmeteori om Sydafrikas möjliga inblandning, detta ur en ny bok om Stieg Larssons efterlämnade arkiv. Bråda dagar för Gunnar Wall…
* Men det där låter ju ändå aningen mer trovärdigt än Skandiamannen, varöver jag kommenterat ett par gånger på Gunnar W:s blogg, bl.a. här.
