Too late, again
Categories: Brittiskt allmänt, KulturelltThursday, Feb 1, 2018
Jag kom tyvärr hit lite för sent för detta, men ändå.
Jag kom tyvärr hit lite för sent för detta, men ändå.
Matthew Sweets kommande bok Operation Chaos får man nog titta närmare på. Jag fick en viss inblick i den amerikanska desertörsvärlden kring 1970-71, fast då i Göteborg naturligtvis, snarare än det Stockholm som Sweet verkar koncentrera sig på. Det gick alltid en massa rykten om den ena eller den andra, och vad de “egentligen” sysslade med. Jag kände både sådana som nästan omedelbart gjorde sig hemmastadda i det svenska språket och samhället, och sådana som aldrig hittade rätt, annat än till de allt tyngre drogerna. En av de sistnämnda kom från en liten skithåla i Missouri vars rättänkande medborgare satt ett pris på hans huvud för den vanära han dragit över dem. Han försvann från Göteborg efter ett tag. Undrar vad som hände med honom.
Det ska bli av “senare i år“… Fast jag tror vad de menar med “senare” är vilket-datum-som-helst efter att Trump ställts inför riksrätt.
Ett ämne som länge fascinerat mig, kanske på förekommen anledning, är inspelade röster tillhörande historiska figurer (och vem är inte en historisk figur, egentligen?). Den äldsta människa som finns inspelad är Helmuth von Moltke, nästan född på sjuttonhundratalet (år 1800; läs mer här). Bismarck finns också att lyssna på.
Men det riktigt vemodiga och fantasieggande är de vars röster, enligt vad vi hittills vet, överhuvudtaget inte finns inspelade. En är George Orwell, trots att han jobbade så mycket på BBC – åh, vad man skulle vilja höra den kristallklara överklassaccenten, eller vad som fanns kvar av den…
Det mest tragiska exemplet, enligt min mening, är dock Federico Garcia Lorca. Bara att få höra honom läsa ‘Llanto por Ignacio Sánchez Mejías’ (“a las cinco de la tarde…”). Och det är ju ingen tröst i bedrövelsen att man faktiskt kan höra Lorca spela piano, bakom en berömd flamencosångerska som jag glömt namnet på (ägde CD:n en gång i livet)
Ögonen blöder, ryggen värker, ordförrådet är tomt, inga stavningsregler gäller längre… Jag hade glömt hur stachanovitiskt korrekturläsande är. Men jag är nästan framme. Som en teaser för mina trogna bloggläsare tänkte jag lägga upp innehållssidan. Vad boken sedan handlar om? I have no idea. Men i mars får vi reda på det.
Det känns lite grand som geologiska tidsåldrar. Pressylta Redux har nu existerat med husorganen The Guardian och Observer i tre olika format: broadsheet fram till 2005, Berliner fram till igår, och tabloid från och med idag. Berlinerformatet var faktiskt en av de första saker jag bloggade om i analoga Pressylta (se september 2005), så jag får väl runda av med att recensera tabloiden också.
Först en fråga jag inte fått svar på ännu, kanske någon vet. Man säger att man med bytet till tabloid kommer att spara in “miljontals pund”. Men jag fattar inte – på vad? Inte papper eller trycksvärta, naturligtvis, eftersom jag tar för givet att arealen tryckt material inte kommer att bli mindre, utan sidorna bara fler. Så är också tabloidens huvuddel 68 sidor, jämfört med Berlinerns 42. Det måste röra sig om marginella kostnader.
Huvuddelen består alltså av nyheter, inrikes, utrikes, ekonomi och sport. Vad gäller just sporten kör man på traditionellt tabloidvis baklänges läsning, så att “förstasidan” är sista sidan. Det finns två instick, dels The Journal med ledare, kommentar, debatt, insändare, och dels gamla bilagan G2 i helt nytt format. Som förut använder man sig mycket av färg som vägledning till olika ämnesområden (som man också gör på den omdesignade webben) vilket jag kanske inte är helt förtjust i.
Det verkar också som man gjort sig av med vissa krönikörer. Paul Mason twittrade just att hans tisdagskolumn inte kommer tillbaka, vilket man kan skratta eller gråta över hur man vill. Återstår att se vilka andra som fått kicken under veckans gång. Slutbetyget? Jovars, den känns rätt bra, även om formatet har sina givna begränsningar. Jag vill gärna se hur en av deras longform-texter tar sig ut på sidorna, för de såg alltid väldigt snygga ut på större papper.
8/10
Sorry, men det blir inga kravaller av under Trumpbesöket, för det blir inget Trumpbesök. Han skyller på att ambassadflytten var en sån dålig deal av Obama. Nu togs egentligen det beslutet av Bush, but who cares? Det blir i stället Tillerson som kommer att klippa av bandet. Och det känns ju inte särskilt angeläget, ur revolutionär synpunkt. Tålamod, kamrater.
Pressyltas årliga besökssiffror sedan 2008 från Statcounter. Grönt är Page Views, blått är Unique Visits och orange är Returning Visits, varav då den blåa är den viktiga (vad jag fattat). Det här speglar faktiskt rätt väl min livssituation under senare år. Höjdpunkterna under åren 2011 till 2013, när jag hade tid att blogga mer. Följande år 2014 blev det till slut ekonomiskt möjligt att återvända till mitt eget skrivande i mycket högre grad, mest tack vare de allt fler voiceoverjobben, vilket i sin tur innebar att jag bloggade allt mindre. (“Som man bloggar får man unika besök”, som bekant). Jag kan dock tänka mig att siffrorna kommer att stiga något (om än kanske bara tillfälligt) från mars i år, när Londonboken kommer ut. Pressylta kommer att bli mitt huvudsakliga forum för Londonrelaterat stuff: frågor, tips, synpunkter, kritik. Men vi får se.