Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

EU/UK: in eller ut?

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, Oct 11, 2015

Sunday Telegraph rapporterar att David Cameron och hans regeringskolleger bestämt sig för fyra (icke förhandlingsbara?) krav för att stanna kvar i EU. Jag saxar direkt:

Forcing Brussels to make “an explicit statement” that Britain will be kept out of any move towards a European superstate. This will require an exemption for the UK from the EU’s founding principle of “ever closer union”.

An “explicit statement” that the euro is not the official currency of the EU, making clear that Europe is a “multi-currency” union. Ministers want this declaration in order to protect the status of the pound sterling as a legitimate currency that will always exist.

A new “red card” system to bring power back from Brussels to Britain. This would give groups of national parliaments the power to stop unwanted directives being handed down and to scrap existing EU laws.

A new structure for the EU itself. The block of 28 nations must be reorganised to prevent the nine countries that are not in the eurozone being dominated by the 19 member states that are, with particular protections for the City of London.

Jag tror det blir svårt att få igenom allihop utan allvarliga störningar, men kommentera gärna. Andrew Rawnsley i Observer idag är också läsvärd om referedumkampanjen, som i princip redan har börjat.

Post scriptum

Categories: Svenskt allmänt
Saturday, Oct 10, 2015

Det finns definitivt ett starkt intresse, fortfarande, för Palmemordet. I alla fall om mina tre-fyrdubblade besökssiffror under veckan är något att gå efter. Men jag befarar att det gäller mest för oss civilister, för i svenska mainstreammedia råder uppenbart ett helt annat klimat. Jag hoppas innerligen att så inte blir fallet, men jag kan se hur Gunnar Walls nya bok eventuellt kommer att bemötas av ännu en utebliven debatt. Det säger i så fall en hel del om det offentliga Sverige, syns det mig.

Så här har det faktiskt hållt på sedan så långt tillbaka som början 1990-talet. Jag skrev för Moderna Tider under de åren och sa en gång till Göran Rosenberg att jag ville skriva en artikel om Palmemordet. -“Kan du ge namnet på mördaren så tar jag den gärna,” blev svaret. Jag blev lite ställd eftersom en av poängerna med min artikel (som till slut blev publicerad, måste jag också säga) var just denna obesvärade attityd hos riksmedia, detta radikala ointresse för den händelse som lär ha förändrat Sverige i grunden.

Bland annat hade min artikel att göra med den då nya nyheten att Hans Holmér möjligtvis inte befann sig i Sälen när mordet ägde rum, utan i Stockholm där skulle ha körts omkring av en en beryktad, alkholiserad polisman och sedan spenderat natten hos sin älskarinna i Solna. Uppgiften vilade på förhållandevis goda grunder, så man kunde ju tro att riksmedia i alla fall skulle nämnt saken. Ytterst få gjorde så, och efter min rundringning bland nyhetsredaktörer fick jag reda på att den huvudsakliga orsaken var att “TT inte gått ut med nåt”. Man hade inte fått nåt på faxen. Därför var det nog inte sant.

Om man vill se ett nyligt exempel på det här militanta ointresset för Palmemordet så finns på Gunnar W:s hemsida ett samtal han har i Aftonbladet TV med Oisín Cantwell (slå gärna upp substantivetet cant i ett engelskt lexikon, så får ni ett hum vad det handlar om). Cantwells bidrag till samtalet är rent chockerande i sin totala brist på grundläggande journalistisk nyfikenhet, på “näsa”, “öron” och “ryggrad”. Det här vad vi har att förvänta oss av Sveriges största dagstidning. Man tar sig för pannan.

Jag läste häromdagen någon imbecill kommentar på svenska Reddit om Gunnars bok, och det var dèja vu all over again. Felet med boken, menade vår anonyme vän, var bl.a. att den inte (ens!) gav namnet på mördaren. Man ville gärna be killen lugna ner sig. Vi kommer med största sannolikhet aldrig att få läsa en bok som ger namnet på mördaren.

Vad sakkunniga författare som Gunnar Wall, Lars Borgnäs och andra bidrar med är att så regelbundet som förlagen anser möjligt återge den fortgående berättelsen om Palmemordet. Att hålla oss andra uppdaterade med vad vi just nu vet och inte vet. Kort sagt, att göra det kakbakande arbete mainstreammedia sedan länge inte velat ta i, snarare än plocka ut de russin som de, utan tillstymmelse till sammanhang, publicerar då och då. Historien om Palmemordet är en historia om inte bara nederlag utan kapitulation.

‘Konspiration Olof Palme’

Categories: Svenskt allmänt
Monday, Oct 5, 2015

Väl hemkommen har jag ägnat större delen av helgen åt att sträckläsa Gunnar Walls nya bok ‘Konspiration Olof Palme‘ (Semic). Eftersom jag kommer att berömma den så är det lika bra att jag från början deklarerar att jag känt Gunnar under ett flertal år, att vi samtalat en del under arbetets gång, och att jag själv är med på ett hörn (med en liten historia som ni freeloaders faktiskt får köpa boken för att läsa…)

Det här är Gunnars tredje (ev. fjärde) bok om Palmemordet, efter ‘Mörkläggningen‘ från 1997 (två band) och ‘Mordgåtan Olof Palme‘ från 2010. Det är ju inte för mycket sagt att Gunnar Wall med åren blivit Palmemordets go-to guy, en given kommunikationskanal för både uppgiftslämnare och media, och en sådan position vinner man inte utan grundmurad sakkunskap, integritet och trovärdighet. Allt detta finns till beskådan i den nya boken.

Den har två huvudsakliga förtjänster, syns det mig, den ena grovt uttryckt journalistisk, den andra historisk.

Det första är att den ger en detaljerad tour d’horizon över vad vi nu, inför trettioårsdagen i februari, vet om mordet. Här finns en mängd intressanta detaljer att ta till sig, både gammalt och nytt. Den tragikomedi som var de två huvudspåren Christer Pettersson och PKK. En inkompetens inom mordutredningen som var så extrem att den nu faktiskt framstår som helt och hållet avsiktlig. Och det kanske räcker med att säga “Ebbe Carlsson”…

Gunnar har också en hel rad nya uppgifter att komma med, och en del har kvällspressen redan skrivit om. Ulf Dahlstens bekräftelse av att walkie-talkie-operationer var välkända redan tidigt. Åkeriägaren Axel Johanssons berättelse om hur figuren “Rikard” försökte rekrytera honom som mördare, och de fragmentariska men viktiga insikter det gav till Stay Behind-nätverket.

Framför allt historien om hur Eva Rausing sommaren 2011 tog kontakt med Gunnar för att namnge en framstående svensk affärsman som ska ha varit en av de som organiserade mordet. Eva Rausings öde är väkänt och ska inte repeteras här, men det är i sitt sammanhang en chockerande historia. Gunnar Wall känner sig juridiskt förhindrad att namnge den svenske affärsmannen i boken, och det är nog klokt. Den som vill kan nog googla fram det ändå.

Ett par noteringar om den “journalistiska” sidan. Ett flertal diskrepanser som finns mellan ögonvittnena på Sveavägen har gjort att Gunnar sedan långt tillbaka lagt fram det s.k. mötesscenariot som en distinkt möjlighet, dvs. att Palme stämt träff med någon just vid det här avsnittet av Sveavägen för ett konfidentiellt samtal, eventuellt om Harvardaffären, och på det viset “lurades i fällan”. Jag har alltid varit agnostisk i den frågan, men är avsevärt mindre agnostisk nu när jag sett antalet uppgifter – oerhört detaljerat redogjorda – som pekar på att ett kort samtal ägde rum mellan de tre: Lisbeth, Olof och mördaren.

Det andra är att Gunnar på goda grunder drar fram Stay Behindnätverket som den troliga organisatoriska bakgrunden till mordet. Det är visserligen ett problem att vi fortfarade vet förhållandevis lite om nätverkets sammansättning, men det är liksom ett a priori-problem: hade vi vetat mer hade vi kommit sanningen närmare. Det är också här man kan börja lyfta fram de mer historiska aspekterna. Boken handlar i grund och botten om att “den politiska konspirationen” idag är det enda spåret som inte kunnat raderas ut av all den kritiska granskning som seriösa journalister ägnat sig åt, Gunnar Wall inkluderat.

Och inte bara är den politiska konspirationen det enda kvarvarande spåret, den är dessutom det första av alla. Bokens inledande kapitel hör till de mest fascinerande, när Gunnar går igenom hur totalt dominerande just den tanken var, i synnerhet bland den politiska klassen. Det var väl inte förrän man håvade in Victor Gunnarsson för att få sinnesro under begravningen som tanken på en ensam galning först dök upp. Det här med att balansera ens spekulationer i relation till offrets politiska betydelse är för övrigt något jag tog upp för inte så länge sedan i samband med mordet på Boris Nemtsov:

En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.

I ett lika fascinerande avsnitt drar Gunnar fram frågan hur det kom sig att man så uppenbart övergav den politiska dimensionen och undvek “öppna vissa dörrar, vända på vissa stenar”, som Thomas Kanger uttryckte det. Den politiska organiseringen bakom mordet framstod som praktiskt taget självklar för de flesta under timmarna och dagarna som följde. Det berodde till viss del på att de krafter som låg bakom mordet medvetet fick det att se ut på det viset, det skulle inte råda något tvivel om vilka dessa krafter var: dussintals walkie-talkiemän fick gärna springa omkring och bli sedda av vittnen; poliser fick gärna klanta till det hur mycket de ville; champagnen fick gärna flöda på krogarna i Gamla Stan.

Eller med andra ord: what you see is what you get. Det var, för att använda Ola Tunanders termer, det vita korset som skickade en signal till den röda rosen: ni vet mycket väl vad och vilka som ligger bakom statsministermordet, men ni kan ingenting göra åt det därför att “om sanningen någonsin kommer fram kommer Sverige att skakas i sina grundvalar” som en fackföreningsman (enligt Olle Alsén) uttryckte det någon dag efteråt. Enter Hans Holmér stage right.

Det finns många andra aspekter av boken att ta upp (om socialdemokratin och mordet, om parallellerna med Dag Hammarskjöld, osv) men förhoppningsvis kommer debatten om den att bli så pass grundlig och livlig att jag kan återkomma till dem senare. Å andra sidan är ju Sverige Sverige, och uteblivna debatter är kanske det svenskaste av allt.

Senaste nytt

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Sep 29, 2015

Jeremy Corbyn har gett sitt första partikongresstal idag, och av allt att döma fick det ett bra mottagande. Lack of style is the new style. En snabbundersökning visade att 53% kunde tänka sig Corbyn som premiärminister. Jag hörde inte talet, och kan inte länka, beroende på att jag sitter i ett underbart soligt september-Göteborg utan något annat än en uråldrig iPad och excentrisk wi-fi. Men det är förstås skönt att veta att Marie Fredriksson är så lycklig i sitt äktenskap och att GW Persson fortfarande har åsikter. Cheers.

En dag i Peckham

Thursday, Sep 24, 2015

Jag hade en heldag, mer eller mindre, i Peckham idag. Det är sydöstra London, del av Borough of Southwark, och påminner väldigt mycket om Brixton som Brixton brukade vara: stor västindisk/afrikansk befolkning, Poundshops och billiga slaktare var och varannan affär på Rye Lane, styckvis gentrifierat när man ger sig in på sidogatorna, små byar av välstånd. Men där finns en energi, ett livligt och produktivt gatuliv, som nu håller på att försvinna från så mycket av innerstaden, dessvärre.

Jag hade också ett långt samtal med min nya kompis Tom Gann på The Kentish Drovers. Tom är engelsklärare och politiskt aktiv i periferin av Labour. Han är med i lokala grupper som kampanjar mot den sociala rensningen vad gäller boendet, mot polisbrutaliteten, och för vad han kallar militant care, en aktiv solidaritet mellan utsatta grupper i staden, som egentligen har sitt ursprung i Marx idé om social reproduktion. Det handlar om rådgivning och stöd, om att starta Communist Food Banks, om att helt enkelt finna utrymme för folk att samtala och diskutera.

Det kan också vara bra att veta att i Peckham uppfanns busshållplatsen. En man vid namn Thomas Tiller startade en omnibusservice mellan Peckham och Charing Cross 1851 och tyckte det skulle vara en bra idé om dom stannade på vissa givna platser så att folk kunde planera sin resor fram och tillbaka. Därmed uppstod också det fenomen vi idag kallar “en kö”.

Delrapport #322

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Sep 23, 2015

Har man mycket om sig och kring sig så vet man inte alltid vad som händer omkring sig(*).

Volkswagen, jag menar, Volkswagen… Vilken idiotgrej. Kapitalismens kortsiktighet i ett nötskal. Det här innebär slutet för VW, ingen tvekan. Snacka om brand survival, brand death

Japan slår Sydafrika i rugby-VM. Läs den meningen en gång till. Liksom: Mjällby IF slog Barcelona i CL. (Men så förlorade de mot Skottland idag).

David Cameron vägrar förneka att han *****ade ett grishuvud som inträdesritual i Piers Gaveston Society i Oxford på 80-talet. Grisen: “Ingen kommentar”.

Jag har medvetet inte lagt in några länkar. Om ni inte tror på ovanstående så är det ju inte mycket jag kan tillägga. Min uppmärksamhet återvänder nu till tangentbordet, mikrofonen och 56:ans buss.

(*) Nail that fucker to the PowerPoint, Harry, the kids will love it…! 

Liseborg

Categories: Svenskt allmänt
Sunday, Sep 20, 2015

Liseberg (och Mellerud) får en write-up i dagens Observer. Jag var själv på Liseberg i juli, för första gången på hundra år, vi var ett gäng som lyssnade på punkbandet The Boys: inga låtar över tre minuter, inga solon, full gas bara. Jag tog mig också en promenad runt omkring och fann samma lätt sinistra stämning man får på de flesta nöjesfält: hjärtskärande skrik, sockervadd, folk som köar för att åka på vad som ser ut som jättelika tortyrinstrument, med meterlånga Tobleroneaskar under armen. Tur att jag inte var stenad.

Jo, en sista sak…

Friday, Sep 18, 2015

Eller ja, inte sista förstås, men för att avsluta veckan. Jag tycker för det första att Corbyns inrikespolitiska ståndpunkter är mer än lovvärda, och det ska bli fascinerande att se hur de utvecklas, eller snarare “manifesterar” sig, under de kommande månaderna.

Särskilt det ekonomiska programmet, som i sin nu skissartade form egentligen inte är så förfärligt radikalt. QE för jobbskapande infrastrukturprojekt är t.ex. något som inte bara har stöd från Krugman och Stieglitz utan skribenter på Financial Times, av alla ställen. Renationalisera järnvägen och energibolagen utan kompensation – right on, brother!

Min största invändning mot Corbyn är som bekant utrikespolitiken, inte så mycket EU som hans historiska sympatier för IRA, Hamas och Hizbollah, för att inte tala om hans positiva uttalanden om Ryssland, Kuba och Venezuela. Det här är för övrigt också något som fått Nick Cohen att under teatraliska former igår “lämna vänstern“, något han egentligen gjorde för flera år sen.

Men jag håller med Cohen om detta. Om man kallar sig politiker och nödvändigtvis ska framträda på en scen (eller i en tevekanal) med folk som tycker kvinnor ska stenas till döds för att de blivit våldtagna så måste man först, om man kallar sig socialist, uttalat fördöma deras inhumana ideologier innan man – om man ser det som nödvändigt – kopplar arm med dem inför den gemensamma fienden, den västerländska imperialismen.

Det är det här med den gemensamma fienden som jag tycker är problematiskt hos Corbyn, och så många andra inom dagens slentrianvänster, för det är så reflexivt och ogenomtänkt. Den franska motståndsrörelsen under 2:a Vk är ett bra exempel, om inte direkt applicerbart så ändå principiellt. Där fanns, särskilt i Maquis, ett stort antal osmakliga element, katolska reaktionärer inte minst. Men det dominerande kommunistledda motståndet, FTP, gjorde klokt nog aldrig stor sak av några “broderliga band” mellan de olika faktionerna, inga framträdanden i varandras tevekanaler så att säga.

Man såg samma sak i Vietnamkriget, med FNL och icke-kommunistiskt motstånd, bland andra buddhisterna. Det handlar om barskrapat strategiskt samarbete, inte intimt taktiskt, i bägge fallen naturligtvis för att man hade sina eyes on the prize: vad som skulle utspela sig så fort freden brutit ut. Den “freden” kommer i Corbynfallet inte att infinna sig inom överskådlig, visserligen, men principen måste hålla under alla väderförhållanden om man ser sig själv som socialist. Inga eftergifter åt reaktionen.

Labour till vänster, del 8

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Sep 17, 2015

Detta blir förmodligen sista avsnittet av veckans Corbyniad. Han har nu, en gång för alla, låtit meddela att han tänker ställa Labour på ja-sidan i EU-omröstningen, oavsett vad Cameron kommer tillbaka med för förhandlingsgodis. I övrigt kan man väl sammanfatta veckan för honom som, tja, inte direkt en diskret effektiv Volvo XC90, snarare en Ford Mondeo 96:a (nerförsbacke, hemlängtan). Han har äntligen anställt en talesman, till exempel. Och så diskuterar man huruvida han kommer att acceptera inval i Privy Council, en anakronism vars inkörsritual innebär att han måste knäböja inför majestätet, kyssa henne på handen och gå baklänges tillbaka till sin plats i ledet. Ett av många tillfällen när brittisk politik är mer Hogwarts än nåt annat. Han skulle göra klokt i att avböja.

Labour till vänster, del 7

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Sep 16, 2015

Så har Corbyn begått sin PMQ-debut och klarade det väl hyggligt. Han hade alltså crowdsourcat frågor till Cameron och leverade dem kompetent nog, dock utan några som helst killer uppföljare, och det på oerhört viktiga frågor: bostadssituationen, tax credits och mental health provision. Det här formatet kan han förstås inte fortsätta med, Cameron klarade svaren precis lika kompetent, dvs inom ramen för vad som gäller för “politisk debatt” i parlamentet. Oavgjort, skulle jag sagt. Och med det menar jag måltorka: 0-0.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004