Ian Dunts långa, detaljerade genomgång av förhandlingarna mellan UK och EU fram till slutet av året går mycket väl att stoppa ner i fickan att ha som facit om man väljer att följa denna kommande mardröm. Det. Är. Helt. Enkelt. Inte. Klokt.

För det första. Det kommer att bli mer sparsamt med inlägg här i framtiden. Dels av tidsskäl: jag tänker ändra kurs lite grand, översättningar, bokprojekt, kanske börja frilansa så smått igen. Dels därför att de senaste tre Brexitåren har gjort Pressylta mer “nyhetsdriven” än den brukade vara. Inte för att det slutar komma nyheter efter 31 januari, men jag tänker kommentera dem mer sporadiskt än förut. Just so you know.

Under tiden. Brexitpartiets MEP June Mummery (jo, hon heter tydligen så; slå gärna upp “mummery” i ordboken) tweetade igår om fiskepolitikens framtid i EU…

Ribban för brexitörernas intellektuella engagemang i Brexitfrågans ABC är alltså inte himmelshög, precis.

“Revolutions unleash euphoria because they create tangible images of change and inaugurate, at least in the fevered minds of their supporters, a new epoch. Brexit can’t do either of these things. The problem with a revolt against imaginary oppression is that you end up with imaginary freedom”.

Fintan O’Toole är som vanligt mitt-i-prick vad gäller den vansinniga idén att Big Ben ska bånga kl 11 på kvällen den 31 januari, för att ringa in den nya frihetstiden efter utträdet ur EU. Eftersom hela klockspelet är under reparation sedan lång tid skulle det kosta en halv miljon pund att tillfälligt rigga upp det igen.

Ian Dunt skriver bra om samma sak och ser i Boris Johnsons slippriga manövrer i frågan en mall för hur Brexitdebatten kommer att utspelas under kommande året: “As the talks go on, this will be the approach – transforming fiendish economic trade-offs into culture war and relentless lying”. 

Som när priserna skjuter i höjden och bilindustrin stänger ner, därför att UK inte kommer att gå med på alignment med EU vad gäller handelsreglerna, ett s.k. level playing field som är grundläggande i varje sådant avtal. Vems fel blir då det? Remainarna, självklart. Eller möjligen Meghan Markle.

Jag skriver inte ofta (alls?) om kungligheter och tänker inte göra det nu heller, egentligen. Det är bara det att fallet Meghan/Harry (senaste nytt här) har ett givet intresse, dels ur mediesynpunkt och dels med tanke på att det handlar om intrång i privatlivet, en arena jag varit inne på förut i och med rättsfallet jag var perifert inblandad i för en del år sen (se kategorilistan).

Vad saken gäller är ju inte rapporteringen som bestås av tidningarnas royal correspondents, dvs de som hänger med och plåtar nästa band som någon HRH klipper av utanför det nya barnhemmet i Nether Wallop. De giftiga sakerna kommer dels från de byline-krönikörer som specialiserar sig på turbofierad moral outrage, typ Piers Morgan och Sarah Vine, och dels på de nyhetsredaktörer som luskar fram allt de kan i hitta i fråga om det småskräp kungligheterna lämnar efter sig, typ kvitton, epost, begagnat toapapper.

Vill man få en inblick i den här träskvärlden är det värt att titta på Brian Cathcarts bylineinvestigates.com – Cathcart grundade med bl.a. Hugh Grant gruppen Hacked Off i kölvattnet på phonehacking-skandalen, som i sin tur ledde till Levesonutredningen. Särskilt intressant i sammanhanget är detta om Daily Mails och Mail on Sundays agerande mot Meghan. Hur luttrad man än är vad gäller den brittiska högerpressen så studsar man fortfarande inför den gränslösa ohederligheten och cynismen. “Leveson? Who’s that?”

En av de centrala frågorna i det kommande rättsfallet är Meghans privata brev till sin far, som Mail on Sunday fick tag i och publicerade. I Guardianartikeln jag länkade till ovan får man sig till livs varför tidningen inte anser att brevet var särskilt privat. Man får läsa det flera gånger för att tro det är sant:

“The letter appears to have been [being] immaculately copied out by [Meghan] in her own elaborate handwriting from a previous draft. There are no crossings-out or amendments as there usually are with a spontaneous draft. It is to be inferred also from the care [she] took over the presentation of the letter that she anticipated it being disclosed to and read by third parties.”

Bara för att man skriver snygg handstil och möjligtvis kopierat en tidigare brevskiss, som man ofta gör i känsliga ärenden, har man ingen rätt att klaga på att MoS lägger vantarna på det och publicerar det för snöda vinningens skull. Detta är de pressetiska – och för all del, juridiska – sumpmarker dessa tidningar rör sig i.

Nu tror många kunniga människor att Meghan kommer att få rätten med sig i målet mot MoS, men att det till slut kan handla om att vinna-slaget-men-förlora-kriget. Det ligger nog en del i det, i det långa loppet. Inte undra på, egentligen, att de två vill dra iväg för gott till Kanadas bortersta kust.

Jag har ett antal gånger funderat på att skriva en bok med titeln “Folk som har ljugit för mig”. Många anledningar finns varför den inte skulle gå att skriva. Eller, ja, skriva skulle väl gå, men inte ge ut. Mer eller mindre oskyldiga lögner (fast en del väldigt mycket mer än oskyldiga); ärekränkningslagarna med tanke på bristen på pappersbevis; en viss omtanke om deras psykiska hälsa; och så vidare.

Men historien om den lögnaktige officeren, som DN just dragit fram, syns mig som ett fall för sig. Det märkliga med historien, i mina något starriga ögon, är ju att han verkar ha gjort ett utmärkt jobb trots att han inte hade rätt att utföra det. Ingen misstänkte något. Vad säger det om lögnaren, och vad säger det om de som föll för lögnen? Tillgång till den hemligaste kryptologin på Must, ansvarsfulla jobb både i Sverige och utomlands, superkänsliga saker.

Ahem… You mean, anyone can do it…?! Jag har skrivit om detta förut. Militär- och underrättelseväsen är verkligen amatörernas paradis. Jo, det finns mycket seriöst arbete att hänvisa till i den sfären, absolut. Men det finns förfärligt mycket mer som bara orsakar höjda ögonbryn och djupa skratt när vi väl får reda på det, och det här är ett skinande exempel. Det finns alldeles för många Nisse Tjosan i befälsgrader när det handlar om vårt folk och försvar.

Sir Roger Scruton har avlidit vid en ålder av 75 år. “Konservativ filosof”, föreläsare på Birkbeck, ordförande i regeringens <checks notes> “Building Better, Building Beautiful Commission”. Yes, well… Kort sammanfattning av hans liv finns i länken.

Jag vet inte om ni kommer ihåg, men det fanns en debatt om Axess och Johan Lundberg för en massa år sen. Jag skrev om det en del här på bloggen. Jag tyckte, så mycket vänster jag var, att det vore bra med ett kvalificerat konservativt forum, något man kan sätta tänderna i för att lätta på det monologiska svenska debattklimatet. Problemet var att Axess tyckte “konservativt” betydde just folk som Roger Scruton. Eller Theodore Dalrymple, eller Stig Strömholm, och numera Matthew Goodwin, den svängen.

Cheezus, det är sannerligen inte lätt att vara vänster när man har sådant motstånd. Roger Scruton var för mig ett av många exempel varför jag kanske valt fel land att leva i, dvs en kultur där man förhoppningsvis kan utmanas, där man ställs på sin spets och måste försvara sina öppna, toleranta, rättvisa ståndpunkter och inte bara möts av ett likblekt ansikte i kistan, den döda blicken som säger I was right all along, because I’m dead. Jag tvekar alltid innan jag säger det, but fuck it, England har inga intellektuella. Vad värre är, de kanske inte behöver några.

Nu ska Transport for London förbjuda påstigning via bak- och mittdörrarna på de “Nya Routemaster”-bussarna (med undantag rullstolsbundna och barnvagnar via mitten). Detta pga att gratisåkandet på dem är dubbelt så högt som på de andra bussarna, TfL förlorar miljarrrder pundare om året på det.

Det är inte det enda problemet med dessa svindyra, förlustbringande och bedrövligt hoptänkta bussar. Mannen bakom designen är någon jag tror jag nämnt förut, Thomas Heatherwick (“The worst designer in the world”, enligt Owen Hatherley; TH låg bl.a. också bakom den dödfödda Garden Bridge).

De här bussarna är trånga, det är lågt till tak, det finns bara tre fönster man kan öppna på var sida på övre däcket så att det blir svinkallt på vintern och bastu på sommaren, och vindrutan på överdäcket kan man knappt titta ut genom, det är så lågt. Dessutom blir motorerna ofta överhettade så de klappar ihop titt som tätt.

Synd egentligen att London gjorde sig av med sina spårvagnar under tidiga 1900-talet. Här, för övrigt, en annan gammal bloggpost om Londons trafiknät.

PS: Heatherwick ligger ju också bakom en av de mest meningslösa konstruktioner jag någonsin sett, The Vessel i New Yorks Hudson Yards. Someone give that man another hobby…

Tack till Niklas för the heads-up om Undersåkers Charkuterifabrik i Jämtland. Det ser inte dumt ut alls, måste jag säga, inte minst Karlssons blodpudding. Deras produkter finns tydligen att köpa i Stockholm också, nån som prövat?

Och det ser ju artisanal ut så det förslår. Helskägg på killen och allt. I min begränsade erfarenhet av craft charcouteries brukar de ibland skruva upp rökeriet till elva, så att sältan blir ännu sältare. De gillar rökt aningen för mycket, det krävs en varsam hand. Hoppas det funkar här.

På tal om vilket. Jag känner att det börjar bli dags för en charkuterisk inventering i London igen. Det var rätt längesedan sist, mycket nytt har kommit till. Vill bl.a. spåra upp den bästa Reuben sandwich som står att hitta, den har alltid varit en favorit.

Återkommer om detta vad det lider.