Ursäkta FamiljeNytt-stuket på det här, men det handlar trots allt om viktiga spörsmål. Olof har alltså beslutat lämna SNS som resultat av hur man hanterat reaktionen på Laura Hartmans (et al) rapport om ‘Konkurrensens konsekvenser’. Det handlar i grund och botten om viktiga principfrågor kring forskares yttrandefrihet. Olofs uttalande finns här. Ulf Bjereld skriver på Newsmill om ‘SNS – ett varumärke i fritt fall.’ Laura Hartman själv intervjuas i Dagens Arena här.

SNS’ agerande framstår ju som haktappande klumpigt och panikslaget. Att rida igenom stormar och (tillfälligt) förlora betalande medlemsavgifter bör höra till en tankesmedjas, om inte vardag så i alla fall säsongsbetonade inslag. En minuts eftertanke borde ju också manat fram reflektionen att framtida SNS-rapporter naturligtvis kommer att bemötas med avsevärd skepsis; man har helt enkelt undergrävt förtroendet för sin egen forskning. Ett PR-haveri av storlek XXXL.

Update fredag 23/9: SNS Vetenskapliga råd uttalar sig kritiskt mot VD Anders Vredin, som i sin tur ber om ursäkt för sitt agerande.

Varför är naturen så jävla… typisk?

Ta till exempel dessa djuphavsbläckfiskar. Dom lever på 400-800 meters djup, där det är alldeles för mörkt och grumligt för att “se”, dvs. för att kunna skilja på hona och hanne. Vad gör hannarna då? Jo, i stället för att evolvera funktioner som gör det lättare att urskilja honorna, så visar det sig mycket mer “ekonomiskt” att bara lossa av spermiesäckar när de stöter på en annan djuphavsbläckfisk av vilket kön den vara månde. Skott-i-mörkret-metoden, med andra ord…

“Karlar, alltså…!” kan jag tänka mig att en del reagerar.

“Bokmässan, alltså…!” kanske andra säger.

(Läs mer här)

Det är ju inte precis någon originell iakttagelse att se Jan Johansson som det musikaliska förkroppsligandet av svenskt nittonhundratal. En helt igenom åthävsfri – eller “chosefri”, brukade det väl heta – kombination av den lantliga traditionen och den urbana moderniteten. Så här låter välfärdssamhället. Vemodigt, alltså, fast ett synkoperat vemod, med en viss självsäkerhet i pauseringen.

Det går inte att vara svensk och inte tycka om Jan Johansson. Tycker man inte om Jan Johansson, så är man någon annanstans ifrån. Planeten Mars, exempelvis, utomsocknes hur som helst. Och det är i själva oemotståndligheten som musiken också blir problematisk. Jag menar att den är instrumentell på mer än det bokstavliga viset.

“Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman”, sa han ju en gång. Jag är ändå inte säker på om man kan säga att manipulation i någon rimlig mening var Jan Johanssons avsikt. Men känslan av att bli styrd, som lyssnare, är alldeles för stark för att kunna bortse från. Hans musik är en slags programmusik som inte riktigt verkar vilja kännas av det.

Jag får samma manipulativa känsla av – för att nu ta ett par skräckexempel – ‘Carmina Burana’ och Ravels ‘Bolero’. Men också i en hel del av Chopin, för att inte tala om Mahler. Det är något som inte är helt och hållet uppriktigt i musikens förhållande till lyssnaren. Den minnesgode kommer ihåg en rätt skojig övning vi hade för ett par-tre år sedan, “Mästare man kan och inte kan lita på“… Det är lite grand i de trakterna vi rör oss…

Som ni ser behöver jag lite draghjälp med att reda ut vad i hela friden det är jag menar… Jag kanske bara tycker att Jan Johanssons musik låter lite gammalmodig, i dessa postmoderna, eftervälfärdsliga tider.

Inte för att jag har mycket till övers för Jakubowskis resonemang (utan att ha läst romanen i fråga, ska genast tilläggas), men det är ganska enastående vad man kommer undan med i Sverige om man heter Jan Guillou: “Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland…”.

Dom av oss som är intresserade av historia måste så klart rita ett litet frågetecken i kanten här. Det bör man ju alltid göra när man stöter på att-satser av den här kallt konstaterande arten. Frågetecknet står för ett flertal problem: var finns bevisen för påståendet? hur mäter man kolonialt barbari, särskilt i en komplicerad multinationell jämförelse som denna? och framför allt: vem utför mätningen, och tolkar resultaten av den?

Tills vi fått se några pålitliga historiska och sociologiska studier som kan stötta hans påstående har man ju bara spekulationer att tillgå. Men sådana kan också ta oss en bit på vägen. På ett eller annat sätt måste Guillous påstående ha sin huvudsakliga vetenskapliga grund i de koloniserades erfarenheter. Att helt, eller ens delvis, förlita sig på kolonisatörernas bedömningar och historieskrivningar är naturligtvis fatalt i det här sammanhanget.

Med tanke på att de människor som levde under oket av kolonialism under den period Guillous roman handlar om (fram till 1919) sedan länge är döda, och därför inte längre går att intervjua, så vore det naturligtvis idealiskt om påståendet grundades på samtida undersökningar och studier, eller andra former av vittnesmål som överlevt (dagböcker, memoarer osv.) Nu är det så, enligt min begränsade erfarenhet, att sådana studier och vittnesmål är oerhört sällsynta i dessa sammanhang, av förklarliga skäl (förtryck, fattigdom, analfabetism osv); det är rent av en slags kolonialismforskningens akilleshäl.

Ett annat sätt att grunda påståendet vore kanske att idag studera hur den dåtida kolonialismen verkställdes i praktiken. Om till exempel den tyska kolonialmakten haft en regel som sagt att män under 15 år inte fick pryglas mellan solnedgång och midnatt, medan de brittiska och belgiska kolonialmakterna inte hade en sådan regel – ja, då skulle man haft i alla fall början på ett bevis att den tyska varianten var lite mer “human”. Men här öppnar sig naturligtvis problematiska bråddjup… Man behöver väl egentligen bara säga orden “Abu Ghraib” för att inse att våld och kolonialism brukar ha svårt för regler.

Det ligger helt enkelt ett oerhört problematiskt historiskt komplex inunder Jan Guillous påstående, så problematiskt att han till och med kan ha rätt! Men han är faktiskt skyldig oss historieintresserade en mer solid grund för det – källhänvisningar, helt enkelt.

Veteranerna bland er känner till att en av Pressyltas ivrigast beridna käpphästar handlar om den häpnadsväckande sociala och mänskliga tragedi som går under beteckningen “svensk narkotikapolitik”. Idag skriver Magnus Linton i DN om en ny bok som raserar varenda en av de missförstånd, illusioner och rena förfalskningar som ligger till grund för drogpolitiken. Man kan bara hoppas att boken blir ett av de sista hammarslagen på den sista spiken i just denna kista… (if you see what I mean)…

Ta bara det där med “ett narkotikafritt samhälle”… Linton jämför det med att vilja “fred på jorden”, men det är ju egentligen ännu mer verklighetsfrämmande än så. Fred på jorden har säkert rått någon gång, t.ex. omkring den tid vi bestämde oss för att lämna de etiopiska högländerna och se oss om i resten av världen… Men ett “narkotikafritt samhälle”…? Människan har ju tuggat blad  och kokat rötter sedan vi över huvud taget kunde tugga och angöra en brasa, just därför att just det bladet och just den roten får en att känna sig… oj, maxad, hello-hello…

Att vilja ett “narkotikafritt samhälle” är alltså att vilja en helt ny sorts människa… Och det brukar ju aldrig sluta väl, det där med att vilja helt nya människor. Det blir alltför gärna Year Zero och madrasserade celler av sådant…

För mig är svensk narkotikapolitik ungefär som tjurfäktning i Spanien: en nationell kultur som inte blir fullt ut civiliserad förrän den gjort sig av med bedrövligheten.

Guardian kör stort igår och idag med de nya rönen kring Dag Hammarskjölds död, resultatet av ett imponerande grävarbete av biståndsarbetaren Göran Björkdahl. Den här historien hör till den kategori “konspirationsteorier” där alla sedan länge verkat veta sanningen – att stormakterna med intressen i Katanga ytterst låg bakom nedskjutningen av DC6:an – men att bevisen alltid fattats. Vi verkar nu ha kommit ett stort steg närmare. Här finns också en bra bakgrundartikel om Kongo, ett land som har vad man brukar beskriva som “a troubled history”…

Ett snabbt skum av svenska tidningar… inte ett dyft om detta. Det verkar ha försvunnit i bäbisyran…(Fel av mig… som Fredrik påpekar skriver Svenskan om det här) (Tidens tecken och andra skriver dessutom om Hammarskjölds begraving, det är ju 50 år sen…)

Vad kallas Göteborg när det ligger under vatten? Sim City.

Under en av mina sökningar bland gamla papper i källaren stötte jag på ett kuvert med fotografier, och bland mycket annat skräckinjagande fanns ett klassfoto från mitt första läsår (67-68) på Hvitfeldtska Gymnasiet i Göteborg…

Vi var en klass på 31 elever, varav 10 pojkar och 21 flickor, och hade nästan alla tröjor med v-ringning.

Nå, jag satte naturligtvis igång att googla mina gamla klasskamrater omedelbart, i alla fall de vars namn var icke-ssonska nog att vara googlevärda, och jag fick fram vad jag föreställer mig vara ett slags Sverige i mikrokosmos.

En av killarna, lite grand den anonyma typen, gjorde karriär inom försvaret och slutade som en något omstridd general. Hans bästa kompis under gymansieåren – oskiljbara, kunde man med fog kalla dem – har varit livslång kommunist och sitter idag i partistyrelsen för något slags homunculusmonstrum avlat av VPK och APK.

En annan kille, som gärna ville vara deras kompis men förblev perifer, är idag framstående forskare och professor i barnpsykologi. Flera stycken, både pojkar och flickor, blev sedemera gymnasielärare runt om i Göteborg. En blev bloggare i Hackney.

Av de två överklasskillarna, som kommit från Samskolan, blev den ene en uppenbart mycket framgångrik arkitekt och designer med hotell som specialitet, medan den andre har försvunnit i ett ohlsonskt oblivion (gissningsvis advokat).

Av flickorna har förstås många försvunnit in i det äktenskapliga namnbytets anonymitet. Men försvånansvärt många av dem – i alla fall om stayfriends.se är något att gå efter – har lagt sig till med dubbelnamn. En av dem ändrade däremot sitt förnamn och blev dramatiker, författare och Sommarvärd. Hennes kompis blev personalchef på Sahlgrenska.

Den av mina klasskamrater – även om jag tvekar inför att kalla henne “kamrat” – som nog rest längst blev inredningsarkitekt och tysk grevinna, och figurerar på massa kungliga skvallersajter…

Och resten… Resten dyker upp, om man har tur, på Eniros adressregister, med bara några få nya uppgifter att lägga till deras livshistoria: att de gifte sig med en Sven-Erik eller en Marie-Louise, att de är aktiva i en skytteförening i Västra Frölunda, att deras söner har Facebookkonton och är intresserade av segling…

Jag vet inte. Låter detta bekant?

(Ingen särskild rangordning)

Biff Rydberg

Vad pyttipannan vill bli när den blir stor.

Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)

“Detta må vara hur vackert det vill, men nu börjar jag ledsna på allt det här gudomliga”

Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap

Stil, klass och tradition sedan 1894

Skiftnyckeln

“Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?” (L. Bergelin)

Avgångshallen Landvetter Airport

Strax före gryningen den sjätte november 1799 föds ett gossebarn i Ettenheim i Baden. Men barnet är inte vilken person som helst. Fadern är hertigen av Södermanland, sedemera Karl XIII av Sverige, och hans mor den litterära hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta. Barnet föds dövstumt och föräldrarna överlämnar pojken, som kallas Stum-Joel, till en präst. Stum-Joel får så småningom en son som får en son som får en son… Och på 1980-talet heter ättlingen Axel Cory. I sin fantastiska skröna låter oss Gunnar Pettersson vara med om de egendomliga händelser som utspelas på Nationaldagen 1987 då hans majestät Carl XVI Gustaf får ett besked som får både hans tillvaro och tron att vackla.

Baksidestexten till ‘Vad skall kungen göra nu?‘ Norstedts 1987. På alla välsorterade antikvariat för en billig penning. Och gratis på bibliotek. Hade jag ägt en scanner skulle jag lagt upp Leif Zetterlings rätt fina omslag också. Kommer kanske vad det lider. Detta nu åtgärdat.

Annat kungligt av samma penna: en DN-recension (html) om brittiska kungahuset inkl. jämförelser med det svenska.

PS 7/6/11: Insåg just att den Leif Zetterling som gjort omslaget är samma Leif Zetterling vars “satirteckningar” i DN jag varit lite elak om i det förgångna… Ah well, all’s fair in love and… dust covers.