Det pratas (och jag väljer mina ord med omtanke) det pratas om hitlists och shitlists, detta med anledning av att Clintons lär ha ett helt spreadsheetdokument med fiender graderade 1-7, som i helvetet…

Själv har jag aldrig ens närt en tanke på att ha något sådant. Jag tror inte jag har några fiender, eller folk som gjort mig så illa att jag skulle börja mixtra med Microsoft Excel för att kunna komma ihåg det.

Däremot finns det en del (s)hitlists jag gärna skulle vilja vara med på, och Radio Islam är en av dem (tänker naturligtvis inte länka, men kan rapportera att den fortfarande ser ut som det är 1995…).

Det har alltid varit en källa till viss avund när jag råkat på kolleger som hamnat där som nåt slags “Israels nyttiga idioter”. Men jag vet inte hur man bär sig åt för att komma in på listan, om man skriver såpass (förhållandevis) lite om Israel som jag ändå gör. Det kanske finns en anmälningsblankett? Jag ska titta närmare och återkommer.

Det här är egentligen ett essäämne, men bara för att tillfälligt skissa. Krig är lika med droger. Sedan antiken har soldater och officerare fått psykofarmaka för att orka med att döda.

Snabbspola fram till 1:a världskriget och det var, underligt nog, relativt drogfritt; mycket alkohol givetvis, men inte tillnärmelsevis som under 2:a världskriget, när alkoholen dominerade (Nazityskland var – bland mycket annat – ett fylledöme) men också de nya formerna av amfetamin som tagits fram på 1920-talet.

Med Korea- och framför allt Vietnamkriget kom heroinet, tillsammans med amfetaminet (krigsdrogen par excellence) och naturligtvis marijuanan, R&R-drogen…

Idag delar man ut droger till soldaterna som en del av deras kontrakt: upptjack, nertjack, sidotjack… Att så många veteraner från dessa senare krig begår självmord har mycket att göra med att de helt enkelt inte klarar nerresan.

I Syrien, läser vi idag, är det återigen amfetaminet som gäller… Captagon, heter det den här gången…

Jag hade ett voiceoverjobb idag i Ashford, Surrey (till skillnad från Ashford, Kent) (tacka gudarna att jag upptäckte misstaget i tid…) (sheeesh…!) och fick en lift tillbaka till stan av gamla polaren, v-o-kollegan Clara Andersson: rolig människa, suverän bilförare, och genial skådespelare.

Från Earl’s Court tog jag då 74:ans buss hemåt, den som paddlar sig ner för denna Luleälv av skitneon, flamsglitter och nyrikt tatterdemalion som är Knightsbridge och Harrods och Prada-dahling… Rikt är alltid vulgärt, och det är en sanning Marx aldrig vågade vidröra (Karl, alltså) därför att han aldrig tänkte färdigt tanken om kreditkort.

Jag kom till slut hem, till busshållplatsen vid Ockenden Road. Jag postade brevet jag tänkt posta sedan i morse, i en brevlåda som verkar förfärligt oanvänd, outnyttjad… Men historien tröstar mig med att “en öppen brevlåda måste tömmas”: därav postens privilegium. Frimärket är den medalj som kommer att pryda våra kavajuppslag i revolutionens gryning.

Om man tar sig igenom dagarna så hittar man alltid små framsteg, och förstås små bakslag. Man kan bokstavligen se hyacinten växa. Man kan bokstavligen se en tom plastkasse bli vansinnig i blåsten. Inget av detta bör emellertid hindra en från att göra gott, lösa korsord eller skriva böcker.

En kort tid under mina tidiga tonår trodde jag ordet östrogen var ett adjektiv som beskrev någon som var oerhört tillgiven och lojal.

Det är en slags verbal synvilla vars konturer aldrig riktigt lämnar en; kalla det bindestrecks-afasi. Vilket är i sig ironiskt eftersom ordets ursprung är οἶστρος, grekiska för broms (eng. gadfly) (vars livsuppgift det är att irritera kossor) och som sedemera blev latinets oestrus, den oemotståndliga impulsen, och i förlängningen den kvinnliga sexualiteten.

Jag ska lämna alla vidare tolkningar och slutsatser av detta språkkomplex därhän, för säkerhets skull, och bara langa in en liten rekommendation för Ethel Lilian Voynichs roman ‘The Gadfly‘ från 1897, en av grundtexterna för oss romantiska revolutionärer. Ähem. Det är en bok vars bakgrund och tillkomst egentligen är lika intressanta som boken själv. (Har inte hittat uppgifter, men den måste väl finnas på svenska…?)

Nu har dock bindestrecksafasin (utan bindestreck den här gången) drabbat mig igen, med ordet soldatesk. Jag visste så klart vad det betydde, men jag hade alltid trott det var ett dubbelbetonat ord och att en “esk” var något uråldrigt germanskt ord för pöbel, mobb (eng. Millwall supporters). I själva verket ligger ju betoningen enbart på sista stavelsen, som i humoresk, arabesk och så vidare.

Konstigt…? Bara om man tycker det. Ändelserna “-esque” och (mer i medicinska sammanhang) “-oid” betecknar “liknande, men inte identiskt med”. Ordet soldat kommer ju från att vara i någons “sold”. Så det kanske inte är så konstigt, trots allt. Soldatesken liknar men är inte identiska med soldater, i den meningen att de inte får betalt för att slåss. Enligt en snabb google används ordet oftast om de röda horderna med hemadress i Sovjetunionen.

So now you know. Good evening.

Mer sport… Det här handlar nog om en svår psykologisk knut i min personlighet, men å ena sidan föraktar jag högtidligt bergsklättrare och deras imbecilla “because it’s there”-nästan-filosofi. Å andra sidan älskar jag surfare som söker upp katastrofer som the black swell som just nu drar in över Europas västkuster.

Dom som klättrar Mount Everest är miljöovänliga rikemansbarn med hedge fund managers i släptåg. De som surfar vågorna är (historiskt) stillahavsöbor, krigsveteraner, hippies med dundertjack, samt utbölingar och excentriker (surfare har f.ö. många likheter med 60- och 70-talens ski freaks, dom som uppfann off-piste).

Bergsklättrare plågas av solen. Surfare är vänner med månen. Need I say more…?

Vad jag förstått – jag har inte skaffat en duglig VPN-server ännu, så såg det inte live – så förtjänade finländarna att vinna JVM-finalen. Har alltid gillat U-hockey, ända sedan Huddinge. Inga divalater, inget lippy, ingen cynism i tacklingarna, det är bara att dundra på.

Om ledarna tillåter det, vill säga, vilket de inte alltid gör… Jag vill gärna se i alla fall youtubeversionen, men det verkade vara mycket trängsel i (finska) försvarszonen…

Å andra sidan, Arsenal mördade Spurs i tredje ronden av FA-cupen. Här är en historia. En väldigt gammal vän, gymnasielärare, fanatisk Arsenalista, totalt urtrevlig. En fest för nåt tio år sen, vi står och snackar. Hans då 12-åriga son kommer plötsligt springande och säger: “Man United lost 3-0 to Norwich… Yay, yay, yay…!”

Hans far lägger handen på sonens axel, och säger: “We take no pleasure in that sort of misfortune, son… Only Spurs. We only hate Spurs. The rest don’t matter….”

2014 kan bli året när Storbritannien upphör att existera. Så här skrev Simon Jenkins i en läsvärd artikel häromdagen…

We tend to forget that the confederacy to which most of us owe loyalty – the United Kingdom – was invented only in 1801 and lasted until 1922. The so-called UK survives only by the thread of Northern Ireland. As for Great Britain, it was a joint monarchy declared by James I in 1604, generously embracing Ireland and France. It became a single state under one parliament only in 1707 (without Ireland, then still a colony). If the Scots do vote for independence in this year’s referendum there will doubtless be some new treaty to replace the act of union, but Great Britain will be no more.

I frågan om skotsk självständighet håller jag mig neutral: det är inte mitt bord. Men efter att ha spenderat en vecka i ett land där politiken så ofta handlar om att putsa, justera, ibland t.o.m. ifrågasätta, men ändock alltid hålla fast vid Det Givna – Sverige är vad Sverige är vad Sverige är – så är det upplivande och tankestimulerande att befinna sig i ett valår där nationens själva integritet och identitet ligger i vågskålen.

Inte för att det verkar troligt att skottarna kommer att välja full självständighet i höst, för det vore ett radikalt brott med röstandetraditionen i de här frågorna. Mest sannolikt blir resultatet som vanligt en majoritet för vad som kallas “devo max”, dvs att Skottland blir “autonomt under kronan”, ungefär som Baskien. Det innebär framför allt större kontroll över skatteintäkterna (särskilt Nordsjöoljan), och utökade befogenheter i utrikes- och försvarsfrågor. Men det är, som Jenkins påpekar, allvarligt nog för unionens framtid.

Inte minst slående i sammanhanget är “den engelska obefintligheten”. Inte bara i den allmäna bristen på intresse för unionsfrågan, utan i frånvaron av en motsvarande/balanserande engelsk nationalism, eller ens nationalismdebatt. Det talas ibland om England som “London+”, en skranglig och skev konstruktion byggd på immaterialrätt och luftpengar, servicekultur och ghettoisering. England utanför storstaden har gradvis upphört att vara en verklighet: industrier och bruksorter ligger sedan 1980-talet i spillror, jordbruket har sedan länge slutat betala för sig självt. Och i dessa ödeland finner vi urbanistas lisor för våra härjade själar, i långvandringar och husvagnsläger och ‘The Wordsworth Experience’.

Värt att tillägga, för att återgå till dagspolitiken, är ju att de ivrigaste förespråkarna för att hålla Skottland kvar i unionen är Labourpartiet, och det av ren självbevarelsedrift. Skulle man förlora alla sina skotska MP’s (idag 41 st., eller 16% av totala antalet) så kommer Labour aldrig mer att sitta i ensam regeringsställning. Med Tony Blair och Gordon Brown osaliga i åminne är det kanske inte något man i förstone fäller tårar för. Men med majoritetsval kan det betyda en lång period av konservativ hegemoni.