…medan vi ändå är igång. Jag vill bara få dessa två saker rätt, dvs “politiskt korrekta” (vilket i de flesta fall bara är ett annat uttryck för “hövlighet”, i mina ögon) och jag har inte såpass koll på det nuvarande språkbruket i Sverige. Och de går liksom inte att hitta i lexikon heller, eftersom sådana alltid ligger ett eller flera steg efter samtida bruk.

“Gays and lesbians”, för det första. I en mening typ, “Gays and lesbians have been particularly active in this campaign…”, eller nåt. “Homosexuella” kan man ju knappast säga längre. “HBTQ-människor” är både för klumpigt och för vagt. “Gaymän och lesbiska kvinnor” är klumpigt (och tautologiskt). Hur heter det på svenska?

“Mixed race” är den vedertagna, korrekta (själv)beskrivningen på människor med en förälder med en hudfärg, den andra med en annan, alltså oftast vit + BAME. “Blandras” är för hemskt, “mulatt” ännu hemskare. Vad säger vi?

Any help appreciated.

Alldeles innan den här coronaskiten bröt ut, det var kring årsskiftet ungefär, funderade jag på om jag skulle börja frilansa i svensk press igen. Det jag skrivit om Brexit här på bloggen sedan 2016 fick mig att tro att jag hade en del att bidra med. Pressylta i all ära (skål!) men jag tyckte jag kunde åstadkomma lite längre saker, mer analys än snabba bloggreflektioner. Om Labourpartiet efter Corbyn. Om de konservatismens ganska radikala förvandling. Om Skottland, Nordirland och unionen i stort. Om England och engelsk nationalism. Et cetera.

Jag kontaktade alltså ett par tidningar, i akt och mening. Jag ska inte säga vilka, för det visade sig vara ett misstag. Den ena bevärdigade mig inte ens med ett svar. Den andra tyckte mitt utkast till en text (om Labour) var “tråkigt skriven” – Moi…??? Boring…??!! Mycket har jag blivit kallad under åren, men aldrig tråkig. Eller ja, Bettan Persson den där kvällen i Olskroken i början av 70-talet… Och kanske hon med… Ja, i alla fall… Hur som helst…

Därefter har jag läst en av våra större dagstidningar och vid ett par tillfällen på sistone sett rapportering härifrån som i rent faktahänseende inte skulle hållit för ens de mest slentrianmässiga googlesök. Och artiklarna ligger kvar, okorrigerade. Det är inte bara skribentens fel, utan hemmaredaktionens också. Det finns ju inga redigerare, och därför ingen faktakoll, längre. Resultatet blir att man rakt av tappar förtroendet för tidningens rapportering, utrikes som inrikes. För att inte tala om attityden till läsarna.

Ambitionen att börja skriva för svenska tidningar igen har alltså tynat bort helt. Men jag tror också mitt (eller deras) problem är mer generellt än så. I svenska medier finns det nog – undantagsvis, men ändå – de som känner till min bakgrund och vad jag skrivit de senaste fyrtio åren om brittisk politik, samhälle, kultur. Det handlar inte alls om falsk blygsamhet, utan helt enkelt om att min generation författare och kulturskribenter håller på att dö ut, eller i alla fall flyttat upp till styrelsepositioner, boring but lucrative. De som nu har hand om ledar-, kommentar- och kultursidor får oftast fråga sina mammor och pappor om vem man är. Eller var.

Och det är, menar jag, som det ska vara. Så gjorde min generation också, när det begav sig. Det ska till yngre röster, med andra erfarenheter, nya perspektiv. Det är så rapportering i media fungerar, om det så gäller analys eller kåserier eller bakgrund eller översikter. Motargumentet att de till åren komna har en erfarenhet, en historisk kunskap att falla tillbaka på, väger inte särskilt tungt, och bör inte göra det heller. Det är i alla fall den slutsatsen jag nu kommit fram till, och jag har funderat på konsekvenserna av den slutsatsen.

Vilka är följande. Nummer ett. Jag vill alltså skriva längre resonerande, analytiska (utan några som helst akademiska kvalifikationer) texter om brittisk politik, samhälle, kultur. Nummer två. Jag måste tjäna lite pengar på det (herregud, lockdown, inga voiceoverjobb, kassan börjar tryta, bla-bla). Så fort den här översättningen är ur vägen tänkte jag rigga upp ett newsletter, som man kan prenumerera på, via nåt slags Patreon eller vad det nu blir. Säg ett brev var fjortonde dag, kanske ett i månaden. Kortare essäformat (5-10 dubbelradiga A4-sidor, i princip). Jag tror man kan fixa det så (i alla fall på Patreon) att folk prenumererar på de enskilda breven var för sig, inte hela rubbet, det är i alla fall min plan. Och hålla prenumerationsavgiften på lägsta möjliga, och attraktiva, nivå.

Frågor. Vad skulle det finnas för intresse? Är det värt mödan? Är det värt prenumerationsavgiften? Hur hög prenumerationsavgift? Finns det någon svensk motsvarighet till Patreon, så prenumeranterna slipper betala i $, £ eller €? Vad vill man läsa om, bortsett från det som intresserar mig själv? Bloggen skulle alltså fortsätta mer eller mindre som vanligt, men detta som ett lite mer seriöst vid-sidan-av – hur skulle det funka? Om prenumerationsnivån inte visar sig motsvara arbetsinsatsen, vad gör jag då? Lägger av? Är GAIS lika skit som vanligt? Finns det en Gud?

Ett speciellt problem så här långt, där mitt huvud bara står still, jag kommer ingen vart.

Home base. Basebolltermen, alltså, egentligen kallad “home plate“. Vad jag är ute efter är metaforen, för det är så den används i boken. Hit home base. Att komma tillbaka till ursprunget, att komma hem, att ha fullbordat varvet och tagit hem poängen. Tittar man i olika lexikon on- och offline hittar man inget särskilt användbart: “innemålet”, “slagbasen”, “slagplattan”. Vad skulle vi ha för metaforer för detta, sportsliga eller ej? “Målsnöret”? Nej, knappast. “Stänga dörren bakom sig”? “Ta dig en sup och var som folk”?

Ur statistiken. Bara en kommentar till så är vi framme…

Come on, who’s it gonna be…?

Det är Joe Biden. Jag översätter hans memoar från 2017, ‘Promise me, Dad: A Year of Hope, Hardship and Purpose’.

Jo, jag vet vad ni kommer att säga om min tidigare beskrivning av honom. Men jag – ja, jag säger bara: “Remember, kids, don’t bite the hand that feeds you”. Vad jag kan utläsa av den här boken måste vi helt enkelt alla hjälpa till att få denna djupt erfarna, kunniga, blygsamma, framgångsrika och sympatiska man att inta presidentposten i november. Jag ser ingen annan utväg. Han kommer att fixa det. Fixa alltihop.

Jag vet ingen annan människa som så till nära nog fullkomlighet integrerat sig i sitt nya hemland och kultur som Michael Robinson. Det skulle i så fall vara T S Eliot.

Robinson, som just avlidit bara 61 år gammal, var irländare, spelade för Liverpool (bl.a. ihop med Ian Rush), vann både FA- och Europacupen. Så rekryterades han till Osasuna – och blev kvar i Spanien livet ut. Så småningom blev han omtyckt matchkommentator i tv och fick sitt eget mycket populära och högintressanta måndagsprogram om fotboll, El Día Después. Sid Lowes Guardianartikel om honom är länkad ovan, den är rolig och väl värd en genomläsning.

Bortsett från matcherna tittade jag ofta på El Día Después på tv:n på Bar Deportivo i Fornalutx på Mallis, när det (som det heter) begav sig. Min spanska är rätt rudimentär men i mina öron lät Robinson mer spansk än spanjorerna (Lowe skriver roligt om just det). Men jag är av förklarliga skäl fascinerad av hur det här med going native fungerar, särskilt på ett sådant djup som Robinsons. Är det språkliga mekanismer? Är det tillfälligheter? Är det känslomässigt eller intellektuellt? En kombination av alltihop?

Eliot blev High Anglican English på ett mycket mer demonstrativt och i grunden ganska kyligt sätt jämfört med hur Robinson blev “spanjor”, vilket framstår som ett mycket mer organiskt, självklart, följdriktigt och genuint kärleksfullt infödingsliv. Robinson hade roligt i sin spanskhet. Det hade inte Eliot i sin engelskhet. I wonder why. (Ahem).

(Förresten, det här är andra avsnittet i en pågående serie kallad “Only Connect”. Först Ebbe Carlsson och Herman Melville. Nu T S Eliot och Michael Robinson. Nästa? St. Augustinus och Anita Lindblom).

Sorry, jag har varit begravd i översättningen hela helgen. Tittar just upp på en lite molnig dag utanför, och funderar på lunch. Jag kan fortfarande inte tala om vilken bok det är. Låt mig bara säga att det är en memoar. Och att författaren är en nära nog otroligt fin människa. Klok och förståndig. Väldig erfarenhet av, tja, allting. Framgångsrik. Den mest medlidsamma människan på jorden. Älskar sin familj. Har det inte särskilt gott ställt, men kämpar vidare ändå. Ödmjuk, självkritisk, blygsam – det tar bara inte slut.

Ledtråd: inte Jesus.

Jag går alltså ut ett par gånger om dagen, för att handla, för en promenad i solskenet, men tack och lov har jag översättningsjobbet att hålla mig sysselsatt (jag vill inte tala om vad det är tills vidare, för jag väntar fortfarande på kontraktet).

Men en sak jag ser både utomhus och genom arbetsfönstret är att nedstängningen börjat uppluckras mer och mer. Och andra bekräftar ögats vittnesmål i rapporter här och var. De första två-tre veckorna var det som en söndagsmorgon helt igenom: väldigt lite trafik, några joggare, få människor i affärerna.

Fotgängare och joggare är det förhållandevis tunt med fortfarande, men trafiken är tillbaka nästan till det normala. Bussarna är visserligen rätt tomma, men bilarna är långt fler, och det under hela dagen, inte bara vad som brukade vara “rusningstid”. Jag tror många använder bilen bara för att överhuvudtaget komma ut, köra omkring en vända, se andra vyer.

Till saken hör ju också att regeringen vägrar uttala sig om planerna på att upphäva nedstängningen, om så bara gradvis. I Skottland och Wales har man nu börjat skissera när och hur det ska gå till – det här med “stoppljus”-metoden osv – men på presskonferenserna från No 10 säger man inte ett knyst. Kontraproduktivt, menar nu allt fler, och jag är böjd att hålla med.

Och det blir för varje dag mer och mer uppenbart att regeringen, i form av Dominic Raab, Matt Hancock och de andra, inte är vuxna situationen. Out of their depth, som The G skrev i en ledare häromdagen. Och den vi väntar på att lägga en stadig hand på rodret, vår helmsman, vår Churchill? Boris Johnson.

I rest my case.

Någon som känner till ett bra medicinskt lexikon online (engelska -> svenska)? Har letat förgäves, hittills. Jag har en hel del specialisttermer att brottas med. Här är några.

“Lesion” översätts vanligen “skada” (huvudsakligen i fall av hjärn- och lungcancer). Jag har alltid uppfattat det som ett “ärr” av något slag. Men det måste finnas en exaktare översättning.

“Head and neck surgery” tycks vara en specialitet inom cancerkirurgin. Vad kan det heta? “Kranie-halskirurgi” låter ju lite koko…

“Awake craniotomy” är de där hjärnoperationerna när patienten är vaken och sjunger duett med narkosläkaren. Är det så enkelt som “vaken kraniotomi”?

All hjälp tacknämligt emottagen.