Lennart undrade i en kommentar igår, “Är alltså det mesta förgäves?” Jag tog det för den retoriska fråga jag antar den var avsedd som, och lämnade den därför därhän, hängande som en snickarskjorta på livets svajiga tvättlina.

Idag, till min avsevärda förvåning, tror jag emellertid att jag kan ge frågan ett svar. Och svaret är, “Det verkar inte bättre…”

Rubriken (i pappers-Guardian) säger väl allt: “Only two speakers of Ayapaneco remain alive. Sadly they won’t talk to each other.”

Manuel Segovia (75) vägrar tala med Isidro Velazquez (69), och vice versa, på det språk de själva kallar Nuumte Oote, eller den Sanna Rösten, ett av de många ursprungsspråken som fortfarande överlever, knappt, i Mexiko. Ingen vet om problemet är att de någonsin grälade om någonting, man vet bara att de “aldrig riktigt trivts i varandras sällskap”.

You can say that again… (om än inte på Nuumte Oote).

Segovia kan vara lite “lättretlig” av sig, sägs det, medan Velazquez framstår som mer “stoisk”, han går i alla fall sällan utanför dörren. Och man tänker så klart, ja varför inte… each to his own, och allt det… it’s a free country, och allt det…

Men, ändå… ett “God Jul” i alla fall… det skulle väl inte kostat så jävla mycket… va? gubbar…? nähä…

Ett litet bidrag till tranströmeriaden, i samband med hans 80-årsdag. I höstas skrev jag en post rubricerad “Det nervösaste jag någonsin varit” om den gången jag läste Tranströmer inför Tranströmer, plus ett par hundra pers till… Laura frågade vilka dikter det var jag läste, men jag kom inte ihåg någon annan än “Sorgegondolen” eftersom nån elak bov hade stulit min MånPocketTranströmer, som jag använde mig av.

Så var det inte alls. Igår rensade jag i bokhyllorna, och den visade sig ha ramlat in bakom Ekelöf och Lindegren (there’s a joke in there, somewhere…), och alla de gula post-it-lapparna satt kvar. Det visade sig att jag läste “Svenska hus ensligt belägna”, “Allegro” (“Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna”), “Till vänner bakom en gräns”, “Längre in”, del II av “Östersjöar”, samt “Från mars -79”, som i sin helhet lyder:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

När jag läste om den igår insåg jag plötsligt att här står klart och tydligt skälet till att jag inte kan skriva dikt, och varför jag är född prosaist, död prosaist. Jag skulle aldrig kunna skriva något så hermetiskt (om det nu är det jag menar…). En bra dikt (som denna) är ju något sig-själv-nog, ett slutet system, och just därför ofta cirkelformat (som här). Det finns inget att lägga till en bra dikt. Det är väl därför dikten som konstform, till skillnad från prosan, inte verkar ha några contingencies (rusar till Esselte: “tänkbar/oförutsedd möjlighet; tillfällighet; slump; extra omkostnader”).

Eller låt mig uttrycka det så här: jag tror (i min oändliga fåfänga) att jag mycket väl skulle kunna slås av den ursprungliga tanke som slår Tranströmer, och skulle kanske t.o.m. kunna stamma fram ett liknande bildrum (den snötäckta ön, alltså, och spåren) för att klä tanken i ord. Men jag skulle aldrig i livet kunna avsluta tanken med den självklara elegansen, med den självklara poetiska logiken i sista raden. Hade jag väl nått den punkt där jag upptäckt rådjursspåren så skulle jag omedelbart börjat söka efter en narrativ utväg, eller snarare en fortsättning på tanken, ett vidarespel, för att kunna se vad det är för berättelse spåren leder fram till.

Och om nån fattar vad jag pratar om… ja, då är du antingen full eller galen.

Den stora Miró-retrospektiven på Tate Modern öppnar på torsdag, och pågår till september. Vill man ha en förevändning att åka till London, så borde väl enbart detta duga. Tidningarnas konstkritiker håller på att smälla av, den ene efter den andre, stämningen är lätt hysterisk (senast det var sån buzz kring en konstutställning var nog “Picasso/Matisse” för en del år sen, också den på Tate Modern).

Men så tänker man också, så klart: Tom Lubbock, thou shouldst be living at this hour… Jag vet inte om jag nånsin saknat en skribent så mycket som Lubbock, eller nämnt någon skribent så ofta som honom (här, till exempel, när han dog i januari; eller här, när han sågade Damien Hirst i oktober 2009). Och särskilt nu inför Miró.

Och som vanligt inför såna här evenemang står man lite tvehågsen. Även om Tate naturligtvis infört trängselavgift, i form av förköp av biljetter, så kommer det att bli en irriterande affär att gå och titta på utställningen. Återigen särskilt när det gäller Miró, en konstnär hos vilken ytorna spelar en sån avgörande roll: hur i herrans namn ska man kunna få en rättvis synvinkel på triptykerna, utställningens kanske viktigaste punkter…?

Eller med andra ord: det är för jävligt att man ska behöva gå på konstutställning med the hoi-polloi… (är väl vad jag egentligen menar!)

Nä, det är klart man kommer att gå. Men kanske längre fram i sommar, när det lugnat ner sig något, förhoppningsvis.

Det finns två seasons på det engelska året, i båda betydelserna, årstid och säsong. Vi är nu mitt inne i den första, vårsäsongen. Den börjar alltid med The Boat Race i mars, och går via Grand National, London Marathon, Badminton Horse Trials, fram till avslutningen med Royal Ascot i juni.

Och, jo visserligen: har man planterat sina lackskor i den världen, så finns det naturligtvis en massa vårbaler och välgörenhetsfester att gå på (om än inte av Pressyltas virtuella klass…). Men säsongen är inte alls bara till för de välbärgades skull; den är tvärtom en tid när samspelet (och för all del konflikten) mellan sociala strata, mellan olika typer av offentlighet, mellan tradition och anti-tradition, är som mest intensivt.

Säsongerna är liksom när samhället tittar sig i spegeln, med en blandning av klädsam tillfredsställelse och skorrande fasa.

Men om vårsäsongen är Mozart – lätt och ljus, i mycket fokuserad på utstyrsel, dansande, glammande och social – så är höstsäsongen Johann Sebastian Bach: mörkare, fylligare färger, ett mycket mer detaljerat historiskt och socialt register, en varaktigare musik.

Jag tycker alltid den tar sin början när man ser de första Cox’s Orange Pippin i affärerna, i oktobertid. Löven faller och gatorna ser ut som guld och brons. Snart känner man doften av krut i luften från smällarna och raketerna. Så kommer Bonfire Night den 5 november, följt av det (trots allt) ganska gripande ceremonielet kring Remembrance Day den 11/11. Och så står julen för dörren.

Det är en ovanlig april i år i London, rent vädermässigt. Inga hastiga skurar, ingen kastblåst, inga plötsliga solblixtar. Det är sommar, snarare: 20 grader, klarblå himmel, stiltje… Ändå kan man sakna hösten, mitt i alltihop.

Vad som kunde varit? Jo, det kunde varit att jag blivit £117 rikare idag.

Dom körde en trepunds sweepstake på Grand National på Broadway Market igår. Min kuse “Surface to air” – avbildad till vänster – inte bara överlevde (två hästar dog…) utan kom in åtta!

Kolla om ni inte tror mig!

Sju platser från rikedomen. Story of my life.

Festfacit? Ska försöka mig på ett sådant. Låt mig veta vad ni tycker, så att nästa baluns blir ännu bättre.

Främsta behållningen? Oj, så mycket! Att så många verkar glada över experimentet, om kommentarer och mail är nåt att gå efter! Tack för det! Men att få se Londi live, tror jag var höjdpunkten för mig. (Bodil, lessen att jag inte kunde visa Blue, men han låg i djup, senil sömn, och drömde om djupa, senila saker, som jag egentligen inte vill veta så mycket om). Hur kul som helst att se bilder på Lennart, Anna och Bodil (men jag ska återkomma till webcam-problemet längre ner).

Jag är också rätt nöjd med att mitt ursprungliga – och lite hemliga, eller outtalade, snarare – uppsåt lyckades: att kasta ner en liten stenbumling i den rätt bekväma damm som det blivit av den här biten av det bloggiska korallrevet. Jag ville få några ringar att sprida sig över den ofta alltför blanka vattenytan. “Ramifications” på engelska… “Ich lebe mein leben in wachsenden Ringen” på tyska.

Negativt? Där finns också en hel del. Webcamproblemet är mångfaldigt, och det handlar inte bara om att det får en att se ut som en obäddad säng i ösregn (belyst av en 40W glödlampa). Ett av de många medföljande problemen är att videon i gårkvällens excercis verkade slå ut kommenterandet och själva medverkandet – som rapporterat av bl.a. Lars H och Malou. Det var inte bra.

Jag tror för min del att kombinationen “YouTube-playlist” + “chattfunktion” är en fruktbar väg att gå. Men jag tror att video och ljud ska vi låta bli tills alla kan greja det. Tills vidare kör vi text, tangentbord, frelskrivningare ju schenare det blir, liksom… Det festdemokratiska imperativet kräver inget mindre.

Sist av allt vill jag gärna få Thomas-grejen ur vägen. Eftersom Thomas nu tagit bort inlägget från sin blogg vill jag gärna tro att den blev skriven, vad ska vi säga, i affekt. Och jag vill lika gärna tro att min gästfrihet – och det en-och-en-halv-timmas arbete jag la ner på att rigga upp det hela – inte blir missbrukat till att folk börjar ösa ovett över varandra, vare sig på Pressylta eller annorstädes. Vi är vuxna människor. Låt oss komma överens att agera som sådana.

It’s my party, and I’ll cry if I want to.

Instruktioner kanske överflödiga? Playlistan är som synes inbakad i posten, klicka på “play” om den inte redan börjat, man kan förstås bläddra fram och tillbaka, pausa, etc. Klagomål på musikvalet kan riktas till dörrvakten Benny “The Business” Benedetti. Chatten ska finnas längst ner på skärmen: singelklicka på “Video chat” till höger (video valfritt dock) och logga sedan in, helst med förnamn. Boogie on down!
(Den fina bilden till vänster är en partyvägg från Bodil!)

…så blir det alltså party time här på Pressylta i kväll, vid pass 8. Pressyltas vårbal, kanske man kan kalla den… Inhyrd personal håller som bäst på att städa och pynta lokalen åt oss, ett lass champagne har just levererats, jag står i valet och kvalet mellan Armani och Paul Smith… Playlistan på youTube är klar, och några överraskningar innehåller den väl… Instruktioner följer… Häpp!

Haaretz rapporterar (detta via Greenslade) att en kazakhstansk-israelisk mogul, Alexander Machkevitz, planerar att etablera en israelisk rival till Al-Jazeera.

Det är ytterligt tunn is här, det är jag medveten om, och även om kanalen uppges bli “självständig” från “alla regeringar och specialintressen”, så måste man nånstans fråga sig – är det verkligen ett extra tillskott i propagandaarsenalen Israel behöver?

Det påminner lite grand om hur politiker allmänt handskas med motgångar, som exempelvis den brittiska koalitionens aktuella problem med sjukvårdsreformen, dvs. man gör det till ett kommunikationsproblem snarare än ett substantiellt politiskt sådant: “vi har inte fört fram vårt budskap tillräckligt effektivt”, brukar det heta.

Valum Votan, Closer of the Cycle and President of the Foundation for the Law of Time

“We represent the hot, luminous tip of a galacto-magnetic vortex,” förklarade en gång Valum Votan, som “uppsteg” på Kin 89 i den röda spektralmånen, 72 år gammal.

Jag har alltid haft en svag punkt för såna här dunderhippies, för dom representerar på ett så strålande sätt det som skiljer människan från djuren: vår oändliga kapacitet för att inte bara prata strunt, utan att också hitta folk som tror på det.