Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

So far so good

Saturday, Jan 24, 2009

Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…

Deep shit. Deep-deep-deep shit.

Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.

Bad news

Categories: Svenska medier
Friday, Jan 23, 2009

Axess har drabbats av satir.

Start press!

Friday, Jan 23, 2009

Nog får man hålla med Simon Jenkins idag om att det här är rätt lajbans: “The Printed Blog“. Nån där borta i framtidslandet har upptäckt – papper! Tryckfärg! Och när man läst färdigt kan man putsa fönstren med dom!

L’homme qui rit

Categories: Kulturellt
Thursday, Jan 22, 2009

Nu när Heath Ledger kommer att vinna Oscarn för The Joker (eftersom han är död) (Ledger alltså) kan det vara dags att påminna oss själva om romanen som The Joker är baserad på, Victor Hugos “L’homme qui rit“, som bl.a. publicerades som nr 125 i den svenska serien av Illusterade Klassiker.

För en del år sen hade jag som uppgift att producera en lista på “oupptäckta” romaner som ännu inte blivit filmatiserade, och en av dom jag började titta på var  Skrattmänniskan (jo, jag känner till 1928-versionen med Conrad Veidt, men jag var ute efter modernare filmatiseringar). Med bara Illustrerade Klassiker-versionen i huvet begav jag mig så till bibban och läste den. Det visade sig vara en av de hemskaste romaner jag läst, en av de få böcker jag fått mardrömmar av, som vuxen (en annan är Gerhart Hauptmanns “Atlantis”, för övrigt).

Men – vilket jävla projekt…: “Los Comprachicos”, bisarra kirurgingrepp, kungligheter, rags-to-riches-to-rags, cirkusmiljöer, mannen-som-alltid-ser-hyperglad-ut, kärlek och tragisk död, den hade allt…!

Hörde aldrig från dom igen. Pearls before swine.

F.d. spöke köper tidning

Categories: Brittiska medier
Wednesday, Jan 21, 2009

Alexander Lebedev har idag köpt Londons enda kvällstidning Evening Standard för en kostnad av £1, dvs. dubbelt så mycket som ett lösnummer kostar. Alla tidningar utom Evening Standard har nu rapporterat saken.

Det har alltså länge gått dåligt för ES, inte minst beroende på gratistidningarna, och ägarna Rothermere har väl aldrig haft samma aggressiva revirtänkande om den som dom har om Daily Mail och dess söndagssyster. Men även i denna tidningsekonomiska jämmerdal är det svårt att förstå hur man kan så fatalt kan misslyckas med en tidning som sitter i en mer eller mindre oantastlig monopolsituation. Den borde för länge, länge sen ha ryckt upp sig redaktionellt och lämnat sin ingrodda förtortskaraktär bakom sig, för att i stället bli en rivig och träffsäker kosmopolit i kosmopolen London. ES:s roll i Boris Johnsons seger i borgmästarvalet var på sätt och vis en journalistisk dödsstöt uppklädd till triumf.

Obamas tal

Categories: Uncategorized
Tuesday, Jan 20, 2009

Två saker lät uppmuntrande, dels att (om än ej ordagrant) “vetenskapen måste återfå sin rättmätiga plats”, vari man kanske inte bara ska läsa in stem cell research och relaterade frågor, utan också en antydan om Darwin; samt att “government business must be performed in daylight”, dvs slut på nattflygen från Bromma och guantanamoiseringen av internationell rättvisa.

“Det går inte att spela marxistiska gitarrsolon…”

Tuesday, Jan 20, 2009

…påstår Mikael Strömberg i AB angående en ny bok om proggmusiken, “Musik och politik hör ihop” av Alf Arvidsson. (Vilket Frank Sinatra uttyckte “Love and marriage, go together like a horse and carriage”…)

Trogna läsare vet att vi redan konstaterat att det finns fascistisk musik. Varför då inte marxistiska gitarrsolon?

Låt oss först etablera vad som är ett borgerligt gitarrsolo, ett höger-om-mitten-solo. Svaret är Alvin Lee. Svaret är Jeff Healey. Svaret är – i egen hög person – Eric Clapton.

Vad definierar alltså ett borgerligt gitarrsolo? Mitt resonemang har sitt ursprung i 60-talet eftersom det är där gitarrsolismen föddes. Ett borgerligt gitarrsolo är ett sätt att spela som bromsade när den mötte jazzen, och sen inte visste mer, helt enkelt. Man citerar konsekvent bluesklyschor; man har som grundläggande princip att citera. (Kulturkonservatism, anyone…?)

Det är i en i alla väsentliga avseenden riffbaserad musikstruktur. Dynamiken Jagger/Richards i Stones är the upside, Jeff Healey är the downside. Det sker huvudsakligen i E eller D, därför att man då har naturligare basslingor att dunka in (med konventionell stämning). Man böjer strängar på höga toner därför att – sad to say – den emotionella kraften i spelet blir intensivare ju högre the pitch…

Man kan väl definiera borgerlig gitarrism som den kvällen Clapton såg och hörde Hendrix för första gången och allt Clapton kommer ihåg var hur förvånad han blev… doh…

Which brings us to “Paradox Time”…

Marxistiska gitarrsolister funkar på motsatt vis. Dom är förkroppsligandet av vad Marx sa om att “Je ne suis pas marxiste”. Marxistiska gitarrsolister finns bara till för att förfina marxistisk teori, inte för partiet, inte för arbetarklassens befrielse, inte för massan – inte för nåt annat än att Ludwig Feuerbach måste dö. Mina bevis?

Hendrix i den långa, långa gryningsversionen av Star Spangled Banner, när Woodstock börjar vakna, när han en gång för alla växte till den ursprungskälla han blev. Parallellerna med  Coltrane-The-Orchestrator var aldrig tydligare. (Jag orkar inte hitta den bästa youtubelänken…). Beviset: det kom aldrig nån annan Hendrix, han fick aldrig några paragoner (“epigoner”, fool…)

Zappa i Amara Genitalia, Budapest 1991, tixempel.

Doc Watsons crosspicking. Andre Segovias Chaconne.

Nej, jag menar inte att marxistsika gitarrsolister var mer kategoriupplösande än de borgerliga. Dom var mer nyskapande därför att dom etablerade nya kategorier. Frank Zappas gitarr är så enastående därför att det är en ny republik, där de borgerliga gitarristerna känns som ett gammalt bekvämt kungadöme. (Det är därför varje Zappa behöver sin Steve Vai, annotatorn, lagstiftaren).

[Not till läsaren: Det här kan mycket väl vara helstekt horseshit. Men vafan. Det är ju onsdag i morgon.]

The Chemistry of Days (2)

Categories: Uncategorized
Monday, Jan 19, 2009

19 Jan 09…

“She” med Charles Aznavour. Och om jag berättade sanningen om detta så skulle jag till skillnad från Liza Marklund skämmas knäna av mig. Nuff said.

Yourselves. Som när man sitter och pratar med bank på telefon och dom säger, “If it’s not too much trouble for yourselves…”.

Flottigt plexiglas.

Hej på dej, jag är kristdemokrat

Sunday, Jan 18, 2009

Siewert Öholm – och Newsmills redaktörer – har en rätt snygg omskrivning på gång, i en debattartikel idag: “Men räcker det med ‘namedropping’ för att få kärntrupperna att moblicera?”

Moblicera… Det låter lite mer kyskt fransyskt, lite mer oh-la-la,  än det gamla vanliga mobilisera. Och det är väl därför Siewert, den flamsiga gamla transan, stavar det så.

På tal om pricks: om man hade ett ord som “möblicera” så skulle det ju kunna betyda det där man gör när monstren är på väg att bryta ner dörren och man flyttar en massa garderober och sängar och fåtöljer mot den så att dom inte kan komma in. -“Hjälp! Vi måste möblicera!”

För övrigt, bara så ni vet: anledningen till att jag överhuvudtaget läste den artikeln var att den handlar om en för mig tidigare okänd förmåga kallad – wait for it, wait for it… – Lennart Sacrédeus… Lennart Den Förheligade Guden. Vilket jävla fjollegäng KDS alltid har varit, eller hur…? Handbags at dawn.

Dagars kemi

Categories: Uncategorized
Saturday, Jan 17, 2009

“The Chemistry of Days”, den första i en occasional series, därför att jag fattar egentligen inte varför, men mina 24-timmarsrutiner (wake up, wake down, wake up, wake down) är alltid associerade med (minst) tre element: musik + ord/fras + smak/lukt/känsel. Här är då lördagen 17 januari 2009:

“Walking the Dog” Rufus Thomas.

Mither. (Det var hunden, vid sextiden, som bara skulle ha mat, tjata-tjata, inte alls intresserad om en diskussion om Tiina Rosenberg, eller Gaza, eller nåt… närå, bara mat…)

Sea bass. Havsabborre. Med timjan, vitlök coh citron. Samt stekpotatis.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004