Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Gazza-remsan…

Categories: Brittiska medier
Tuesday, Jan 6, 2009

Ett mini-Bucharin, om inte det nu är för oförskämt. Nej, jag kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på dokumentären om Paul Gascoignes sönderfall igår kväll. Det var uppenbart fullkomligt vidrigt. Vanligtvis hade jag nog reagerat mot gamaktigheten i själva upplägget, men jag inte så säker: familjen verkade måna om att man skulle se verkligheten i ögonen. Men ibland kan det kanske bli lite för verkligt.

Som en recensent skrev, man önskar liksom att han får nyktra till tillräckligt för att inse det groteska i att Iron Maiden under Europeaturnen, där Gazza hängt med, får ringa hem till hans mamma när han blir för stökig…

You talkin’ to me…?

Categories: Svenska medier
Monday, Jan 5, 2009

“…bara för att vi är yrkeskriminella så innebär det inte att vi inte har någon moral,” säger “Dano” Acar, ledare för de i allra högsta grad originella Original Gangsters (i AB idag).

Och jag har i alla fall inget att invända, inte nåt alls.

=>Bucharin: “…enbart i ditt hjärta, inte i övrigt”

Categories: Kommunism, Kulturellt
Friday, Jan 2, 2009

Det finns texter som är nära nog outhärdliga att läsa (bataljscenerna i Flauberts ‘Salammbo’, sekvenser hos Primo Levi, strofer hos Paul Celan). Nikolaj Bucharins sista brev till Stalin är lika svårt att läsa ända till slutet. Han skrev det i Ljubjanka den 10 december 1937, men det låg gömt i de ryska arkiven tills det publicerades i Getty/Naumovs ‘The Road to Terror’ 1999 (Yale UP). Det är ett dokument över den allra djupaste mänskliga förnedring, över lögnaktighet, desperation, bedrägeri och feghet. Bucharin hade, till slut, inte ett uns av stolthet kvar i kroppen. Han krälar för Stalin.

“Om jag skall dömas till döden så ber jag dig ödmjukt i förväg, jag bönfaller dig, vid allt du håller kärt, att jag inte ska bli skjuten. Låt mig i stället dricka gift i min cell.”

Det här är alltså mannen som strax innan hade skrivit – också den i fängelset – den fina självbiografiska romanen “Hur allt började”. Bucharin var en av bolsjevismens mest rakryggade, humana och intelligenta figurer. Nadezhda Mandelstam uppgav att när det någon enstaka gång skedde något positivt i Osip Mandelstams förhållande till de sovjetiska myndigheterna, så var det oftast Bucharin de hade att tacka.

Vad som mer än något annat gör brevet så olidligt är hans patetiska vädjan till något som helt enkelt inte existerade i terrorns brutala spegelvärld: subjektiviteten. Han säger till Stalin att “offentligt” tänker han naturligtvis stå fast vid sina bekännelser: “För att undvika alla missförstånd ska jag säga dig från början att vad yttervärlden angår […] har jag ingen som helst avsikt att ta tillbaka något av det jag skrivit ner [dvs. bekänt].”

Men vad Bucharin däremot inte kan stå ut med är tanken att Stalin själv, privat, tror på hans skuld. Bucharin ber Stalin att få dö objektivt skyldig, subjektivt oskyldig.

“Tro mig, mitt hjärta kokar över när jag tänker på att du kanske tror att jag verkligen är skyldig till alla dessa brott och att du innest inne tror att jag verkligen bär skulden för alla dessa hemskheter. […] Mitt samvete är rent inför dig nu, Koba. Jag ber en sista gång om din förlåtelse (enbart i ditt hjärta, inte i övrigt). Av det skälet omfamnar jag dig i mina tankar. Farväl och minns med välvilja din förtvivlade – N. Bucharin.”

Som Slavoj Zizek påpekat nånstans, vad Bucharin gör är att vända in och ut på sedvanlig skuld- och ansvarslogik. Om Stalin verkligen trodde att Bucharin var skyldig skulle han på sätt och vis kunna ursäktas; om han däremot medgav privat att Bucharin var oskyldig – alltså det som Bucharin själv så innerligt önskar – så måste ju Stalin anklagas för den mest omänskliga av etiska synder.

Det var därför det aldrig kom något svar på brevet. Ingenting – inte ens självmordet – ägde vad Zizek kallar “subjektiv autonomi” i dessa ritualistiska utrensingars logik. Tvärtom, självmordet betraktades uttryckligen som ett angrepp på partiet, ett slutgiltigt trotskistiskt sabotage. Att Bucharin överhuvudtaget hävdar ett mått av subjektiv autonomi i sitt brev bevisade alltså en gång för alla hans skuld. Case closed.

Getty och Naumov använder i sin bok bl.a. Foucaults teorier om självanklagelsens och bekännelsens politiska ekonomi för att förstå Bucharin. Vilket förstås ger en del intressanta öppningar. Men på samma gång tycks alla tolkningsförsök helt otillräckliga, som några trasiga klädpaltor för att skyla denna naknaste av människor.

Fyra månader senare, i mars 1938, i vad som blev den sista av skådeprocesserna, stod Bucharin till slut anklagad för kontrarevolutionär verksamhet och spioneri. Han befanns skyldig och avrättades genom skjutning. Femtio år senare återinrättades han som medlem i det sovjetiska kommunistpartiet. Femtiotvå år senare existerade inte Sovjetunionen längre.

Banana split

Categories: Kommunism, Kulturellt
Friday, Jan 2, 2009

Som alla andra tar jag mig en ledig dag idag, och fortsätter istället tankebanan Sanguinetti => Situationstiska Internationalen (även här och här, och förmodligen miljoner andra ställen…). Hur som helst, jag vågar påstå att det aldrig funnits en, ähm, organisation som haft såna upprivande, råstalinistiska splittringar, och samtidigt haft så uppenbart jävla kul åt det, som SI. Uteslutningen av SPUR-gruppen och Jorgen Nash 1962, till exempel.

Själv fick man bara vara med om KFML-splittringen kring 1970. Gäsp, alltså… Det enda roliga r:arna lyckades komma upp med var en spalt i Proletären kallad “Månadens ishacka”. Och att kalla Bo Gustafsson för “Bo-charin Gustafsson”, en ord”vits” så på samma gång brutalstalinistsik och obskyr att experterna än idag debatterar dess egentliga innebörd.

Reds III

Categories: Kommunism
Thursday, Jan 1, 2009

I vilken man då kan spekulera över vilka organisationer och partier som helt enkelt verkar vara, och fungera som, “fullbordade infiltrationer”, dvs. som är bokstavliga konstruktioner tillverkade av deras motståndare-till-namnet, och som har som yrke och enda uppgift att vara “nyttiga idioter”. Jo, jag vet att detta börjar vandra utåt konspirationsteoriernas kalhuggna yttermarker, men det skiter jag i, därför att det också är en plats där paranoian korsar den högre komiken, en plats där t.ex. Lenin kunde skriva “Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” utan att skratta ihjäl sig och “syndikalisten” Andreas Malm kan marschera under Hizbollahs fanor utan att spy. Jag menar, för jösse namn, läs Leonardo Sciascia om Aldo Moro-affären. Bara nåt sånt. QED.

PS: Och när ni läst färdigt den så kan jag rekommendera Sciascias “The Mystery of Majorana”, som råkar finnas i engelsk dubbelutgåva med “The Moro Affair”. Snacka om spelfilm, alltså…

PPS: Gianfranco Sanguinetti är också läsvärd, för övrigt, om det är Moro-affären man är intresserad av.

Reds II

Categories: Uncategorized
Wednesday, Dec 31, 2008

År 1955 bestod en tredjedel av det amerikanska kommunistpartiet av FBI-agenter. Det är nog nåt slags rekord i infiltration, även om jag skulle gissa att många andra vänsterradikala organisationer, i givna historiska ögonblick, kommit upp till nästan lika imponerande siffror, if the truth be told… KFML(r) under 1970-talet, italienska kommunistpartiet från 1945 och framåt, dom lägena liksom.

I detta ligger naturligtvis en klassisk ingång till en satir (på film, förmodligen) som jag ruvat på i många herrans år. Av en kombination av politisk överentusiasm och adminstrativ inkompetens så stannar inte infiltrationen vid denna procent, utan fortsätter stiga tills infiltratörerna är i klar majoritet… Ooops! Fadäs! Eller med Lenins ord: “Sh’to djelatj?” (sv: “Vad fan gör vi nu, grabbar?”).

För man kan ju inte bara överge projektet, dvs. avveckla partiet och låtsas som det regnar. Tvärtom: i och med att infiltratörer i vänsterorganisationer också brukar vara provokatörer, dvs. mer radikala än sina “genuina” partikamrater, och eftersom dessa nu är i minoritet, så blir man efterhand mer och mer extrema i sin ideologi och i sina aktioner – så till den milda grad att partiet plötsligt blir en genuin samhällsfara, på ett sätt som det ursprungliga, “genuina” partiet aldrig kunde hoppas bli, i sina vildaste revolutionära drömmar…

Sluscenen blir då den våldsamma uppgörelsen (think Waco) mellan å ena sidan staten/FBI och å andra sidan de av staten/FBI avlönade låtsaskommunisterna, vars antikommunistiska patos driver dem ända in i den kommunistiska hjältedöden (deras martyrskap hyllas så klart av radikaler världen över.) För de inblandade på “FBI” gäller förstås dilemmat att kommunismen officiellt “utrotats”, medan det komunistiska hotet i själva verket finns kvar… Men det är det ingen som vet. Utom kommunisterna själva…

Det här börjar kanske bli lite komplicerat… Hur som haver. In a cinema near you soon!

PS: Var i herrans namn kommer ordet “fadäs” ifrån egentligen…?

Odium cum dignitate

Categories: Uncategorized
Tuesday, Dec 30, 2008

Så skulle man kanske kunna beskriva mitt år, doftvis. Tidigare år har jag betitlat “A shit-hole of a year” (2005), “A whiff of disinfectant of a year” (2006), och “Old Spice: cheap shit, but it’ll do” (2007).

2008, and a new fragrance, for your delectation and delight: en välavvägd mixtur av saknad, otur och frangipani kallad “Duende”, yours for £19.95 a pop, cash only.

Vi ses 2009. I baren, som vanligt.

Still crazy after all these years

Categories: Uncategorized
Monday, Dec 29, 2008

R D Laings liv ska bli film, enligt Independent. Den mannen går att sammanfatta med hjälp av hans två söners respektive öden. Den ene, Adrian, är en framgångsrik advokat, som uppenbart inte skulle pissat på sin farsa om han brann. Den andre, Adam, hittades död, fyrtioett år gammal, bland en massa tomflaskor i ett tält på Formentera. “The Politics of Experience”, indeed…

Det låg något både bedagat och halvaggressivt över R D Laing, när jag stötte på honom några gånger, det var mest på fester hemma hos Fran and Jay Landesman, det intellektuella Londons Knull & Tutt.

Laing använde en bedagad charm för att avleda uppmärksamheten från hans totala brist på emotionell och intellektuell närvaro, och blev sen alltid lite aggressiv när samtalet gång efter annan lade i dagen hans fantastiska långgrundhet, dom “glittering shallows” med vilka han gjort sig ett namn. “Charlatan” är kanske inte helt rättvist men, tja, vad är å andra sidan rättvist i denna jämmerdal…?

Profetior för 2009!

Categories: Uncategorized
Sunday, Dec 28, 2008

Januari Går till historien som “Harold Pinter”-månaden. Ingenting händer, men på ett lite hotfullt sätt.

Februari Efter tre besvikelser i rad koras Johan Lundberg äntligen till årets vinnare i SM i Luftgitarr.

Mars I skuggan av den ekonomiska krisen sprider sig också den intellektuella fattigdomen. I gathörnen hör man allt oftare bönen; “Buddy, can you paradigm…?”

April SJ rapporterar dramatiskt sjunkande passagerarsiffror på X2000. G-P:s rubrik: “En man klev av tåget”.

Maj Den 27:e exploderar The Guardian i en öronbedövande krevad av samvetsmätt självbelåtenhet. Tidningen passar på att byta namn till “The Niceness of It All“.

Juni Jan Guillou skickar sin första epost någonsin, den börjar: “No thanks, I don’t need Viagra…”

Juli Stora Journalistpriset utdelas till Didrik Frege för artikelserien “Tio grejer jag glömde göra i morse”.

Augusti Margaret Thatcher dör. Hennes statsbegravning blir emellertid så påkostad att man tvingas lägga ut den på det privata näringslivet, och försenas därmed till mars 2010.

September Den 27:e exploderar Daily Mail i en öronbedövande krevad av paranoiamätt indignation. Tidningen passar på att byta namn till “Don’t Get Me Started“.

Oktober Per Gudmundson besöker Kina och drar slutsatsen att det kommunistiska systemet inte fungerar (“i alla fall inte på något igenkännbart kommunistiskt vis”)

November Skvallerpressen skakas, som vanligt.

December En meteor träffar jorden, allt biologiskt liv dör ut. Svenska Dagbladet: “Vad vet du om meteorer? Testa dig själv!”

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004