Det är just sån här snorkighet och dåligt vitsande och dålig smak som ligger bakom så mycket av den tragedi som nu utspelar sig här över. Korvhotellet i Rittersbach! Det är ju dit jag flyttar när allt går åt helvete! Äntligen en fristad. Äntligen ett hem.
Jag skrev om detta för någon månad sedan. I morse hade jag ett långt samtal med en advokat som är specialist på immigrationsfrågor. Jag ska inte gå in på allt vi diskuterade, men det hela är inte fullt så “enkelt” som jag hade trott och hoppats. Situationen är så helt uppe i luften fortfarande, inte bara vad gäller Brexit generellt utan med ansökningarna om settled status i synnerhet. David tyckte det vore säkrast att jag ansöker om settled status, trots att jag (som det nu står i Home Offices instruktioner) egentligen inte behöver göra det pga att jag har indefinite leave to remain.
Men här är det absurda. Skulle jag förlitat mig enbart på mitt ILR så skulle jag nästa gång jag passerar gränskontrollen få bevisa att jag inte sedan 1982 “levt utanför UK i två år eller mer”. Hur bevisar man något sådant? Bankkonto duger inte (även om man har kvar alla saldobladen) eftersom man naturligtvis kan hålla ett konto igång även om man inte bor här. Samma gäller registret över inbetalningar till National Insurance. Vittnen? “Härmed intygas att Gunnar inte rört sig ur fläcken på fyrtiofem år”? Tror inte det duger heller, faktiskt.
Jag tror den längsta, sammantagna tiden jag inte bott i UK är någon dryg månad. Antingen i Sverige när min son hade sommarlov på västkusten, eller i Spanien när det var som mest kaotiskt kring restaurangen, osalig i åminnelse. Lika absurt är dessutom det faktum att jag inte är någon förmögen människa utan skulle behövt jobba under dessa två år, vilket borde lämnat spår i skattelängder och annat. Spår som inte heller existerar. Ännu a negative to be proved… Jag påpekade förstås allt detta för David, advokaten, och han kunde bara sucka och säga, “Jag vet, jag vet…”
Det här landet befinner sig mitt i ett nervöst sammanbrott, och det är förmodligen bara vi utlänningar som ännu är någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Men det är fanimej touch-and-go ibland…
* “If smoking marijuana reduces your short-term memory, what does smoking marijuana do?” – @thedavidcrosby
* “Europe remains baffled by Westminster and how British politics operates. The lack of real cross-party co-operation, the ardent tribalism for example. Brady amendment is a case in point. It makes total sense from a Tory party perspective, but almost none from the EU.” – @SebastianEPayne (politisk ledarskribent på FT).
* “After 8 days of peace in the skies – thanks to dreadful weather across Europe – Luftwaffe & RAF planes are back in the sky; 130 German bombers raiding London.” – @RealTimeWWII
* Inte Twitter: “Brexit threat to school dinners comes as stockpiling intensifies“.
Ett av de amendments som HoC kommer att rösta på i kväll, och som har en minimal chans att få en majoritet bakom sig, har redan – i förväg – fått avslag från EU, eftersom det skulle innebära en omförhandling av WA. Jag känner faktiskt ett starkt behov av att inte ens skriva om detta nära nog provokativt meningslösa tjafs som i stället borde varit en fungerande parlamentarisk demokrati. Men jag kan väl inte låta bli, som vanligt. Iaktta denna rymd, som det heter…
+ “…meningslösa tjafs…” inte i antidemokratisk mening, naturligtvis, utan framför allt för att inget av dessa amendments är juridiskt bindande. För det krävs primary legislation.
+ Corbyns och SNP:s amendments nedröstade. Fem kvar. Dominic Grieves förlorade också (det var den om indicative votes). Nästa är Yvette Coopers, som kan bli mer intressant, dvs om att uppskjuta Brexit till slutet på året och ge parlamentarikerna mer makt. Den förlorade också, och därmed förlorade de också den striden. (Pundet rasar) Nästa: Spelman/Dromey om att omöjliggöra no-deal. Den vann, men är alltså inte bindande, men etablerar att en liten majoritet är mot en no-deal. Till sist alltså the Brady amendment, som EU redan sagt nej till, och som handlar om “alternative arrangements” i stället för en backstop. Gäsp. Och den vann May med 16 röster. Vi tar oss allt längre in i fantasilandet. Nästa omgång kring Valentine’s Day. See you then.
+ Allvarligt talat, kolla detta i stället.
* “Regeringen kommer att prioritera mediciner över mat”. Thank you, Matt Hancock…
* Lag- och ordningsinstanserna planerar nu för undantagstillstånd, i händelse av en no-deal Brexit. Kom då ihåg vad Varoufakisvänstern omfamnar, Carl Schmitts “Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet.” Länk.
* En österrikare rapporterade på Twitter att han pratade tyska i mobilen vid en busshållplats nyligen. En “välklädd äldre kvinna” kom fram och sa, “Speak fucking English!” Åtminstone två av dessa tre ord har tyskt ursprung. Fuck har förmodligen holländskt ursprung, enligt mina senaste efterforskningar…
* Morgondagens omröstningar kommer att bli ett “andra Suez”, säger de som (tydligen) vet.
Kommer för ögonblicket inte ihåg var jag hittade den, fast det var på Twitter. Men ändå.
Detta egentligen bara för att bevisa att jag för närvarande har tid över att blogga en hel del, för jag befinner mig i en frenetiskt tumrullande period medan jag väntar på slutkorret på den översättning jag åtagit mig. När jag till slut fått det, endera dagen, kommer det nog att bli ganska tyst här. Bortsett från drönarkoordinater när maten och medicinerna börjar ta slut. Sån’t är livet, som min gamla vän Anita Lindblom sa.
The G:s Barney Ronay (som inte är så dum han heller) skriver idag om landets kanske främste sportjournalist någonsin, Hugh McIlvanney, som gick bort i veckan. McIlvanney skrev för Observer i trettio år, flyttade till Sunday Times mot slutet, och hans ämnen var nästan uteslutande boxning och fotboll, särskilt skotsk sådan: han var själv född i Kilmarnock och hade en åskväderliknande skotsk stämma, som han visste att använda.
Och McIlvanney var framför allt där. VM-finalen 1966. Ali-Foreman och the rumble in the jungle, strax efter vilken han fick en flera timmar lång sängkantsintervju med Ali. Och så vidare: länkar finns lite överallt, böcker också. Men jag ska bara länka en av dem: referatet från bantamboxaren Johnny Owens tragiska slut hösten 1980 i matchen mot Lupe Pintor. Det är skärrande läsning, visst, men här finns också all McIlvanneys ärlighet och saklighet, hans djupa empati och enorma kunskaper.
Barney Ronay skriver i sin artikel om den konstgjorda uppdelningen i brittisk sportjournalistik mellan vad man kan kalla skönskrivande och okonstlade redogörelser, mellan chin-strokers och reportrar. Den skillnaden existerar helt enkelt inte hos McIlvanney. Han skrev vad han såg.
(Londonboken sid 107ff) Englands cricketlag turnerar Västindien. De senares första innings rätt hyggliga 289. Englands första? 77–all out. Schuttischu! Och det här är laget som ska vinna VM på hemmaplan i sommar, för att inte tala om en Ashes Test mot ärkefienden Australien. Västindien, som upplevt en nergångsperiod under många år, har hittat några fantastiska bowlers. England totalt utspelade.
Brexitmetafor, tänker ni? Jag med. Återkommer närmaste dagarna om den tilltagande paniken. För det är nu den börjar. Sony, Airbus, Bentley, Dyson bland många industrier som nu överger landet. Torypolitiker som uppmanar oss att “Stay calm…” Å andra sidan kanske cricketlagen i VM inte ens får visum efter Brexit, så att England vinner by default. Vilket numera låter ganska… normalt.
