De som är intresserade har säkert redan sett detta. Andra folkröstning stort nedröstat, men därmed långt ifrån en död fråga. Indicative votes i parlamentet nedröstat (via vilket parlamentet i princip skulle tagit över makten från exekutiven; lättnadens suck från May: en “seger”). Däremot röstade man för att ge May chansen att göra något hon alltid motsatt sig, att begära uppskov för A50 till 30 juni, eller längre, och det senare kommer att ställa till demokratisk/tekniska problem med EU-valen i maj. Kommer EU27 att (enhälligt) gå med på detta? Allvarliga tvivel finns. May planerar introducera sitt avtal för en meaningful vote en tredje gång, kanske t.o.m. en fjärde inom den tidsperioden. Det är ytterst tveksamt om talmannen kommer att gå med på det, eftersom EU nu sagt att dörren är stängd för vidare tillägg och inget substantiellt kommer att ingå i MV3 eller MV4. Talet om nyval sprider sig, vad jag hör.

(Ovanstående rättat efter hand)

Det är ingen idé att jag försöker sammanfatta vad som händer med Brexit just nu, dvs onsdag kväll. Nu saknar vi inte bara en fungerande regering (folk håller på att avgå ur regeringen medan jag skriver detta) utan det råder fullständigt kaos. Regeringen har inpiskat sina ledamöter att rösta mot deras eget amendment. Bara nåt sånt. Det är fortfarande sexton dagar kvar till en hård Brexit, därför att inget av tilläggen som röstades igenom ikväll äger juridisk kraft (legally binding). Håll fast i hatten, grabbar. Det säger jag bara. Sheeesh...

Ni kanske kommer ihåg Jim, han med revolutionen? Om inte, påminn er här. Jim dog i förrgår, hjärtattack, helt plötsligt. En vemodig dag sedan jag fick reda på det. Han var nog en av dem jag pratat mest med här i huset, gammal kolgruvarbetare, sedan på järnvägen nere vid Waterloo, aktiv i den brittiska filialen av en militant amerikansk socialistorganisation.

Det här huset är alltså vad som kallas ett “boende” på svenska. 55+ sheltered housing. Bra, billigt, rätt centralt. Så sånt här – döden, alltså – händer förklarligt nog titt som tätt. Men det märkliga – eller egentligen inte så märkliga, när allt kommer omkring – är att de är fantastiskt diskreta med att bära ut liken. Det sker nattetid, antar jag. In the dead of night.

Och det är här den jäkla översättningen kommer in igen, för det är hiskligt massa Dracula med i handlingen. Vad man än vill säga om romanen så är den oerhört evocative (ett ord jag finner rätt knepigt att översätta, för övrigt) vilket ju också visade sig i det där med Jack the Ripper härförleden. Var skall väl detta sluta? Om ni hittar mig med massa vitlök i munnen så vet ni alla fall var ni ska börja leta.

Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.

Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.

Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.

När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:

“I am Ellen Terry”.

Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.

Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.

Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.

Jag tog mig, för ovanlighetens skull, ähem, en pint på Lord Clyde vid femsnåret idag. Välförtjänt, tyckte jag. Jen bakom baren hade valt som bakgrundsmusik en runda Beatlesklassiker, som faktiskt fick mig att titta upp då och då, och minnas. Men så kom det till “And I love her” och Geoff, som satt med en kompis vid ett av de höga borden, sa: “This is shite, Jen, can we have something else?” Och Patrick, som alltid går omkring i rosa kortbyxor om det så är vinter, vår, sommar eller höst, instämde: “Yeah, fucking rubbish…!” Så Jen satte på Paul Simon och “50 ways to leave your lover” i stället. Genialt. Den damen förtjänar en medalj. Men hur har det kommit sig att dessa pubens regulars, dessa genomsnittlighetens genomsnittligheter, om inte salt of the earth så i alla fall jordens hushållsostar, har blivit så fientligt inställda till The Beatles? Vad har vi förlorat? (Eller vunnit. Jag föredrog alltid Stones).

Romanen jag översätter – den kommer ut i England i juni, så jag borde kanske inte vara mer specifik just nu – utspelar sig alltså i London i slutet av 1800-talet. En betydande del av handlingen rör Jack the Rippers härjningar under 1888. Här kan jag för övrigt lägga in länken till en intervju i dagens Guardian med författaren till en ny bok, inte om the Ripper, utan för ovanlighetens skull uteslutande om hans fem offer. En av vilka, Elizabeth Stride, var svensk, och göteborgare, för övrigt. Men det visste ni nog redan.

Hur som helst, författaren vill göra gällande, genom sina romanfigurer, att de här ytterligt brutala morden under dessa månader inte bara satte skräck i London, och gjorde staden mer eller mindre folktom på kvällarna, bortsett från poliser. Det har man ju läst om förut. Men han för också fram tanken att London förändrades i grunden och för all framtid som följd, kanske främst för att man aldrig fick visshet om vem The Ripper var. Morden, säger flera av figurerna här, gjorde att staden fick en ny dimension av rädsla, misstänksamhet, farlighet som den inte haft förut. “Det är inte min stad längre” säger någon vid ett tillfälle.

Jag har inte läst tillnärmelsevis så pass mycket om Rippermorden och dess konsekvenser att jag kan uttala mig åt ena eller andra hållet, men jag är ändå lite tveksam till den tolkningen, dvs att de skulle inneburit ett epokgörande skifte i staden själva natur. Med tanke på, särskilt, den våldsamma industrialiseringen och urbaniseringen under det seklet och allt det förde med sig av fattigdom, svält, utarmning, degradering, brottslighet, våld och ond bråd död – varje natt låg över 200 människor och sov på Trafalgar Square – så verkar den tanken lite efterkonstruerad.

Men jag kan alltså ha fel. Kanske var det just personifieringen av skräcken i form av den mystiske, undflyende The Ripper som gjorde skillnaden, en plötslig verklighetens version av de fiktiva motsvarigheterna – Frankensteins monster, Dracula, Mr Hyde och hela gänget – som redan krattat manegen i folks föreställningsvärld.

+ Jag menar, så till den milda grad är jag involverad i översättningen att när jag går och handlar, eller tar bussen in till stan, eller hämtar matåtervinningspåsar på biblioteket, ser jag någon och tänker, ‘Är det han som är mördaren?’

London: 2000 Years of History är en serie som börjar på Channel 5 på tisdag. Och den får man ju slänga ett öga på. Den är i fyra avsnitt, hur långa vet jag inte, så det kan därför bli koncist och bra, eller bara förlita sig på de gamla vanliga rubrikerna och bli trist. En sak jag ska ta som lite måttstock är till vilken grad det blir en genuin “Londonbornas historia” (den intressanta biten, alltså), och detta är något jag tyvärr inte fick med i min bok: nämligen hur de stora kungliga parkerna (Hyde Park, särskilt) brukade vara avstängda för allmänheten långt in på 1800-talet, tills en stor och sällan omskriven gräsrotsrörelse bara rev ner stängslen och grindarna och tog sig in med sina picknickkorgar och cricketbollar och fickluntor. Londons färg är röd, skrev Peter Ackroyd i sin stadsbiografi, men är det kungahusets scarlet eller upprorets blood-red?

(Det där sista, alltså… Ni fattar att ni får sån här bra skit gratis, eller hur? Jag borde egentligen ta betalt.)

Min nya och mycket trevliga bekantskap Olle Katz från Göteborg (vi har gemensamma vänner där) har en fascinerande slags upptäcktsresor på sitt pensionerade schema. Ungefär vart tredje år tar han sig en månad i en utrikes stad i akt och mening att upptäcka, lära känna, ta pulsen, vara nyfiken, se och höra och känna. Han har under föregående år avverkat New York och Paris, och denna februari har han varit i London. Han har nu lagt ut sin dagbok från vistelsen på sin blogg, mycket läsvärt. Glädjande nog hade han en del nytta av min bok, och det är ju alltid intressant att se staden med andras ögon. Och det där med att ta sig en hel månad någon annanstans har blivit en väldigt lockande tanke för mig. Var då, i så fall? New York har jag aldrig varit i, så den står nog högt på listan. Men också Aten. Och Prag. Inte Berlin (för trendigt). Inte Lissabon (för trendigt). Kanske inte heller Paris (för “nära”, i alla avseenden). Stockholm? Oooooh, I don’t know… Warzawa kan jag också tänka mig. Och Shanghai.

Hur som helst: tillbaka till London år 1888…

Labour kommer enligt Corbyn att ställa sig bakom en andra folkomröstning. Guardians liverapportering här. Jag ska inte kommentera så mycket mer just nu, är mitt uppe i ett annat århundrade (när allting var mycket enklare). Men återkommer kanske.

+ Jag menar, bara tre snabba frågor: (1) Är stanna-kvar-i-EU-alternativet med i frågan? (2) Kan en 2:a omröstning ta sig genom parlamentet överhuvudtaget? (3) Kommer det att bli en folklig Brexit-röst igen?

+ En hel del förvirring just nu. Verkar som Labour kommer att backa enbart sin egen version av 2:a folkomröstningen. Återkommer när dammet lagt sig.

+ Svaret på (1) tycks vara ja.

Detta skriver den vanligtvis kloke Matthew Parris om Theresa May i dagens Times.