Cliff Richard fick alltså rätten med sig i åtalet mot BBC om intrång i privatlivet, vilket organisationen nu ska överklaga. Det var visserligen ett ganska klantigt genomfört journalistjobb, men Mr Justice Manns utslag kan också föra med sig ett allvarligt hot mot yttrandefriheten (Greenslade skriver en bra sammanfattning här). Framför allt att media med detta kan förhindras juridiskt att nämna personer vid namn innan de formellt häktats.

Problemen är egentligen trefaldiga. Först inkräktar det på press- och yttrandefriheten så som den tolkats sedan långt tillbaka. Sedan är det problematiskt rent polisärt och rättsligt, eftersom namns nämnande ofta för med sig att fler vittnen träder fram. För det tredje är det just därför en så pass betydelsefull inskränkning i lagen att den borde lagstiftas av de folkvalda, inte av att en enskild domare skapar case law i sedvanerätten på det här viset.

De läsare som varit med här från början minns kanske rättsfallet jag var med om 2005-6 (se bland kategorierna ovan, eller Wikipediaartikeln). Där, och i tre-fyra andra liknande rättsfall vid den tiden, hände något liknande. Tyngdpunkten i domstolarnas tolkning av ECHR flyttades gradvis bort från Artikel 10 (om yttrandefriheten) till Artikel 8 (om privatlivets helgd) vilket många förutspådde skulle få en chilling effect, som advokaterna kallar det, på medias sätt och rätt att granska.

Det är alltså värt att hålla ögonen på hur det här kommer att utveckla sig.

Har just sett första avsnittet av Sacha Baron Cohens ‘Who is America?’ (här på Channel 4, men det är kanske blockat)

Han är, som vanligt, inte klok i huvet. Som han säger i en intervju idag: “Man ska alltid gå lite för långt” Bara det här med att få kongressledamöter med på att “beväpna fyraåringar, men inte treåringar, det är att gå för långt”. Man vrider sig i smärtsamt asflabb. Vansinnigt.

Bortsett från – och det är inte alldeles lätt att bortse från – att Trump just klampat igenom Storbritannien med leriga stövlar, så ser det allt mörkare ut för May just nu. Hennes White Paper, ett försök till kompromiss som aldrig skulle fungerat, inte ens inom Torypartiet, långt mindre i förhandlingarna med EU, är nu i princip död och begraven. I kväll accepterade regeringen fyra amendments av Rees-Mogg-ligisterna bara för att bekräfta det. Om May överlever fram till summer recess den 24:e är frågan nu. Många är tveksamma, bland andra BBC:s duktiga political editor Laura Kuenssberg nu i kväll. Och vem kommer i hennes ställe? Under tiden rullar Labour under Corbyn tummarna, och det är oförlåtligt, enligt min mening. What a shitshow…

Frankrike förtjänade att vinna, men Kroatien hade turen emot sig.

Det var inte frispark, för det första. Griezmann filmade. Men det var Kroatiens fel att det blev mål, de satte muren tre meter för långt bak och drog en gardin för målvaktens synfält.

Straffen. Jag tyckte handsen var tveksam och borde därför inte blivit straff. Det ska vara clear and obvious, enligt VAR-reglerna, och det var det inte. Personligen tyckte jag faktiskt det såg ut som avsiktlig hands, försvararen sänkte medvetet armen när han såg bollriktningen. Det går inte att försvara med att man sänker armen när man är på nedåtresa i ett hopp, för det gör man inte, man håller armarna högt i luften så länge det går. Vi försöker trots allt ännu att bli fåglar. Men clear and obvoius var det inte.

Kroatiens lejonhjärtan till trots, så var Frankrike överlägset som lag. Som ungt lag. De kommer att dominera EM och VM framöver. Och Pogbas 3-1-mål var inte klokt, han gjorde turneringens passning utan like, och sen la han målet själv, till slut. Incroyable…

Min kvartersbutik togs över för ett par år sedan av en driftig och rolig turk, Hassan, som går in för ett lite annorlunda sortiment än vanligt i sådana fall. Mycket återvunnet, organiskt, non-bio, osv. Men också kvalitetsvaror vad gäller maten. Här hittade jag för övrigt, efter många års sökande, min ultimata harissa, gjord av Harry Brand. Men sedan några veckor tillbaka har de också tagit in ett ganska stort urval italienska charkvaror av märket Diforti, en firma som grundades på Sicilien 1875 men nu verkar ha det mesta av sin försäljning i UK, både i butiker och online. Tack vare Diforti har jag blivit nyförälskad i mortadella, den är splendido på alla sätt, lagom kryddig och pepprig. Och nu ser jag på deras charksida (klicka på Cured meats till vänster) att de har en tryffel-mortadella också. Non posso aspettare!

+ Detta alltså medan jag borde varit på Trumpprotesten i stan just nu. Men jag tror faktiskt jag hellre bloggar om chark, ärligt talat. Desillusionerad kanske.

Att det engelska landslagets VM-äventyr fick så stort och positivt genomslag här över berodde till övervägande del på att det handlade om en engelsk institution där både teamet och ledarskapet uppenbart visste vad de gjorde. Det ser man sällan i politiken numera, till exempel.

Om ni är i London idag och vill se the fly-past med anledning av RAF:s 100-årsjubileum, med massor av moderna och historiska flygplan (jag är själv lite barnsligt förtjust i sådant) så kommer de in över stan (ca 12:45-13:00) via Leyton, Olympiaparken, Hackney, Bethnal Green, Shoreditch, City och sedan över centrala staden mot Buckingham Palace. Själv ska jag nog placera mig i Shoreditch Park, tio minuters promenad härifrån. See you there.

+ On This Day: Den 10 juli 1940 såg början på Battle of Britain, för övrigt.

++ Och det var ju… ståtligt. Inte minst så “samlar” jag på ljud som man nästan aldrig hör längre (har skrivit om detta förut, men hittar inte). Det kan vara pubskyltar som gnisslar i blåsten (de är alltid fastbultade i väggen numera), eller hästhovar mot kullersten, eller jublet när Sverige höjer VM-pokalen (sorry). Att höra Spitfires och Lancasterbombare dåna förbi hör ju heller inte till vanligheterna.

Men det låg också en hel del melankoli över den här luftparaden. Oundvikligen, skulle jag sagt. Allt detta miljarddyra hardware att visa upp för en värld som bryr sig mindre och mindre, därför att Storbritannien blir mindre och mindre. Och det var en känsla som fick sitt perfekta avslut när det var över och några spridda applåder spred sig över de uttorkade, blekgula gräsmattorna. Thank you. And goodbye.

Jag hörs i två separata halvsekunder under en McDonaldsreklam under VM. OK, jag väntar mig inte Nobelpriset (särskilt inte i år) men lite mer än bara två halvsekunder, för jösse namn. Vad mer behöver jag göra? Springa naken ner för Essex Road och ropa “Se på mej!”…? Jag orkar inte, det är för varmt. Tredje veckan med 25-30 grader.

Jag tänker inte kommentera kaoset i brittisk politik just nu, inte förrän det lugnat ner sig lite med Donald Trumps ankomst på torsdag. Han undviker ju London för det mesta, så jag tänker inte gå på fredagsmarschen, det är bara gestik, och jag är trött på gester. Däremot Regents Park på torsdag kväll, för Trump sover över på ambassadörens residens där.

Rapporter följer.

Se Londonboken sid 77 och framåt.

Det tragiska fallet med nioåriga Ella Kissi-Debrahs död av en akut astmaattack är illa nog, men historien ser nu ut att få en oväntad men välkommen effekt rent juridiskt. Familjen har fört en kampanj för att “luftföroreningar”, som var en starkt bidragande faktor bakom Ellas död, för första gången ska bli officiell dödsorsak på attestet: “[They] allege the government’s repeated failure to reduce air pollution breached Ella’s right to life under Article 2 of the European Convention on Human Rights”. Kanske ett rättsligt förfarande är enda vägen att gå för att få något gjort…