Detta relaterar i sin tur till nästan hela boken… En läsare frågade mig häromsistens om det, enligt min mening, över huvud taget finns något positivt att säga om Margaret Thatcher? Och visst finns det.

Bortsett från att hon säkert var snäll mot barn och hundar, så är det första man kan notera att hon alltid var passionerat mot dödsstraff, detta till skillnad från en del av hennes partikamrater, och det ska hon ha heder av. Det andra är att hon också spelade en avgörande roll i hur EU kom att utvecklas, särskilt vad gäller enskilda marknaden. Det får man sedan tycka vad man vill om, men hon var absolut inte bara den fradgande EU-skeptiker som många nu vill framställa henne som.

Det tredje, och kanske viktigaste, är att hon på ett ovanligt tidigt stadium var medveten om och bekymrade sig för klimatförändringarna. Hon hade ju en bakgrund i vetenskap (kemi) och var raka motsatsen till en skeptiker i den frågan, till skillnad från en del av hennes f.d. partikamrater som Nigel Lawson. Hon tog klimathotet på största allvar, insåg att problemet skulle komma att påverka så gott som alla politiska beslut och hon förde ofta upp det på möten och konferenser.

För övrigt blev mina runa över Thatcher den överlägset mest läsa posten på Pressylta. Those were the days…

Det här relaterar mest till sid 189-90 i boken. Den som är nyfiken på den där “lyxiga arkitektritade kåken” i Hackney som vi flyttade in i 2005 kan studera en del bilder på den här på arkitektens hemsida. En del av fotona togs efter att vi flyttat in: det är vår hund, Blue, som står utanför dörren, det är vårt matsalsbord och våra böcker i hyllorna. Tyvärr ser man inte den bastanta porten här, men det gör man å andra sidan på Google Streetview här. Det var på en del sätt en konstigt genomtänkt kåk: dörrar som verkade öppna åt “fel håll”, sovrummen på mellanvåningen, inte längst upp, och så vidare. Men vad vet jag om arkitektur, annat än att ha bott inuti den?

Jag hade ett ganska roligt voiceoverjobb igår. Något tjugotal VO’s från diverse språk hade kallats samman för att skapa ljudbakgrund till några sekvenser ur den kommande ‘Johnny English 3’, alltså den senaste av Rowan Atkinsons Bond-parodier (trailer). Det handlade om att sorla upprört (Get me security immediately!), sorla halvbekymrat (Det här kommer aldrig att fungera!), sorla lättat (At long last…!). Man fick slänga in individuella bakgrundrepliker som säkert inte kommer att höras i slutversionen; en av mina var “Statsminister, vi har helt enkelt inget val i den här situationen, vi står inför ett katastrofalt hot mot internationell säkerhet!”. Bäst av alla var den japanske VO’n som i varenda replik klagade att “We don’t do this in Japan! I want to go back to Tokyo!” Han hade kanske en föraning om Belgienmatchen senare på kvällen…?

Den här symbolen sitter på en container för återvinning på parkeringsplatsen utanför huset. På motsatta sidan sitter en liknande symbol med en brinnande tändsticka. Och den fattar jag. Men den här? “Inga snöflingor”? “Inga pjäxor”? Om det ska betyda “Inga kläder” generellt, varför då inte avbilda en pjäxa från sidan, snarare än underifrån? Eller bara en stiliserad jacka, säg? Nån som fattar hur konstnären tänkt här?

Vilken lysande svensk seger! Inte bara för att de vann utan för att de var överlägsna Mexiko på alla områden: spelupplägg och taktik, fasta situationer, teknik, laganda – och arbetsmoral. Det sista är inte bara något alla la märke till under matchen, det vad alla kommentatorer här över också pekat på, både under och efter matchen, och inte bara denna matchen heller.

En liten språklig infallsvinkel här. “Arbetsmoral” heter work-ethic på engelska. Alltså, det som anglosaxer ser som “tillämpad moral” ser vi som själva moralen, själva utgångspunkten. De betonar moraliskt agerande, vi lägger vikten vid moralens befintlighet. Eller med andra ord – se t.ex. Londonboken sid 344-5 – de väljer verbet, vi väljer substantivet.

Och så är det nog. De gånger jag fått insikt i modern svensk idrottskultur har detta bekräftats för mig flera gånger om, t.ex. när sonen gick på svenska hockeyskolor på 90-talet. Det ledarna försökte få hem hos ungarna var inte så mycket hur bra eller dålig du är utan hur bra du är på att jobba – och det handlar om att jobba för laget minst lika mycket som att jobba på din individuella utveckling som spelare.

Och då betyder “jobba” mer än att jobba på isen. Sonen tränade med Frölundas 83:or en gång och jag fick se de otroligt detaljerade journalerna över individuella spelare, samtliga då elva-tolvåringar alltså. Först på meritlistorna stod saker som om de kom i tid till träningen, attityd och hållning i omklädningsrummet, hur väl de lyssnar och tar åt sig beröm och kritik, osv. och först därefter kom skridskoåkning, klubbföring, spelsinne och allt det andra.

Det är imponerande och föredömligt, tycker jag. Precis som matchen idag. Och den som vill säga något om arbetslinjen får gärna göra det.

Det har varit mycket bra fotboll hittills i VM, men också en hel del bra journalistik kring det hela. Särskilt engelska tidningar mår bara bra av att förväntningarna inte alls är lika högt ställda som förr om åren, inte ens som situationen är nu med åttondels klar. Ett briljant exempel är en artikel i dagens The G där Jorge Valdano skriver om Argentina och vad som hänt med argentinsk fotboll under senare år. Det är en artikel vars iakttagelser kan omplanteras i en massa andra jordmåner också. Rekommenderas.

Lennart på Långsamma Bloggen skriver mycket positivt om boken, jag tackar och bugar. Han nämner också Kerstin Ekmans nyutkomna ‘Gubbas hage’ som jag skulle vilja läsa själv, har sett mycket positivt om den.

Idag, på tvåårsdagen, är det en stor demonstration mot Brexit i stan. Ett av kraven är en andra folkomröstning om the final deal. Jag vet uppriktigt inte om jag håller med om det. Det finns inte särskilt mycket som tyder på att man skulle nå ett annat resultat än förra gången.

På tal om demonstrationer. Fredag den 13 juli (unlucky for some…) kommer Trump på besök och den marschen ska jag sannerligen gå på. Det kan bli riktigt hejsan-tjosan.

(Jag har skapat en ny kategori, “London uppdatering”. Det kommer att handla om texter som direkt relaterar till min Londonbok, till exempel hur vissa företeelser eller platser eller människor har fortsatt utvecklas efter att boken kom ut; hur Brexit och andra politiska skeenden påverkar staden; jag kan också besvara eventuella frågor eller kritik kring boken; samt kanske komma med ett och annat tips inför Londonresan).

Premiärposten handlar alltså om Hackney och relaterar mest till kapitel 2 (Londons konstruktion) och kapitel 5 (Londons marknader).

Flera stycken av mina gamla vänner och kollegor på Broadway Market säger att kundunderlaget sakta men märkbart förändrats det senaste året eller så. Den är inte längre en såpass utpräglad hipstermarknad som den brukade vara. Man märker det inte bara på att helskäggen och de franska bulldoggarna och de upprullade jeansen är färre, utan också på folks köpvanor.

För det första berättar många traders att försäljningen, dvs deras inkomster, börjat öka rätt markant. För det andra förekommer det nästan inte alls längre att kunderna försöker pruta på priserna, som var rätt vanligt förr.

Vad är det alltså som pågår? Det är själva stadsdelen Hackney som håller på att förändras. Den första gentrifieringsvågen började ju ungefär när vi flyttade dit, kring 2004-5. Och det gick snabbt, huspriserna längs gata efter gata sköt i höjden, som på Greenwood Road där vi bodde.

Många av de ursprungliga gentrifierarna bor naturligtvis kvar, men åter andra har dragit vidare ännu längre österut till Walthamstow, Leyton, Forest Gate och ännu längre bort. Kvar lämnar de en stadsdel med bland de högsta priserna (och hyrorna) i London utanför “blingbältet” Mayfair, Belgravia, Kensington-Chelsea.

Nu har det i stället kommit en andra våg av bosättare. Det rör sig om redan välbärgade människor som har råd att betala de astronomiska huspriserna (och råd att inte behöva pruta på marknaden) därför att de vill bo i trendiga Hackney, med sina många grönområden, sina utmärkta skolor, sina lattebarer och craft pubs, och inte minst närheten till jobbet i City.

“Broadway har börjat kännas lite… Kensington,” som vännen Pete sa härom kvällen. Men Hackney har något som Kensington inte har i lika hög utsträckning: The Real. Här finns, fortfarande, ett betydligt större inslag av kommunala hyreshus (ofta höghus), av BAME*-befolkning, av synliga och uppenbara tecken på fattigdom och utsatthet. Det skänker ett nu för tiden mycket viktigt och eftertraktansvärt inslag av autenticitet åt Hackney.

Och det ordet – autenticitet – har ni stött på förut om ni läst boken..

*BAME = Black, Asian, Mixed Ethnicity

Utslaget blir mindre än entusiastiskt. Det kan i och för sig bero på att jag fick tag på ett par som inte picklats särskilt väl, så jag kommer nog att pröva igen, kanske t.o.m. testar med ett eget inlägg (inlaga? inlag?). För jag är principiellt med på tanken att ha något skarpt ihop med hårdkokta ägg, i en sallad till exempel. Jag kör ibland en klick harissa på dem, det funkar utmärkt.

Betyg: 4/10.

Nästa post handlar om den tyska stålindustrin 1946-1967, några produktionstekniska aspekter.

Den gamla Guinnessannonsen ovan kommer väl till pass för mig när det gäller vissa matvaror. Under alla år som gått häröver har jag hur enkelt som helst kunnat motstå frestelsen att pröva på pickled eggs, som man alltid ser i stora glasburkar på fish & chipsbutikernas diskar. Själva tanken på det hela var nog för att gladeligen avstå, thank you very much.

Men. Jag gillar ju ägg, särskilt hårdkokta. Det är en barndomsgrej för mig, tror jag. Och vännen Pete har länge försökt övertala mig (“helst med svartpeppar på”) så igår kväll köpte jag med mig ett par stycken på hemväg från Lord Clyde. Idag prövade jag på det första. Messade just detta till Pete: “Not (yet) convinced about pickled eggs. Had 1 of 2. There’s a lot of pickle but not a lot of egg, tastewise… We’ll see”

Stark i sin övertygelse messade Pete tillbaka: “It’s a slow burn. Stick with it”. OK, jag prövar ägg nr 2 i morgon. Avgörandets dag. Rapport följer.