In i det längsta försökte jag ge Jeremy Corbyn the benefit of the doubt vad gäller antisemitismen. Han är inte världens mest välartikulerade människa, tänkte jag (med rätta). Man får kanske avväga vad han säger gentemot sammanhang som i sig kan få hans ord att misstolkas. Allting går att redigera till sin motsats, tänkte jag. Men med den nya videon från så sent som 2013, först offentliggjord i Jewish Chronicle igår och se/hörbar i dagens The G här, så finns det inte längre något tvivel. Corbyn är antisemit. Att han för det första kallar dem “sionister” är så pinsamt genomskinligt det kan bli. Att han sedan anklagar judarna för att inte vara intresserade av historien (!!!) och att inte förstå “engelsk ironi” “trots att de kanske bott här hela sina liv” är bara… flagrant, ogenerat, skamlöst. Och fasansfullt avslöjande som den klassiska antisemitiska trop det är: de må ha integrerat sig så mycket de vill i vårt samhälle, men vissa saker är för evigt främmande för dem.

Där passerade han gränsen, till slut. Om Labour har kvar Corbyn som partiledare vid kongressen senare i höst så kommer de inte att ha någon som helst trovärdighet kvar.

PS: Och The G:s Simon Hattenstone håller nästan med mig, men han vägrar fortfarande kalla Corbyn antisemit. Det gör inte jag.

PPS: Avslutningen på Corbyns uttalande är så avslöjande som något: “I am now more careful with how I might use the term ‘Zionist’ because a once self-identifying political term has been increasingly hijacked by antisemites as code for Jews.” Underförstått: “Men att jag själv skulle vara en av dom som hjälpte till att kapa denna politiska term i antisemitiskt syfte…? Nej, det vore väl att ta den ‘engelska ironin’ lite för långt…”

PPPS: Matthew d’Ancona i morgon är bra, men det finns problem med hans resonemang också, som jag ser det. Ska återkomma till detta.

Mänskligheten går mot allt större klarhet. En gång i forntiden diskuterade vi varför det inte finns några bruna bilar längre, och kom väl inte fram till något definitivt svar. I dagens Notes & Queries i The G får samma fråga vad som ser ut som ett ganska trovärdigt sådant. Jag citerar signaturen “NIXXXX”:

“Firstly, there is a financial reason. Making brown paint you need to use an exact mix of primary colours, which makes it expensive. Secondly, it is perceived within the industry as an “unlucky colour” and has an association with 70s poor quality. By the way, the use of brown paint for many cars in the 70s was caused by a Ministry of Defence surplus: when the cold war began, military vehicles moved away from sandy-brown to green. The MoD sold the paint off cheap to Austin Morris. Much of this history is documented online. I cannot for the life of me think why this was actually researched.”

Så det så.

* Jag har inte lyssnat på dem än, men Yanis Varoufakis sju audioessäer om ‘The Deep State’ är nog värda att ägna lite uppmärksamhet åt under veckan. “Är det en konspiration eller är det något mer ‘intressant’ än så?”

* Algoritmerna på YouTube tycker sedan några dagar tillbaka att jag ska titta på klipp om hur korkade amerikanerna är. Jag tänker inte länka, men de heter saker som ‘Dumb Republicans’ och ‘Stupid Trump supporters’ och folk säger saker som “Är Afrika ett land?” Ibland tjänar de här klippen konkreta politiska intressen i att de läggs fram som “bevis” för den intellektuella nedrustning som decennier av mushy liberalism åstadkommit i skolorna: inga läxor, elevernas medbestämmande, ingen utantillärning. Vilket ju är lite korkat i sig.

* På tal om vilket. Matthew d’Ancona skriver bra om Nigel Farages politiska återkomst i The G idag: “Farage is ghastly rather than stupid…”

(Det här relaterar till lite överallt i boken, men mest femte kapitlet om marknaderna)

Borgmästaren Sadiq Khan har nu gett “London Resilience Forum” uppdraget att titta närmare på hur en hård Brexit skulle påverka staden i allt från livsmedel och mediciner till personalbrister i byggbranschen och sjukvården (The G:s rapport här) LRF utgörs av representanter från 170 organisationer, inkluderat akuttjänsterna, kommunerna och sjukvården. En av de saker man bör få fram är var era drönare med matpaketen kan landa. (Om inte annat så finns det en lämplig parkeringsplats alldeles utanför här; närmare koordinater när det blir så dags).

Den största av dem alla. Vet inte ens vilket YouTubeklipp jag ska välja… Jo, det får bli Chain of Fools.

Nej, jag har ändrat mig. Ain’t No Way från samma år.

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)

Fabio Stassi: “Luffarens sista dans” (Brombergs 2014; övers. Olov Hyllienmark) Jag fick den här Chaplinromanen av Olov när vi träffades i Stockholm i april och den har sedan dess legat och blinkat förföriskt åt mig i den olästa bokhögen. Häromdagen öppnade jag den och slöt mig i dess armar, och vi har praktiskt taget legat kvar i sängen hela tiden sedan dess… Stassi lyckas med något som är notoriskt svårt i romaner, att skriva en (världs)känd persons buktalarprosa i första person. Och jag tror han lyckas framför allt därför att han kapar så många band till den biografiska autenticiteten och gör en slags verklighetsskröna (en re-imagining, för att använda en sliten fras) av Chaplins liv. Eller snarare, hans tidiga liv, innan den herostratiska berömmelsen kom att välsigna och förbanna honom. En trolsk, komisk, politisk, riskfylld roman på smidig och lyhörd svenska. Tack för några underbara timmar, Olov! (Ja, alltså, jag menar inte så, alltså… Som läsning, alltså…)

Maebh Long (red.): “The Collected Letters of Flann O’Brien” (Dalkey Archive Press 2018) Jag har inte läst varenda bokstav i den här 600-sidiga brevsamlingen, utan har dykt ner i den lite på måfå var och varannan dag. Det här är naturligtvis ithe ag ithe* för oss flannianer, fattas bara annat. Gapflabben är många under läsningen, inte minst hans sanslösa insändare till Irish Times i slutet av trettiotalet; som resultat gav tidningen honom vad som skulle bli den mångåriga krönikan ‘Cruiskeen Lawn’. Men här finns också sorgligheter, inte minst kopplade till hans allt svårare alkoholism, och hans eviga problem med att få förlagen att ge ut hans romaner. Ett av vad jag anser är hans tre mästerverk (jämte just ‘Cruiskeen Lawn’ och debutromanen ‘At Swim-Two-Birds’), nämligen romanen ‘The Third Policeman’, kom inte ut förrän sex månader efter hans död 1966. Det var ett liv allt mer präglat av nedgång och patos, men det var också ett livsverk av himlastormande komik. (Hans två ovan nämnda romaner finns f.ö. i fina svenska översättningar av Magnus Hedlund).

*Frasen är en irisk översättning av gefundenes Fressen… Jag älskar Google Translate! Fast om man slänger in ithe ag ithe att översättas till engelska så blir det “eat eating”. Och jag menar, warum nicht?

Det måtte väl för jösse namn finnas något svenskt teatersällskap som just nu håller på att repetera inför höstpremiären av Tartuffe, ou l’Imposteur. Jag menar, den är ju en given akademiesk succès de scandale. Jean-Kladd Arnault som huvudpersonen, Madame Pernelle är Katarina Frostenson, Orgon naturligtvis Horace Engdahl, Elmire som Ebba Witt-Brattström och Mariane som Sara Danius. Jag skulle köpt biljetter på momangen.

Den vänsterradikalaste människan jag känner heter Jim. Han bor här i huset, vi byter några ord mest varje dag. Han är över 70, går lite stelt och stapplande med käpp, mörka glasögon för solljuset. Han kommer från Newcastle och är gammal kolgruvarbetare, var med om båda de stora strejkerna 1974 och 1984-85, så han har mycket att berätta. Dessvärre är det ganska svårt att förstå honom, dels beroende på hans Geordiedialekt och dels på hans brist på tänder, vilket gör att han mumlar en del.

Jim jobbar frivilligt några dagar i veckan för tidningen The Militant, den brittiska avnämaren av en amerikansk trotskistorganisation, Socialist Workers Party (SWP), som värnar arbetarklassens intressen. Smärre begreppsutredning här. Tidningens namn har inget att göra med mullvadsorganisationen ‘Militant Tendency’ som härjade i UK, och särskilt Liverpool, på åttiotalet. Amerikanska SWP har heller inget att göra med brittiska SWP, som dragits med anklagelser om sextrakasserier i åratals och numera krympt till, tja, tjugotvå medlemmar, kanske. Amerikanska SWP tycks snarare lierat med UK:s Communist League. Som har tjugotre medlemmar.

Jag köper tidningen av Jim då och då, och det är rätt intressant läsning ibland, mest alltså om amerikanska förhållanden. De ägnar sig åt mycket gräsrotsarbete, mobilisering på lokalnivå, stöd åt lokalkampanjer, samlar in socialistisk litteratur till (den växande) fängelsebefolkningen, osv. Och allting, säger allting, betraktas ur arbetarklassens perspektiv. Kärnvapennedrustning i Nordkorea är bra för arbetarklassen, importtarifferna mot Kina inte bra. Ibland dyker det upp rubriker som “Det är hög tid för arbetarklassen att ta över makten”. Och då far ju en lite vemodig suck genom ens förhärdade hjärnvindlingar. Those were the days.

Joe Kennedy: “Authentocrats” (Repeater Books 2018) Det här är en djup och bred kritik av “the populism of the centre” med vilken mittenliberaler söker och omfamnar en påstått folklig autenticitet, om så inom politik eller populärkultur eller de nya formerna av naturskrivande. Det yttrar sig enligt min mening som mest flagrant i, kalla det Blaircentristernas omtanke om den Brexitröstande “vita arbetarklassens” så kallade legitimate concerns vad gäller invandringen. Och även om boken naturligtvis är utpräglat engelsk i sina referenser så finns massor av paralleller med Sverige. Kennedy debuterade 2016 med fotbollsboken “Games Without Frontiers” (som jag skrev om här). Med den här nya boken är JK på god väg att bli en av våra skarpaste och mest läsvärda kulturkritiker. Rekommenderas starkt. (Läs en bra och mer utförlig Guardianrecension här)

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017) Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.

Johan Erlandsson: “Desertörerna” (Carlssons 2016) Det här är en bok jag blev tvungen att läsa efter Matthew Sweets “Operation Chaos” i våras (se här). Där Sweet i mycket följer spåren ut ur Sverige och bort mot det sinnessjuka Schlaraffenland som var EAP och Lyndon LaRouche, håller sig Erlandsson i huvudsak till Sverige, och gör det på ett föredömligt vis. Här får man en mycket bättre bild av de oerhört varierande öden och personligheter som desertörerna utgjorde, vad gäller deras politiska eller opolitiska motiv, vad gäller deras vilja och förmåga att anpassa sig till det svenska eller deras nära nog orubbliga alienering gentemot sin nya hemvist. Likaså får man en mer detaljerad bild av det svenska politiska spelet, och hur det förändrades över tid, bakom mottagandet av desertörerna, relationerna med USA, osv. Det var en märklig tid, som jag själv fick se en del av (se länken ovan) och Erlandsson har gjort den all rättvisa.

Nästa omgång sommarläsfrukter inkluderar Fabio Stassis roman “Luffarens sista dans” i Olov Hyllienmarks översättning, som ser mycket lovande ut.