Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ingen panik

Categories: Uncategorized
Friday, Mar 13, 2020

Cirka hälften av alla hyllor på min Sainsbury’s Local var tomma i eftermiddags: toapapper, ris och pasta, färdiglagad mat, frysvaror. Lokalvalen i maj uppskjutna ett år framåt. Fotbollen inställd tills april, minst.

Ändå verkar livet, hittills, pågå mer eller mindre som vanligt. Tog en pilsner på puben, som de andra stammisarna. Bussarna lika fulla på morgonen. Till skillnad från Sainsbury’s har min kvartersbutik massor av allting. Men det kanske inte varar särskilt länge till.

Tur att man är van att jobba hemifrån, i alla fall.

Ett lästips

Categories: Uncategorized
Thursday, Mar 12, 2020

Det här är en av de mest haktappande historierna jag läst på år och dag. En ultraortodox rysk familj som flydde Stalins terror långt, långt ut på tajgan och levde helt isolerade där från 1936 till 1978. Andra världskriget gick dem helt förbi. Fram mot 1960-talet började de upptäcka satelliter som färdades över natthimlen och antog att människorna uppfunnit några slags “brinnande stjärnor”. Hur de överlevde – hur de bedrev jakt utan vapen eller ens pilbågar, hur de tillverkade sina kläder, hur de odlade det lilla de hade av mat – är lika enastående läsning. Kanske mest gripande av allt: hur det gick till när de upptäcktes av en grupp geologer, hur yttervärlden plötsligt blev verklighet, och hur de tycks ha saknat ens tillstymmelsen till självömkan eller bitterhet. Det är en historia som kommer att leva kvar länge i mig, det vet jag.

Well… +

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Mar 11, 2020

Lockerbie bomber conviction ‘may have been miscarriage of justice’, lyder rubriken just nu. Det är en skotsk s.k. Criminal Cases Review Commission som gett klarsignal för en ev. omvärdering av domen mot al-Megrahi, detta efter en ansökan av al-Megrahis son och andra drabbade familjer, bl.a. Jim Swire, en av de mest rakryggade och envisa människorna i den här sorgliga historien. Jag ska nu inte försöka länka alla de gånger jag tagit upp den här, skriv bara i ‘Lockerbie’ i sökrutan. Men detta är potentiellt väldigt goda nyheter, i en tid när sådana verkligen behövs.

PS: Den andra goda nyheten var ju att scumbag Harvey Weinstein fick 23 år. Yay…

Broar…

Categories: Uncategorized
Tuesday, Mar 10, 2020

…är ju ett ämne vi varit inne på förut, också det med upprinnelse i ett projekt av min f.d. sporadiska arbetsgivare, designern Paul Cocksedge. Nu har han fått ihop den här plankbron över Liesbeek i Kapstaden, som jag tycker är rätt tjosan. Träet är cross-laminated timber (CLT) sourced from the invasive Eucalyptus tree. Läs mer här.

‘Skuggspel’ +

Categories: Kulturellt, Språk
Monday, Mar 9, 2020

Så var det kapitlet avslutat, det rättade korrekturet postat. Joseph O’Connors roman ‘Skuggspel’ kommer ut 1 maj, enligt förlaget. Fast jag är inte helt övertygad om omslaget, det är lite retro över det, men det kanske funkar. Den var hur som helst ett nöje att översätta. Inte undra på att O’Connor undervisar i creative writing, för den är oerhört skickligt konstruerad, träffsäkra personporträtt, lite lagom sentimental och lagom ironisk. Och så långt från autofiktion man kan komma.

Det var också lärorikt för en själv. Jag har sagt det förut: min svenska, alltså, cheezus, ibland stapplar den till ganska oroväckande, sluddrar för sig själv, tar gärna en pilsner till, tackar som bjuder. Det första man tappar bort (i ett engelskt sammanhang) är ju reflexiva pronomen, där får jag passa mig noga(*). Att rensa upp och sortera den litterära engelskans många snåriga buskage av adjektiv, och vara lite respektlös i det, en annan lärdom. Och att svenska språkets huvudregel, sedan Strindbergs dagar, är: Keep it simple! Vad nu det heter på svenska.

(*) Detta från SO via svenska.se som förklaring:

“Valet mellan sin och hans/hennes/dess/deras är ett av de klassiska problemen i svensk grammatik. Det har skrivits hundratals sidor om det. Huvudregeln är att sin används när det syftar på subjektet i samma sats. Anders hämtade sin hatt betyder att hatten tillhörde Anders; Anders hämtade hans hatt betyder att hatten tillhörde någon annan (som ju inte kan vara subjekt i satsen). Det finns dock oklara fall. Det viktigaste illustreras av meningen Anders bad Lisa hämta sin hatt. Är det Anders eller Lisas hatt? Meningen är faktiskt korrekt i båda fallen. Klart felaktigt är det dock att (som inte sällan sker) skriva *han fick veta att sin mor var sjuk. Här skulle sin mor vara subjekt i att-satsen, och eftersom sin ska syfta på subjektet kan det aldrig utgöra en del av det. Liknande regler gäller beträffande valet mellan sig och honom/henne/den/det/dem.”

Jag skulle skrivit Anders bad Lisa hämta hans hatt, därför att man då (eftersom båda är korrekta) undviker den tvetydighet som följer av “sin”. Klarhet är allt.

Tröst

Categories: Uncategorized
Sunday, Mar 8, 2020

Tre gånger de senaste dagarna har jag känt att det kommer en vår. Ett solsken i ett hörn några minuter, fåglar som kvittrar i träden. Blåsten avtar, stannar till och undrar vad fan den sysslar med, egentligen. Krokusar i parkerna, som kämpar och kämpar. Men bara kort, sedan kommer vinden och ovädret tillbaka. Våren har i alla fall visat sina anklar för oss, som någon klok människa uttryckte det, gav oss en flörtig blick.

Jag har aldrig haft något emot vintern. Inte ens i England, där man kan frysa som man aldrig gör i till exempel Sverige. Förklaringen är förstås att kylan här är fuktig, inte torr, så den tränger igenom allt man har på sig. I Sveriges torra version (eller ja, sådär torra, i Göteborg) klär man sig enligt kylan: ett luftlager mellan kroppsvärmen och ytterkläderna, så ordnar det sig. Se bara till nästippen och fingerspetsarna. Spela hockey på is, inte rugby i lera.

Det är nog mitt åldriga jag som ser fram emot vår och sommar mer än jag någonsin gjort. Man ryser mer än man brukade göra. Knyter halsduken lite bättre om halsen. Tittar längtansfullt på sommarjackan i garderoben. Springtime

Under tiden

Categories: Kulturellt
Friday, Mar 6, 2020

Jag sitter djupt begravd i korrekturläsning och som vanligt känner man sig blind och döv och korkad och illiterat bara halvvägs igenom. Så jag bestämde mig för att skriva ett skillingtryck för att lysa upp mörkret. Följande är de två första verserna. Trettiotvå andra följer omsider.

Ett droskat hurså svek undan magneten.
Dess fläkhet en stritt för alla som dugat.
Hon flittade aldrig så svalsamt, det vet den!
Men svaningen, den sanna, hon fugat.

Refräng:
Så blänk i fammelsens svag, o svag.
Ta mig hitom din edelses härnad.
Min själ, om jag inte var jag.
Då vore jag sen din portfölj.

Sin fänad förstås, den såg jag, fatarren.
Ingen satt ner för dess tavliga föga.
Men pappa han saktade, tafsat gitarren.
Så dog det som följde hitundan och smöga.

Refräng:
Så blänk i fammelsens svag, o svag.
Ta mig hitom din edelses härnad.
Min själ, om jag inte var jag.
Då vore jag sen din portfölj.

Et cetera…

Oxford Street

Categories: London uppdatering
Thursday, Mar 5, 2020

I Londonboken (s 221ff) skriver jag en del om High Streets nedgång i många stadsdelar, med tillbommade affärer och nedlagda postkontor, men också om dess bitvisa uppgång på senare tid med en massa Poundshops och snabbmatställen. I dag skriver Simon Jenkins intressant om den största High Streetan av dem alla, Oxford Street, och hur den paradoxalt nog verkar överleva, trots ständiga vägarbeten och trafikstockningar, risiga souveniraffärer och billighetskläder.

Men, som Jenkins lyfter fram, det är egentligen de kringliggande områdena som är mer intressanta. Eller, i fallet Marylebone, spektakulärt ointressanta: jag vet ingen stadsdel som är så intetsägande, profillös, anonym. Mayfair och Bond Street hör inte till mina favoritställen heller, med allt sitt upmarket tat. Men Soho har, trots kontorifieringen, en del av sin kvarterscharm kvar. Det har ju blivit post-production heaven numera, jag är ofta där för mina VO-jobb.

Likadant, Fitzrovia på motsvarande norra sidan av Oxford St är en stadsdel jag alltid känt mig hemma i, av någon anledning, kanske för de många utmärkta restaurangerna på Charlotte Street. Och Wigmore Street, lite västerut, parallell med Oxford St, där jag hängde runt mycket när jag undervisade svenska på sjuttiotalet och dit jag ibland styr stegen för konserter på Wigmore Hall.

Men österut, som Jenkins påpekar, är än idag ett av de uslaste områdena i staden, alltså i princip biten mellan Covent Garden och British Museum. Det är som man aldrig kommit över slummen, St Giles, som fanns där i århundraden. Det är märkligt med en del stadsdelar och gator: trots all omplanering, nybyggen och upprensningar förblir de väsentligen vad de alltid varit.

Lady Macbeth of Albania

Categories: Kommunism
Tuesday, Mar 3, 2020

Här är ännu en sån där osannolikhet. The G har i dag en runa över Nexhmije Hoxha, alltså Enver Hoxhas änka, som just dött 99 år gammal. Hon tycks ha varit ännu en av dessa stalinistiska skräcktanter, typ Margot Honecker, die lila Hexe… Hur som helst, hon ska ha uppgivit i en intervju att Enver Hoxhas absoluta favoritläsning var Jerome K Jeromes ‘Three Men in a Boat’. Ända sedan jag läste detta i morse har jag försökt get my head around den tanken. Men det går inte, hur jag än försöker. Omöjligt.

Sammanträffanden

Categories: Kommunism
Sunday, Mar 1, 2020

Jag tror vi har varit inne på sådant här förut. Osannolika möten, alltså. Det är en speciell glädje att få lära sig att Ted Danson, som spelade Sam Malone i “Cheers”, kände Alexander Kerenskij, mensjevikledaren som hjälpte till att störta tsaren. Danson var student på Stanford i slutet av sextiotalet, där Kerenskij forskade och undervisade om ryska revolutionen.

“They would come together in the cafeteria, or on one of the benches that dotted the tree-lined campus, where Kerensky would feed the pigeons and opine in his thick Yiddish accent about space exploration and his distaste for hippies”.

Danson begrep aldrig vem han var, förrän det var för sent. Kerenskij dog 1970. Men det slutar inte där. Kerenskij vägrades begravning i New York på grund av att han var både kommunist och frimurare. Då flög man över hans kvarlevor till London, där han begravdes på Putney Vale Cemetery… Putney…! Praktiskt taget symbolen för det snörpmynta förorts-England, om man nu ska vara lite elak…

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004