Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Oxford Street

Categories: London uppdatering
Thursday, Mar 5, 2020

I Londonboken (s 221ff) skriver jag en del om High Streets nedgång i många stadsdelar, med tillbommade affärer och nedlagda postkontor, men också om dess bitvisa uppgång på senare tid med en massa Poundshops och snabbmatställen. I dag skriver Simon Jenkins intressant om den största High Streetan av dem alla, Oxford Street, och hur den paradoxalt nog verkar överleva, trots ständiga vägarbeten och trafikstockningar, risiga souveniraffärer och billighetskläder.

Men, som Jenkins lyfter fram, det är egentligen de kringliggande områdena som är mer intressanta. Eller, i fallet Marylebone, spektakulärt ointressanta: jag vet ingen stadsdel som är så intetsägande, profillös, anonym. Mayfair och Bond Street hör inte till mina favoritställen heller, med allt sitt upmarket tat. Men Soho har, trots kontorifieringen, en del av sin kvarterscharm kvar. Det har ju blivit post-production heaven numera, jag är ofta där för mina VO-jobb.

Likadant, Fitzrovia på motsvarande norra sidan av Oxford St är en stadsdel jag alltid känt mig hemma i, av någon anledning, kanske för de många utmärkta restaurangerna på Charlotte Street. Och Wigmore Street, lite västerut, parallell med Oxford St, där jag hängde runt mycket när jag undervisade svenska på sjuttiotalet och dit jag ibland styr stegen för konserter på Wigmore Hall.

Men österut, som Jenkins påpekar, är än idag ett av de uslaste områdena i staden, alltså i princip biten mellan Covent Garden och British Museum. Det är som man aldrig kommit över slummen, St Giles, som fanns där i århundraden. Det är märkligt med en del stadsdelar och gator: trots all omplanering, nybyggen och upprensningar förblir de väsentligen vad de alltid varit.

Lady Macbeth of Albania

Categories: Kommunism
Tuesday, Mar 3, 2020

Här är ännu en sån där osannolikhet. The G har i dag en runa över Nexhmije Hoxha, alltså Enver Hoxhas änka, som just dött 99 år gammal. Hon tycks ha varit ännu en av dessa stalinistiska skräcktanter, typ Margot Honecker, die lila Hexe… Hur som helst, hon ska ha uppgivit i en intervju att Enver Hoxhas absoluta favoritläsning var Jerome K Jeromes ‘Three Men in a Boat’. Ända sedan jag läste detta i morse har jag försökt get my head around den tanken. Men det går inte, hur jag än försöker. Omöjligt.

Sammanträffanden

Categories: Kommunism
Sunday, Mar 1, 2020

Jag tror vi har varit inne på sådant här förut. Osannolika möten, alltså. Det är en speciell glädje att få lära sig att Ted Danson, som spelade Sam Malone i “Cheers”, kände Alexander Kerenskij, mensjevikledaren som hjälpte till att störta tsaren. Danson var student på Stanford i slutet av sextiotalet, där Kerenskij forskade och undervisade om ryska revolutionen.

“They would come together in the cafeteria, or on one of the benches that dotted the tree-lined campus, where Kerensky would feed the pigeons and opine in his thick Yiddish accent about space exploration and his distaste for hippies”.

Danson begrep aldrig vem han var, förrän det var för sent. Kerenskij dog 1970. Men det slutar inte där. Kerenskij vägrades begravning i New York på grund av att han var både kommunist och frimurare. Då flög man över hans kvarlevor till London, där han begravdes på Putney Vale Cemetery… Putney…! Praktiskt taget symbolen för det snörpmynta förorts-England, om man nu ska vara lite elak…

‘Ur världen’

Categories: Kulturellt
Thursday, Feb 27, 2020

Det tar sju-åtta år mellan dem, men när en ny diktsamling av Eva Runefelt dimper ner i brevlådan sätter man sig till och bara kliver in i (inte ur) den världen. För man läser liksom inte Eva Runefelts dikter, man befolkar dem, på behörigt avstånd, naturligtvis, som anstår en läsare. Man är där när den gråa himlen syns genom fönstret på morgonen, men det är en både livgivande och melankolisk glädje att låta henne berätta om hur och varför himlen är grå.

Hennes nya, ‘Ur världen‘, är lika allomfattande och inklusiv, och märklig. Nu ska jag inte försöka mig på att recensera den. Jag har känt Eva sedan fyrtio år tillbaka och kanske är det just det som diskvalificerar mig från att bedöma den konventionellt kritiskt. Jag är en prosaförfattare som älskar poesi, ungefär som ett barn älskar superhjältar. Både sant och ouppnåeligt. Men en av många saker jag vill peka på – som förra gången – handlar om orden.

De är inte neologismer, snarare bättre ord än de vi ärvt, och definitionerna på dem. “Ljusfall” … “Bräcklig är ett läte…” … “…borstig luft” … “sandhundarna” … Man stannar upp och undrar varifrån ens sinnen kommer, och vart de är på väg. Och så läser jag att tamkatter sedan länge utvecklat en teknik att få jamandet att låta som spädbarnsskrik, för det är så de bäst får uppmärksamhet av människor. Vildkatter låter helt annorlunda. Det förvånar mig inte så mycket, efter att ha läst den här boken. Jag har så mycket kvar att se i den.

Yes. It is.

Categories: Uncategorized
Wednesday, Feb 26, 2020

Bland de illa underrättade

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Feb 26, 2020

En bra påminnelse om okunnighetens vana att sätta sig till rätta i fåtöljen och inte flytta på sig på flera århundraden. Varför vet britterna så lite om Irland? frågar sig ett par sociologer och konstaterar att det gäller inom de flesta samhällsskikt, inkluderat akademiker. För att inte tala om politiker. Karen Bradley-citatet har jag nämnt här förut, men det hör utan tvekan till the truly outstanding i hård konkurrens med många andra.

Och tanken slår en, obevekligen. Ta det ett steg vidare: varför vet britterna så lite om det övriga Europa…?

Oh, shit…

Categories: Uncategorized
Monday, Feb 24, 2020

Jag har just insett att VO-jobbet jag gjorde i förra veckan var för en internationell version av Googles mer än lovligt soppiga reklamfilm under SuperBowl, “Hey Loretta…”. Jag gjorde den svenska versionen av repliken “Remember, Loretta loved going to Alaska… and scallops”. Som de översatte med pilgrimsmusslor, men som jag tror lika väl kan vara kammusslor. Hur som helst, vad gör man inte för, tja, berömmelsen. Pengarna var inget särskilt.

Applådtack

Categories: Svenska medier
Sunday, Feb 23, 2020

Härmed skulle jag vilja tacka Svenska Dagbladet för all den uppmärksamhet man visat mina blygsamma alster de senaste åren. Det är nu sex gånger sedan våren 2018 jag hittat artiklar i SvD som tar upp ämnen jag berör antingen i Londonboken eller här på Pressylta, oftast inom en vecka eller två. Jag ska inte precisera för jag vill inte peka ut skribenter, tar det bara som en backhanded compliment. Och jag vet att det är dom, för det står ofta “schibsted” i deras adresser när jag tittar efter i Statcounter, likadant när man kör ett enkelt IP-sök. Jag ska fortsätta försöka leva upp till deras förväntningar. Faktura följer.

Nej, allvarligt talat. Det var mitt satiriska/paranoida jag som skrev det där ovan, jag lovar. Det är bara det att tillfälligheternas spel verkar ha blivit ett sånt fysiskt närspel vad gäller Svenskan, ihop med att det finns en lång tradition i svenska media att läsa och kopiera och vidareutveckla idéer man hittar i “utländska” media i tron att ingen annan läser dem. Och en del av dem är som sagt oförsiktiga nog att lämna Schibstedadresser i Statcounter (och jag har inte hittat nåt i AB, tro mig!). Men – och jag menar detta uppriktigt – det kan, precis som med allt annat, röra sig om rena sammanträffanden. Såna har man ju varit med om förut. Jag ser bara fram mot nästa, till exempel en artikel om plagiarism?

(PS: Jag har justerat en del i den ursprungliga posten för att inte låta så gnällig. Men huvudpoängen gäller fortfarande.)

Dystra nyheter om min gamla skola

Saturday, Feb 22, 2020

Fick just reda på att Carlton Primary School i Kentish Town hotas av nerläggning, huvudsakligen beroende på låga elevantal, just nu har de bara kring 60% beläggning, och det är ett problem som återkommer över hela Camden under senare år. Lite mer bakgrund här.

Min son gick på Carlton, från fem års ålder till 11, och J och jag satt i skolstyrelsen i nära tjugo år, fram till 2006. Jag var vice ordförande och ledde fastighetskommittén under de ganska briljanta år när New Labour spenderade en massa cash på just skolbyggnader. Som av en händelse överlämnade jag den posten till vår nya styrelsemedlem David Miliband vid slutet av min tid på skolan.

Åren på Carlton gav mig framför allt en enorm respekt för lärare och skolpersonal, som då likaväl som nu alltför ofta jobbar i stark motvind. En allt mer centraliserad politisk styrning av skolorna innebar att de fick allt mindre tid över åt att undervisa och i stället ägna sig åt target-chasing formulärifyllande. Men bra lärare är också finurliga lärare, och de klarade det för det mesta.

Så till exempel tog vi under ett skede emot en mängd flyktingbarn från Somalien, som hade sett sina föräldrar mördas bara några veckor tidigare, de var i chocktillstånd, många elective mutes, de kunde inte ens prata sitt eget språk. Strax efter sin ankomst skulle de ta de nationella SATS-proven, på engelska. Läsförståelse. Skrivprov. Matematik. Vår geniala rektor hittade ett sätt att få dem ut ur slutresultaten, och rädda den heliga “statistiken”.

Titta gärna närmare på skolans webbplats i länken ovan, särskilt den fina videon. Det är så en bra innerstadsskola fungerar, mot många risiga odds, därför att det finns folk som verkligen bryr sig: lärare, personal och föräldrar framför allt. Hoppas nu bara att Carlton får leva vidare, för det förtjänar den.

(Ett litet språkligt PS: Jag var med att tillsätta rektorn Jacquie Phelan 2005. Hon är irländare, som kanske hörs i videon, och som med alla lärare som utbildats där är det obligatoriskt att kunna iriska/gäliska. Det var bara en av de saker som talade för henne, i mina ögon och öron. Det är ett fantastiskt vackert språk.)

Diktamen (geddit?)

Categories: Internet, Kulturellt
Friday, Feb 21, 2020

Jag testade just Words nya diktamenfunktion med två av mina favoritpoem, en på English (UK) och en på svenska (jag låter er gissa/googla vem som skrivit dem). Bara fyra fel, kursiverade. Inte så pjåkigt.

“My life closed twice before it’s close it yet remains to see if immortality unveil a third event to me so huge so hopeless to conceive as these that twice bafel parting is all we know of heaven and all we need of hell”

(“Bafel”…?!)

“Din kärlek för mörker min stjärna månen går upp i mitt liv min hand är ej hemma i din din hand är låsta min hand är längtan”

(OK, “lusta” och “låsta”, där finns ju nån slags freudiansk koppling, men ändå…)

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004