Det står tydligen: “Jag älskar dig, men jag har inte ett öre”…

Det vore förstås helt överflödigt att påpeka att vi lever i skräckinjagande tider. För första gången någonsin, tror jag, är världsläget sådant att jag bara till hälften engagerar mig i det. Ena hälften av mig läser/lyssnar/tittar på allt som finns att tillgå i form av kommentarer och analyser om Trump, Brexit, Ryssland. Min andra hälft begraver sig i översättning, läsande, anteckningar och skisser, allt på behörigt avstånd från dagsläget.

“Blinka två gånger om du behöver hjälp”, var vad en twittrare uppmanade Melania Trump efter den där GIF:en började spridas från presidentceremonin, när hon just lett brett och välvilligt mot sin make, för att i nästa sekund, när han vänt ryggen åt henne, försjunka i en radikalt vemodig, djupt sorgsen, min. I know the feeling, inte bara Melanias utan twittrarens. Det kommer ingen hjälp, hur mycket man än blinkar, annat än ett allt mer högljutt cri de coeur… Les cris ne sont pas d’aide.

En vanligtvis seriös kommentator, Eliot Weinberger, skrev i LRB att det kommer att leda till militärkupp i USA om Trump ens hotar använda kärnvapen. Att förlita sig på de liberala instinkterna hos de högkvartersintellektuella i försvaret och underrättelsetjänsterna tycks mig ett något ödsligt hopp. Att förlita sig på massrörelser, beundransvärda som de är i sin passion och sitt engagemang, eller Oscarsnominerade skådisars eventuella vältalighet, eller Elizabeth Warrens ståndaktiga positioneringar… Jag skakar, försiktigt, på huvudet. Nej, förmodligen inte.

Värst av allt – i alla fall i emblematisk mening, som symbol, och naturligtvis mycket, mycket mer än symbol – var det ryska beslutet att legalisera hustrumisshandel bara det inte leder till benbrott… Det är den där detaljen, det där kirurgiska undantaget, som är så i grunden, in i märgen, skräckinjagande. “Not the face, not the face!”, så att jag i alla fall kan ta barnen till skolan i morgon utan att behöva skämmas… Skämmas, alltså… “Lite stryk får de väl tåla, fruntimren”, som Gustaf Ericsson en gång skrev. Jag ångrar ibland att jag skrev en bok om honom.

Så vad ska man förlita sig på? Jag har inte en aning just nu. Det är därför jag är till hälften begravd. En återgång till den nyliberala ordning som lade grunden – som så noggrant krattade banan – för vad som nu händer? I think not. Att replikera populistiska åtbörder, liksom från andra hållet, som en del Labourdrönare förespråkar? I hope not. Att slå nassar på käften? Why the hell not…? Det är det enda språk de förstår, tills vidare. Jag har inte känt mig så förbannad på länge, länge. Och heller inte så maktlös.

PS: Som en pendang till särskilt sista stycket kan man läsa Wendy Browns utmärkta essä om “Left Melancholia” och hur man kommer över den.

Vi gick och såg Tanztheater Wuppertal på Sadler’s Wells igår kväll, föreställningen hette ‘Masurca Fogo‘. Jag har sett dem två-tre gånger tidigare, sent nittiotal tror jag, och blev inte bara imponerad utan… häpen, lite ställd. Dans är egentligen inte något som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, måste jag erkänna, men det här tyckte jag var nytt, och tänkvärt på alla de sätt. Mycket av vad de gör handlar om kärlek och makt, dvs om sex, och det finner ofta sin form i upprepningar, i ritualiserade rörelser, särskilt skarpt koordinerade danser på led (se klippet i länken). Men jag tyckte föreställningen igår nästan blev en pastisch på Wuppertalstilen, så att det ibland började närma sig slapstick, något jag aldrig förut sett hos dem: deras patos kom liksom från ett annat håll. Jag kan inte tro det har att göra med att Pina Bausch, grundaren, inte längre finns bland oss. Och dessutom, att anklaga just Wuppertal för pastisch låter ju snarast som en komplimang. Pastisch är liksom deras varumärke. Men ändå. Skratten var många under kvällen. Och det fick mig att undra.

Detta är direkt plankat från Twitter, men det skiter jag i. Den etymologiska bakgrunden till ordet “lakonisk”, som jag skam till sägandes inte kände till.

Laconia var den provins i antikens Grekland vars huvudstad var Sparta och dess befolkning var kända för sitt kärnfulla uttryckssätt. Historien berättar att Philip av Makedonien, efter att ha erövrat resten av Grekland, skickade ett meddelande till dem: ‘Om jag lägger under mig Laconia kommer jag att jämna Sparta med marken.’ Han fick ett enda ord till svar: ‘Om.’

Jag har just idag skickat iväg slutmanus till förlaget. Nu har jag inget mer att göra, kan inget mer göra, tills det blir dags för korrektur och vi börjar prata om titel och annat. Den ska komma på Natur & Kultur antingen i höst eller tidigt nästa år, det är inte bestämt ännu. Som bok blir den väl på 300-350 sidor på åtta kapitel plus för- och efterord. Den handlar om allt möjligt från ankomst till avresa, byggnation och politik, marknader och språk, mat och musik. Trogna bloggläsare kommer nog att känna igen en del tankegångar här och var. But so what? Eviga sanningar tål att upprepas.

Nu väntar dock en att-göra-lista som blivit allt längre med månaderna. Som att gå och klippa mig. Prata med Lasse. Läsa böcker. Och ta semester. Det ska nog också bli lite mer bloggande av härifrån, jag hoppas det. Stay tuned.

Precis lagom till att jag lägger sista handen vid politikkapitlet i Londonboken kom för någon timma sedan utslaget i HD om Artikel 50. Med en majoritet på 8-3 slog man fast att regeringen inte ensam kan utlösa A50 genom royal prerogative, utan beslutet måste föregås av en Act of Parliament för MPs att rösta på. Som väntat, med andra ord. Men en full majoritet av HD sa också att regeringen inte behöver konsultera de devolverade regeringarna i Skottland, Wales och Nordirland. Detta kan betyda att Good Friday Agreement på Nordirland bryter ihop eftersom det vilar på EU-lag, och att Skottland definitivt röstar för självständighet. Det blir anledning att återkomma till detta framöver.

Det är en rätt egen frihetskänsla att göra sig av med saker. Jag kan varmt rekommendera det. Just idag har jag stängt ner två bankkonton och ett kreditkort, avslutat abonnemanget på Virgin Media (fast tele, bredband, kabel-TV) och sålt min bil. Virgin Media behövde jag inte längre eftersom jag (1) klarar mig med mobil för telefoni, (2) har wi-fi i huset där jag bor och, om den skulle svaja, en hotspot på mobilen, (3) inte ser mycket på TV utöver markkanalerna och ändå har NowTV för den kabel-TV man undantagvis kan vilja se. Skåpbilen behövde jag inte heller eftersom vi lagt av med marknaderna. Jag sålde den i morse för ett pund till den bilmekaniker jag haft i alla år, Mack Vidal. Inte bara är det skönt att bli av med grejer, det är bra för bankkontot också: allt som allt har jag nu sparat in 27 500 kronor om året. En slags bakvänd lottovinst.

Chelsea Manning fri! (Om än först i maj) Nu är det bara Snowden kvar. Torsdag: här också Alan Rusbridger i NYT om varför benåda Snowden.

OK, artikeln publicerades på nätet bara häromdagen, men något genomslag hade man väl väntat sig i svenska media, för det är ju inga smågrejer, precis. Har jag missat något?

+ Nu också Torsten Kälvemarks utmärkta artikel i dagens AB.

Jag kommer upp till ytan för att förmedla en rasande intressant artikel i dagens Observer om Heather Wolfe, en forskare som med pincett och mikroskop och gedigen kunskap bevisat bortom allt tvivel att Shakespeare existerade, och att han var den player som skrev pjäserna, tvärtemot vad en del blinda och döva imbeciller hävdat. Och det intressanta med hennes upptäckter är att det är Shakespeares sociala ambitioner som avslöjar honom som verklig, nämligen bråket kring hans vapensköld. Han var sin pappas barn, ville upp i världen, hade tjänat bra med kosing på pjäserna, köpte egendomar i Stratford och ville ha sin jävla vapensköld! En med “On a Bend Sables, a Speare of the first steeled argent. And for his Crest, a falcon, his winges displayed Argent, supporting a Speare Gould...” och med mottot Non Sanz Droit. Annars kunde det kvitta. Atta boy, säger jag, you made it!