Alla jag känner är OK. Det var bland andra en fransk skolklass som mejades ner, tre av dem allvarligt skadade. Nu på kvällen är det fortfarande lite som 7/7 i att man inte vet om det är över, om det finns fler dårar som springer omkring med mord i sinnet. Men det som nästan irriterar mig mest är all denna kölvattenssentimentalitet på Twitter om London som “they hate it because it’s beautiful”, det “livskraftiga” London som snart återgår till normaliteten, med fullpackade tubtåg, trängsel, tjafs och gnafs och allt skit man måste leva med. “London can take it”… 

Fuck off entirely, I say…

Första frågan: heter predictive text så på svenska? Låt oss hur som helst kalla det PT. Det finns ett uppenbart och grundläggande fel i kodningen med PT på svenska (och kanske andra språk, det vet jag inte) och det verkar ha med umlauts att göra, konstigt nog. Alltid – utan undantag – när jag skriver “sa” så ändrar PT till “så”. Likadant blir “ända” alltid till “ändå”. PT verkar föredra å framför a, trots att “sa/så” antagligen är ungefär lika frekventa i svenskan, och säkert samma med “ända/ändå”. Varför kan PT inte lita på att jag menade vad jag skrev? Jag undrar om det har att göra med att min mjukvara är engelskspråkig i roten och att svenskan bara är en setting, snarare än default. Har ni med svensk mjukvara samma problem? Det vore intressant att veta.

En kort reflektion i TLS över dålig nittonhundratalskonst illustreras med en målning (klicka försiktigt på länken!) av den dåliga konstens skyddshelgon Bernard Buffet som är – hiskelig, jag vet inget bättre ord… Inte minst på grund av sin storlek, ju…

Annan dålig 1900-talskonst? De gamla vanliga kitschmånglarna så klart: Jeff Koons, Damien Hirst och varför inte, som skribenten säger, mycket av Giacometti? En del (saligt hädangångne Tom Lubbock bl.a.) vill gärna foga Gustav Klimt till den här helveteskretsen, och inte mig emot. Några andra förslag?

PS: Detta för övrigt den dag Howard Hodgkin gick ur tiden. En av de brittiska 1900-talsmålare man åtminstone bör titta närmare på för det ger utbyte, det är i alla fall en dialog på gång, syns det mig.

About time…

And again.

Nicholas Mosley har avlidit, 93 år gammal. Hans romaner har jag inte satt mig in i något särskilt, bortsett från ‘Hopeful Monsters’ (1990) som jag tyckte var intressant, mest för att den var så ambitiös, men inte mer. Däremot skrev han en biografi i två delar över sin far Sir Oswald Mosley – ‘The Rules of the Game’ (1982) och ‘Beyond the Pale’ (1983) – som är en klassiker i en genre jag skrivit om förut: böcker om föräldrar som varit framstående politiker på endera av de två ytterkanterna. Jag skrev om den i mer detalj i en gammal DN-recension här (html).

Mycket konstigt händer just nu i Storbritannien, om man bara pratar om politik. Det är kanske bekant hur Labour med nöd och näppe vann fyllnadsvalet i Stoke (nerlagda porslinsfabriker), men förlorade katastrofalt i Copeland i Yorkshire (där tiotusentals jobbar på Sellafield, kärnkraftsåtervinningen), en valkrets de ägt sedan 1935. Under tiden håller UKIP på att dö eftersom Theresa Mays konservativa parti övertagit deras agenda helt och hållet. Det blir en hård Brexit eftersom man vill ha “kontroll” över invandringen, vilket ju är en av de “fyra friheterna” EU satt som avgörande, en politik avpassad för 1970-talet och totalt överspelad idag. Labour, under tiden, vet inte någonting om någonting, vi har helt enkelt inte en fungerande opposition. Vänstern debatterar autenticitet, sjukvården håller på att kollapsa, terrorhoten blir allt mindre verklighetsförankrade, och man kan köpa ett pund för under tian snart. Annars är allt bra. Lite bättre väder skulle inte skada.

Om man jobbat med voiceovers några år blir man naturligtvis medveten om olika rösters egenskaper, hur de kommunicerar (eller ej) det de har till uppgift att kommunicera. Det förvånar mig t.ex. fortfarande hur professionella programledare i radio slarvar med de mest grundläggande rösttekniker (BBC Radio 3 syndar ofta).

I morse var jag tvungen att ställa in en tid på en klinik på mitt lokala sjukhus för att jag blivit förkyld. Satt i telefonkö i tio minuter, kom äntligen fram, gav dem mitt sjukhusnummer och förklarade problemet. Damen i andra ändan gav mig ett svar av vilket jag inte begrep ett enda ord. Jag bad henne vänligast upprepa sig och då begrep jag två ord. Resten kunde jag inbilla mig.

Omedelbart ska jag flika in att jag ingenting alls har emot folk som har engelskan som andraspråk och talar med accent, tvärtom, eftersom jag själv är en av dem… det är en av de saker som gör det språkliga ljudlandskapet så ständigt och så gloriöst skiftande, särskilt i en stad som den här, det handlar om variationer och egenheter man snarast bör hålla fram och hylla.

Men när det gäller att kommunicera relativt viktiga ting, särskilt över telefon, så får man också ta hänsyn till att kommunikationen är tvåvägs: två intressen måste gås till mötes, den som förmedlar informationen och den som tar emot den. Och det handlade heller inte enbart om hennes accent, jag hade säkert förstått mycket mer om hon också fått gå en grundkurs i tal- och mikrofonteknik.

Om jag – i sann paternalistisk anda – skulle ge några allmänt hållna råd till damen i andra ändan av luren, eller snarare till de som ansvarar för “kundrelationerna”, gudhjälpeoss, på Whittington Hospital.

* Påbörja en genuin konversation med den andra personen, läs inte bara upp en formel, även om en formel ligger nära till hands. Håll i tankarna att du må ha sagt de här sakerna hundra gånger förut, men det är förmodligen första gången jag hör dem.

*  Vare sig du använder luren eller en huvudmik att tala i, bestäm en gång för alla det korrekta avståndet mellan mun och mik, särskilt med tanke på att många ringer från mobiler, eller befinner sig utomhus, eller har andra störningsmoment kring sig.

*  Ett par huvudregler i tal via mikrofon: (a) håll alltid jämnt tonläge, t.ex. “gå inte ner i volym” i slutet av meningen, som många gör; (b) “diktion” är det som händer inne i munnen, “projektion” är det som kommer ut ur den, båda är av största vikt. Mummel är den diametrala motsatsen till kommunikation.

Så fick jag sagt det. Nu känns det lite bättre.

… kommer som bekant före alla andra rättigheter – och skyldigheter – under senkapitalismen. Den här broschyren från Hennes Majestäts Regering damp ner i allas våra brevlådor igår. Att köpa sin egen fastighet, säger de, “kan inte bara utgöra en god investering, som ger dig och din familj trygghet för framtiden, utan det ger också en speciell känsla av stolthet”.

De många underförstådda ifs-and-buts som ingår i dessa ord behöver vi kanske inte uppehålla oss vid så länge – man “äger” den inte förrän amorteringen är avbetalad, tills dess gör banken det; och vad händer när räntorna går upp?; försäkrings- och reparationskonstnaderna? Heller inte den fortgående utarmningen orsakad av Right-to-Buy vad gäller subventionerat kommunalt boende; det är för övrigt inte den tidigare ägaren av fastigheten, kommunen, som tar försäljningsvinsten, det är staten.

Egnahemsfixeringen har jag skrivit om förut här på bloggen, och jag tar upp den i Londonboken också. Det representerar vad Benjamin kallade ett “hegemoniskt tänkande” – särskilt detta med “stoltheten” – i den meningen att det ytterst sällan stöter på politisk opposition, inte ens i tomt retorisk mening, långt mindre något folkligt motstånd att tala om. Det är den i allt dominerande tankemodellen. Och som man kan se i praktiskt taget alla storstäder är det en socialt destruktiv kraft och det även på sikt: ingen av dessa fastigheter kommer ju någonsin, rimligtvis, att återsocialiseras.

Nu är varken jag eller mina grannar inte ens kvalificerade att utnyttja den här köprätten, eftersom lägenheterna här ägs av en ideell förening, så broschyren var ett slöseri med papper, egentligen. Och det på mer än ett sätt.

Står det i tidningarna.

Östra Kentkusten igår, under min sedvanliga vandring från Broadstairs till Ramsgate utefter stranden. (Bilden föreställer alltså vad jag just lämnat bakom mig, för solskenet var för starkt framifrån). Solsken, som nästan inte upphörde under hela dagen, tretton grader värme, en dubbel Jameson vid min sida. Hade anlänt kvällen innan, reste följande morgon, en perfekt torsdag. Alla batterier nu laddade. Det är som en drog att inte vara i London under om så bara två dygn.

PS: Havet var egentligen inte så snett som det ser ut. But you get my drift…