Joe Kennedys ‘Games without Frontiers‘ lyckas på 128 sidor sammanfatta och utveckla en mängd frågor om modern fotboll som många andra skulle behövt tre gånger så stort utrymme för. Bara det är berömvärt. Det är en utpräglad ‘samtalsbok’ i det att man ibland lägger ifrån sig den och tänker, ‘Ja, jo, det stämmer, men det och det och sånt och sånt…”

Kennedy gör dessutom, på detta fåtal sidor, en intressant sak i sin framställning. Han börjar med relativt korta referat från olika matchdagar han upplevt – en av dem är GAIS-Hammarby på Nya Ullevi oktober 2014 (0-0) – och drar ur den erfarenheten ett bredare och djupare resonemang i det följande kapitlet. Det funkar briljant, praktik och teori i fruktbart samspel.

Boken handlar om kodifiering och spelets regler, om det tidsbundna och det flytande, om autenticitet och realitet, om ultras och sportens medelklassifiering sedan 90-talet, med oerhört matiga referenser till Baudelaire, Benjamin, Barthes och nästan alla andra som börjar på B. Några av de bästa avsnitten rör reifieringen (“försakligande” på marxistiska) av så många aspekter av fotbollen.

Att Kennedy hamnade på Nya Ullevi en gång beror på att han undervisar i ‘English and Cultural Studies‘ vid Göteborgs universitets engelskaprogram på University of Sussex. Ett sammanträffande så gott som något! Den här posten blir av nöden bara en snabb sammanfattning av boken, medan aftonen drar in. Men köp den! Den är gôrbra.

Slutligt grovmanus på Londonboken nu levererat, har några veckors “semester” framför mig. Jag ska återbekanta mig med den tyska grammatiken – jetzt oder nie! – och dessutom läsa igenom den trave böcker som tornar upp sig vid sängkanten, varav jag tänkte skriva om några här. Joe Kennedys nyutkomna bok om fotboll, politik och kritisk teori ‘Games without Frontiers‘ blir den första i raden. Därefter Owen Hatherleys ‘The Chaplin Machine‘, Klas Östergrens ‘Samlade noveller‘ samt möjligtvis en del essäer i en del nummer av NLR som jag inte hunnit läsa. Så måste jag köpa skor också.

Paul Gardner är en market sundries man som jag känt i en hel del år. Hans familj har haft den här affären på Commercial Street i East End sedan 1870, i fyra generationer. Men Paul blir antagligen den siste: hans söner är inte intresserade, ruljansen är inte vad den var och hyrorna blir sannerligen inte lägre. Paul är också speedwayentusiast, kan allt om våra svenska hjältar: Bernt Johnson, Anders Michanek, Tony Rickardsson. Det var åratals sen jag var på speedway. Kanske borde gå någon gång. Bara dofterna… metanol, kolstybb… Mmmm.

En av de mest skrämmande rubriker vi sett på år och dag…

Jag satt och pratade igår kväll med David H, det var på en knôkfull Pub on the Park vid London Fields (pubar som har säkerhetsvakter vid in- och utgångarna är inte riktigt för mig, faktiskt). Hur som helst, David är vinhandlare och naturligtvis mycket kunnig i sitt ämne, dock utan tillstymmelse till snobberi. Han berättade om det gamla och det nya sättet att göra vin.

Jag ska inte påstå att jag nu har alla de kemiska processerna på mina fem fingrar, men det traditionella sättet innebär i korthet att man plockar druvorna unga och låter kemikalierna ta sin tid att jäsa och utvecklas i flaskan, som naturligtvis måste lagras under maximala förhållanden. Det nya, mer kommersiella sättet att gå tillväga är att plocka druvorna när är mogna, när de kemiska processerna i princip redan är färdiga, så att vinet kan säljas snabbt och i mycket större volymer.

Resultatet blir att de gamla vinerna mognar och blir bättre, medan de nya vinerna bara blir äldre och så småningom sämre. Detta är nu min poäng: är inte detta en nära nog perfekt analogi för skillnaden mellan modernism och postmodernism?

Med den lördagstanken höjer jag mitt glas och låter er meditera däröver.

“…men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma.”

Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson intervjuar oktogenaren Frank Baude i Proletären: om feminism, LGBT, romska tiggare och mycket annat av det som har fjärmat Baude från partiet sedan 2014. Nikolai Gogol på syra.

De två sista journalisterna har lämnat Fleet Street. Det finns en underbar bildserie på The G här. De heter Darryl Smith och Gavin Sherriff och jobbade för Dundeetidningen Sunday Post, i ett fint hus som syns alldeles bakom dem på den sista bilden.

När jag kom hit i början av sjuttiotalet var Fleet Street verkligen Fleet Street, och det var hur romantiskt som helst. Daily Express huserade i ‘The Black Lyubyanka’ på n:r 120. Långtradarna med finskt papper i jättelika rullar stod parkerade på sidogatorna. Krogarna i närheten var skvallerverkstäder. Unga killar med brinnande ögon och illasittande kostymer sprang ärenden åt seniorjournalisterna.

Folk som Torsten Ehrenmark och Jussi Anthal hade skrivbord i en kåk för utrikeskorrar på Bouverie Street. Det stod telefoner på deras skrivbord. De hade anteckningsblock och pennor. De hade deadlines. De hade känt Alf Martin. De visste allt.

Say no more… briljant.

Fan, det verkar vara betalvägg. Det var det inte förut. I give up.

Och här nästa i serien: min hemstad.

Jag simmar djupt i grovmanusoceanen just nu, det blir allt mer sällan jag kommer upp till ytan. Då visar det sig att Mats Gellerfelt har dött. Han skapade kontrovers på 1980-talet, men jag mindes först inte hur eller varför så jag fick ringa vännen Ragnar för att bli påmind om att det handlade om vänskapskorruption i litteraturkritiken. Visst, ja… Jag gjorde några besök i den zoologiska trädgård (mest strutsar och påfåglar, en och annan påläggskalv) som var det litterära Stockholm på den tiden. Som alltid på zoo låg en frän testosterondoft över alltihop. Jag flydde snart.

Här har vi fortfarande ingen fungerande opposition. Vädret är någorlunda hyggligt. Rio-OS? Ids inte. Auf Wiedersehen.

#MoreUnited låter lite grand som en nostalgisk supporterklubb för West Ham, men är den nya rörelse som ska ena den politiska mitten, grundad av LibDems Paddy Ashdown och andra. De är alltså inte i första hand ute efter att bilda ett politiskt parti, utan en movement grundad på fem principer som jag tycker låter generellt förnuftiga, med betoningen på generellt. Jag ser faktiskt inte att det här kommer att leda någon särskild stans. Men kan ha fel.

PS: “A response to the emergence of a mass radical left that retains certain forms but emptied of content + a modernising centre-right agenda.” twittrar corbyniten @Tom_Gann om programmet.