Jag byter inriktning tillfälligt och blir turistblogg. Ett nytt initiativ från British Film Institute är Britain on Film, en fascinerande samling filmer från runt om i landet de senaste 120 åren. Här kan man spendera timmar, produktivt. Jag hittade den (via Twitter) genom Londonist, en ganska bra webbtidning, särskilt om man är på tillfälligt besök. Till sist, mina tre favoritplatser i stan (just nu): (1) Bunhill Fields har jag i och för sig skrivit om förut; (2) Gallo Nero, en italiensk delikatessen runt hörnet, för ‘nduja, bröd, vin; (3) området mellan Commercial Road och Themsen, i princip – Shadwell, Limehouse, East India Docks, osv – utmärkt promenadställe, “salig blandning” är ord som dyker upp, inte alltför gentrifierat ännu, liksom London som det ska vara…

Tänkte titta på Adam Curtis nya dokumentär ‘HyperNormalisation’ i kväll. Den är exklusiv på BBC iPlayer fr.o.m. i söndags. Tre timmar lång. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar. Han har blivit så… spretig i de senaste filmerna. Det här verkar vara en trailer för den på YouTube:

Filmen är gloriöst löjlig, som vanligt. Ett av kännetecknen är ju att Adam Curtis inte inser att hans tolkning av världen är lika koko-banana megalomaniac som de “krafter” han beskriver. Hela hans projekt handlar om alterntiva verkligheter, och det gör han väldigt bra, faktiskt, men hans slutsatser är ju så left-field de kan bli. Den kommer säkert på YouTube nån gång. Tre timmars bra underhållning. Men inget man ska tro på.

(Jag nöjer mig med att re-reproducera en post från 24 maj 2011 med anledning av hans 70-årsdag. Nej, förresten, en kommentar bara: han spelar i Las Vegas i kväll. Vilka andra nobelpristagare kan man säga det om…?)

—————

“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen

Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.

Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.

Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.

Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.

Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.

Min gamle vän “Skånska Lasse” Johansson debuterar med sin dokumentärfilm “In Time: An Archive Life” på Whitechapel Gallery den 27 oktober kl 19. Den som är i faggorna då bör köpa biljett och ta sig dit, för det kommer att bli enastående.

Kan det här vara något? Tror man får ta sig en titt när den kommit ut. ‘The Man from the Third Row: Hasse Ekman, Swedish Cinema and the Long Shadow of Ingmar Bergman’ av Fredrik Gustafsson (Berghahn).

Gustafsson är bibliotekarie på Filminstitutet och undervisar i film på Örebro universitet, och skriver dessutom om ämnet på sin blogg.

Filmhistoria rent allmänt syns mig som ett spännande ämne, men särskilt just Hasse Ekman, om vilken jag faktiskt inte vet särskilt mycket.

“Post-Brexit” beskriver en mängd olika företeelser och verkligheter. Den allt öppnare – verbala och fysiska – främlingsfientligheten, särskilt mot östeuropéer. Förvirringen, om inte kaoset, i regeringskretsen om vad förhandlingarna ens ska handla om: att May i en TV-intervju satte triggandet av Artikel 50 till “slutet av mars” ses av många som ett förhandlingstaktiskt misstag, hon visade korten alldeles för fort. “Post-Brexit” betyder också en allt intressantare, och länge fördröjd, diskussion om engelsk nationalism.

Men det kanske mest omvälvande i begreppet är hur det markerar hur de två stora partierna har så grundligen förändrats sedan 24 juni. Labour har blivit en politisk “rörelse” snarare än ett parlamentariskt parti, med alla de för- och nackdelar det innebär både taktiskt och strategiskt. Deras dilemma är ett mikrokosmos av socialdemokratins dilemma över hela Europa: nyliberalismen är överspelad, vad gör vi nu? Blairiterna har inget att komma med intellektuellt, politiskt eller strategiskt, och Corbyniterna har hittills inget att komma med annat än att falla tillbaka på efterkrigsvänsterns default state: positionering.

De konservativa la korten på bordet under den nu avslutade kongressen i Birmingham. Tories har tagit över Ukip:s roll som det politiska uttrycket för klassbaserat ressentiment och upplevt offerskap med populistisk aggression mot Den Andra i andra ändan av det rasslande kopplet. Men – och det är faktiskt väldigt smart av dem – Theresa May är särskilt mån att klistra på klassiskt socialdemokratiska idéer om att skattebördan också ska falla på de rika, att “arbetarklassen” (omnämnd sju gånger under hennes tal) är de som förtjänar torypartiets varmaste omtankar, att “alla ska med” särskilt vad gäller skolan (genom att segregera barn som korkade eller lyckade vid 11 års ålder). Det är alltså catnip för Ukipröstare.

Den lite slarviga och amatörmässiga, vagt ointresserade och sällskapliga Eton/Oxbridgeutbildade rikebarnsmaffian har försvunnit och ersatts av the vicar’s daughter May och hennes meritokratiska kompisar. Som någon sa, det här handlar om Thames Valley low ground snarare än Chipping Norton high ground. Prästgården i stället för godset, medelklass snarare än övre medelklass. Det kan påminna om Thatcher ur vissa synvinklar, men det kan vara missvisande. Förutsättningarna är helt annorlunda, inte minst i ekonomin, i Europa, och i England.

Jag fick en liten hissy-fit där i kommentarerna, men låt mig förklara huvudlinjerna i mitt tänkande om Labour just nu. Det första är att välja mellan kålsupare, och det är jag är helt ovillig att göra. Jag är på sin höjd en engagerad agnostiker, så här långt.

Högern + mjukvänstern (Dan Hodges + Ed Miliband, t.ex) har inget säger inget att komma med vare sig det gäller ideologi, program, taktik eller strategi. De är överspelade, irrelevanta, och bara maktlöst inkapabla att hantera det faktum att Labour sedan ett år tillbaka har blivit ett helt nytt parti, på gott och ont. Medlemsstyrt, framför allt, genom Ed M:s reform, ironiskt nog för att stoppa radikala fackföreningar. Vill de inte vänja sig vid nya tider, återigen på gott och ont, så väntar Marx historiska skräphög.

Och tanken att alla dessa nya medlemmar är trottar är bara löjligt. Det finns omkring 5000 organiserade trotskister i England, och ingen av dem är trovärdig. De som gått med i partiet – och det börjar närma sig 700,000 nu, Labour har blivit Europas största parti – är enligt alla rapporter nyfikna, förvirrade, tveksamma och hoppfulla. De hoppas på nåt nytt.

Men Corbynfalangen har ännu större problem. Det första är en ledare som inte kan vare sig leda eller delegera, som ständigt underminerar sina talesmän och -kvinnor, och som än en gång begår Scargills gamla misstag från kolgruvestrejken 84-85 att betrakta all media som fiender, t.o.m. sådana som är potentiella vänner.

Det andra är att Corbyn har kloka idéer i fråga om reformer hemma – nationell investeringbank, helikopterpengar för att få igång efterfrågan, en miljon nya bostäder under nästa parlamentssession, varav hälften social housing, mot grammar schools och segregering –  medan han samtidigt är grundligt korrumperad vad gäller utrikespolitiken.

Det är ett område som borde diskvalificera honom direkt. Han har upprepade gånger i det förgångna offentligt uttalat sitt stöd för IRA, har medverkat på iransk och rysk propaganda-TV, har framträtt på scen med islamfascister. Han lider av en c:a trettio år gammal vänsteråkomma som handlar om strategiska allianser, och har ingenting lärt av kommunistpartiet i franska motståndsrörelsen under kriget: vi må ha gemensam fiende med Free French, Maquis, det katolska motståndet, men det betyder inte att vi ställer upp i varandras TV-kanaler.

Det rapporteras just nu att partikongressen i Liverpool inte ens tänker ta upp Brexit till diskussion. Jag menar. Jag menar.

Senaste numret av New Statesman är ägnat Labours framtid (resultatet av partiledarvalet kungörs i morgon, kongressen nästa vecka). Där skriver Guardians John Harris ganska tankeväckande. Han tar upp det där med att en av Corbyns starka sidor är massmötena runt om i landet, där han lyckas mobilisera fantastiskt många entusiaster för att vara någon som är så uppenbart impopulär i parti- och opinionssiffrorna. Har det någon betydelse egentligen, frågar sig Harris, och tillägger, deliciöst:

In its own way, in fact, the idea that they augur well for Corbyn’s electoral prospects is reminiscent of what I call the John Peel mistake. Circa 1969, the DJ wondered why one of his favourite albums was not in the charts: “Everyone I know’s got a copy,” he said. Back came the reply: “No – you know everyone who’s got a copy.”