Sorry, bara en till… Irvine Welsh skriver i dagens The G en av de bästa texter jag läst om omröstningen hittills, från ett ilsket och klarsynt ja-perspektiv. Bl.a. detta om nejsidan: “The union they strove to protect was based on industry and empire and the esprit de corps from both world wars, and you can’t maintain a political relationship on declining historical sentiment alone.”

Touché. Ska man bara läsa en artikel, etc etc…

Vi vet nu i alla fall vilka som röstade nej: “The old, the farmers, the middle class, the service families and the residents delicately referred to as ‘from elsewhere in the UK'” (från Neal Aschersons artikel i Observer idag)

Som alltid skriver Paul Mason utmärkt, särskilt om de unga ja-röstarna, mycket läsvärt det också.

BBC ger en bra punkt-för-punkt sammanfattning av bakgrunden till att det gick som det gick. En av dem – punkt 4 – lägger i dagen en av de stora ironierna med detta referendum, och anledningen till att Alex Salmond kanske inte är så missnöjd ändå.

I paniken efter att jasidan tagit ledningen i opinionsundersökningen förrförra söndagen utverkade London och nejsidan en hel rad löften, framför allt genom Gordon Brown, som i princip var precis lika med den devo-max devolution som David Cameron (i motsats till Salmond!) inte velat ha med som tredje alternativ i referendumfrågan, därför att han ansåg att nejsidan hade ett sådant självklart försprång och segern mer eller mindre var garanterad om man inte grumlade vattnet med devo-max. Salmond har alltså fått vad han ville ha: som den ekonom han är visste han säkert mycket väl att oljan knappast skulle räcka till för att hålla självständigheten flytande, för att uttrycka det grovt.

Hur de olika distrikten röstade vet vi förstås redan (se BBC-webben ovan) men det kommer nog att dröja ett tag innan vi får en grundligare analys av hur t.ex. kvinnor, lågavlönade, ungdomar och äldre röstade. Det intressantaste att hålla ögonen på nu efteråt är ju hur UK:s styrelseskick kommer att förändras, dvs. i vilken utsträckning man kommer att gå mot någon form av federalism. Det finns ju krafter som kommer att motarbeta allt i den vägen, framför allt om det innebär – som det väl någonstans måste göra – att det mäktiga Treasury förlorar en del av kontrollen över statsfinanserna. Det finns anledning att återkomma, som det heter.

55.3% mot 44.7%… Det ser ut som vi får dras med de gnidna jävlarna och deras flottyrstekta choklad och deras risiga fotboll i ytterligare några hundra år… Fuck.

Tandläkaren, alltså. Klockan två.

Dessutom är det ju den skotska omröstningen… Prognoserna säger att alla röster ska ha blivit räknade c:a 7.00 i morgon bitti, och om det blir så jämnt som (en del av) opinionssiffrorna sagt så kanske vi får vänta till dess.

Det här är nog det viktigaste – och definitivt det mest spännande – val jag levt igenom, och då lever jag inte ens i Skottland. Hela 97% har registerat sina röster, mot vanliga (i parlamentsvalen) 60-65%. Hur kommer vet-ejarna att rösta, särskilt kvinnorna? Hur mycket av Labours traditionella stöd i arbetarklassen har gått över till självständighetssidan?

Jag gissar (och det är förstås inte mer än en gissning) att nejsidan vinner med en ganska bekväm marginal, t.o.m. upp till 5%. Men det underliga är att jag gärna skulle vilja ha fel.

Det låter fånigt, men segraren i den här valkampanjen har utan tvekan varit demokratin. Fundamentala frågor (vilka är vi? vart är vi på väg? vad betyder historien?) har blandats med krassa faktafrågor (olja, valuta, sjukvård) i en riksomfattande debatt ända ner till pub- och gatunivå som varit otroligt passionerad, och rent av fysiskt våldsam, särskilt nu i slutskedet.

Man känner en politisk avundsjuka, liksom. Aj fan, det är så här demokratin ser ut…! Och det är ju inte undra på att resten av landet – inte bara England, utan Englands regioner och storstäder, dessutom Wales och (svälj) Nordirland – börjat titta inte bara på sina egna långsiktiga prioriteter, utan på alla de reda kontanter och devo-max-devolvering som utlovats till skottarna… Varför kan inte vi få samma?

Som så ofta sagts, hur det än går så blir det här landet inte detsamma efteråt. Tack och lov.

Vad är det med sport- och rockjournalister…?

Nu är det en ung man vid namn Ian Penman, han skriver i LRB ibland, och den här gången gör han det om Elvis (gratisläsning, dessutom).

Och det är bra doningar, han har solida och nyttiga poänger om t.ex. Colonel Parker (precis vad Elvis begränsade talang behövde) och punkens påstådda anammande av Kungen (det var alldeles för sent för det, Elvis hade försvunnit från scenen flera år tidigare).

Men prosan är fruktansvärt hit-and-miss… Läs själva, ni kommer att se det: “All this livid Late Elvis stuff, all the tales of shot-out TV sets and shot-up tranqs, would eventually return him to a dark kind of semi-hipness.”

Greil Marcus, you have a lot to answer for…

Somliga kanske kommer ihåg The G:s fotbollsreporter Barney Ronay, som jag skrev om i april: “But for now [Moyes] still looks like a man trying to navigate the Martian criminal underworld with a boy scout compass and a map of rural Buckinghamshire….”

Man måste ju släppa greppet nånstans. Take it easy, but take it, som min gode vän Alan Bowles brukade säga.

(Bilden från Modesty)

Mitt husorgan, The Guardian, har från och med den här veckan förändrats i en del avseenden, och då till det bättre, enligt min mening. Det märks kanske inte så mycket online, men papperstidningen har fått en delvis ny design: det är det vertikala som gäller, tycker jag mig se, spalter löper i mycket längre och djupare led, avgränsande linjer och vita ytor, osv.

Kommentarsavdelningen har blivit lite mer omfattande, och kallas nu “Journal”, där man också numera ska ha artiklar i longform, troligtvis för första gången i brittisk dagspress. Den första kom idag, Ian Jacks mycket läsvärda essä om brittisk, engelsk och skotsk identitet. Det här tycker jag är särskilt positivt, jag har länge ansett att longform är en av de viktigaste bidragen papperspressen har att komma med i dessa snuttider (snutt-tider, alltså…)

Dessutom har man gjort något annat som ligger väldigt mycket i tiden: Guardian Membership, där man antingen gratis eller för en avgift sällar sig till det så ofta förhånade kollektiv som heter Guardian readers och får tillgång till ett växande utbud av kringtjänster, typ föreläsningar, kurser, konserter, seminarier, osv. En slags prenumeration+, kan man kanske kalla det. Detta att knyta sina läsare till sig, på mer eller mindre varaktig basis, har blivit ett måste i papperstidningarnas överlevnadsstrategier.

Valutgången är jag inte mannen att analysera på något större djup, det får ni göra själva. Två saker bara. Först är det ju riktigt synd att Fi inte fick något mandat. Vad jag förstår får de sina röstare från de flesta politiska läger, men huvudsakligen sådana som annars skulle röstat V. Som i sin tur verkar ha gått upp en promille. För det andra, SD:s framgång… Ack ja. Jag får helt enkelt citera mig själv.

Demokratin är som bekant bortkastad på en del. Och det är ju inte demokratins fel, eftersom en fungerande demokrati enbart speglar rösternas fördelning. Det är i stället de röstandes fel. Palestinier i Gaza som röstar på Hamas, algerier som röstade på fundamentalister i stället för FLN, fransoser och irländare som röstar fel i avgörande EU-frågor, anglikanska kvinnor som röstar emot kvinnliga biskopar, och så vidare, i evigheter… Det blir omval efter omval efter omval, tills de röstat rätt.

Gott så. Varför skulle vi vara så annorlunda? Varför skulle demokratin inte kunna vara bortkastad på en del – bara för att det handlar om Sverige?! Är vi så speciella?!

Det borde väl inte ligga bortom mänsklig (särskilt inte svensk) uppfinningsrikedom att hitta och publicera namnen och adresserna till de som röstade på SD. Och sen? Sen går vi bara dit och slår ihjäl dom med järnrör. Job done.

Orangeordern marscherar för nejsidan i Edinburgh… Saken avgjord. Jasidan vinner.

Opinionsundersökningarna haglar in. En visade på nejsidan bara 2% i ledning, en annan på åtta procent. Ingen av dem, efter förra söndagens YouGovmätning, har sett jasidan i ledningen. Men det är uppenbart att de fått en ordentlig skjuts senaste månaden, särskilt bland arbetarklass och kvinnor, och att det faktiskt kan gå endera hållet nästa torsdag.

* Ännu en recension av Ragnar Strömbergs nya diktsamling, nu i Svenskan, författad av Viktor Johansson. En aningen kufisk text, kanske, och man får väl – som neutral tidningsläsare – inte reda på så där mycket om the business at hand, dikterna alltså. Men kufar ska väl också få finnas.

* Är det nån som vet (och jag antar att jag menar Fredrik, egentligen…) hur man spårar dessa plötsliga små träffstormar som dyker på gamla inlägg i WP, när Statcounter inte ger några ledtrådar om varifrån de kommer (“No referring link”). Den här gången gäller det en gammal post om Farzad Basoft, som fått omkring hundra träffar senaste dygnet. Det är ett mysterium…

* Ian Paisley har dött… and won’t he be surprised…!

I NYRB pågår en debatt om demografiska förändringar i Sovjetunionen/Ryssland, varom inte särskilt mycket ska ordas. Däremot skriver en av debattörerna, Masha Gessen, följande, som jag inte visste, men nu vet, och det är ganska förbluffande:

…bilden av den ryska demografin återspeglar fortfarande efterverkningarna av andra världskriget. Ytterst få barn föddes under och alldeles efter kriget, och ännu färre överlevde. Så djupgående har verkningarna blivit av denna “demografiska svacka” att den känts av i varje efterföljande generation: ryska skolor tömdes ut i mitten av 1970-talet, när barnen till den ytterst begränsade krigsgenerationen började i första klass, och om och om igen i ungefär tjugofem år långa intervaller. Barnbarnen till krigsgenerationen håller just nu på att skaffa sig barn i Ryssland och detta innebär, ofrånkomligen, ännu en svacka i födelsetalen.