Fuck it, det blev nåt vajsing med den där tjusiga Scribd-grejen. Här är en länk i stället. Och här en analys av Ian Traynor i The G.
Paul Cocksedge: Rhythm Shelf (2015)
Om ni har vägarna förbi New York före jul så kan jag rekommendera Paul Cocksedges nya soloutställning på Friedman Benda, ‘Freeze‘. Skulle ni ha lust att köpa någon av grejerna så ska ni för det första ha ordentligt med pengar, för det andra ordentligt bastanta golv. Mer bilder här.
Jag har som vanligt varit med som copywriter. Det är nu en copywriters öde att se sina texter söndermanglade av sådana som “äger” processen och, naturligtvis, äger texterna. Det blir ständigt en konflikt mellan min journalistiska instinkt och deras instinkt för intetsägande designpretto.
Och så länge kapitalistiska produktionsförhållanden råder så vinner alltid ägarna. Dealen är att jag får betalt.
Ibland unnas även vi ickereligiösa våra epifanier. Efter en lätt-till-ihärdigt regnande, fruktansvärt irriterande dag på Broadway Market, med en läckande presenning, bröt plötsligt solen igenom klockan fyra, precis lagom till att vi skulle börja packa ihop. En och en halv timma senare, installerad med en Sagres på Lord Clyde, var det dags för Chelseas bortamatch mot Stoke. De hade 66% av bollen och förlorade 1-0. 🙂
Diego Costa, som bara ett exempel, är nu bara ett energibortfall. Han är ju egentligen en väldigt typisk slags hockeyspelare: den storväxte (nåja) busen man hyr in som man får offra några power plays emot i utbyte mot att han levererar värdefulla assists, och ibland till och med mål. Costa är nu bara buse, och leverar ingenting, och man ser hur lagkamraterna börjat tappa tålamodet med honom.
För övrigt. Min frånvaro beror på ännu ett veckolångt Göteborgsbesök, med svajig internet. Min gamla mammas situation har förändrats sedan i somras, och det kräver min uppmärksamhet. En dag ska jag skriva om hur imponerad jag är av den svenska äldrevården, och svensk välfärd överhuvudtaget, trots alla de problem jag förstås är medveten om. Och hur man inte får låta utlänningar som Sverigedemokraterna, och andra, ta detta ifrån oss.
Särskilt när man ser hur det ser ut häröver.
Det står helt stilla hos mig. Vad heter, och vem regisserade, en jätte-jätte-jätteberömd dokumentärfilm om Hitler på 70- eller 80-talet? Jag trodde det var Volker Schlöndorff, men verkar ha misstagit mig. Den startar bl.a. med en scen från början på ett Nürnbergmöte där Hitler långt om länge börjar tala, det är otäckt förtrollande.
I senaste LRB står en recension av en biografi över Alma Mahler (Werfel) (Gropius) (et al). Jag hade tidigare bara en vag föreställning om henne som en av de mest begåvade groupies som någonsin existerat, och dubbeltydigheten i det omdömet var avsiktlig. Men det är både värre och mer komplicerat än så, tydligen. Manipulativ och salongstyrannisk, rabiat och högljudd antisemit, egocentriker och alkoholist av heroiska mått (supandet var en arisk talang, enligt Alma, judar drack helt enkelt inte tillräckligt med Bénédictine)…
Å andra sidan var hon, enligt kunniga människor, en mer än begåvad musiker och kompositör. Den feministiska tolkningen av hennes beteende är att det var resultatet av framför allt Mahlers brutalt patriarkaliska åsidosättande av hennes talang (“Ska vi gifta oss så får du sluta komponera!” i princip). Jag kan med nöd och näppe gå med på den tolkningen, i alla fall i teorin, men om någon hade både tillfälle och resurser att komma förbi det patriarkaliska påbudet så var det väl just Alma Schindler. Hon kunde bett Mahler flyga och fara.
Till slut får man väl också beklaga – men också finna tröst i – att den annars helt felfrie Tom Lehrer inte hade rätt om det där med att “all modern women are jealous“. Då skulle vi varit illa ute.
Jag stod mitt i falukorvsgrytan när nyheten kom att WHO omklassat chark (och nötkött) från klass 2A (“probably carcinogenic to humans”) till klass 1, där den tillsammans med alkohol, tobak, arsenik och asbest har uppvisat “tillräckligt med belägg för en kausal länk till magcancer”.
Trogna läsare vet att vi har varit här förut. Jag har då förhållt mig något skeptisk eftersom alla undersökningar jag hittade var epidemiologiska, dvs man hade inte funnit en kausal länk utan en korrelation mellan chark och cancer. Man hade alltså helt enkelt frågat magcancerpatienter om deras kostvanor och då funnit en förhållandevis hög förekomst av chark och nötkött.
Nu är jag inte klar över om “tillräckligt med belägg” innebär en allt större ackumulation av samma slags epidemiologiska resultat, eller om den genuint kausala länken har funnits existera. Men tills jag hört en sund kritik av WHO:s nya beslut så är det klart att man måste ta det på större allvar – allt medan man ska komma ihåg att det är rätt stora mängder chark och nötkött man måste äta för att substantiellt öka risken.
Jag måste också säga att min skepsis fortfarande finns kvar när man inom begreppet “chark” (processed meats, alltså) kan få med både vidriga snabbköps-hotdogs på burk och en soltorkad jamón ìberico. Det är någonting som inte stämmer med kategorierna här, syns det mig.
Likadant: eftersom vi ätit denna mat på mer eller mindre samma sätt i tusentals år varför är inte de historiska magcancersiffrorna avsevärt högre? Det är lite grand som med argumentet att marijuana är en gateway-drog: hade den varit det skulle antalet heroinister bland oss varit så överväldigande stort att samhällmaskineriet knappt skulle fungerat.
PS: Bra, om kort, analys här. Mer om vetenskapen här. Parmaskinkakonsortiet har sitt att säga.
Detta visste inte jag förrän generande nyligen. Ordet proletariat betyder “de som producerar barn”. Proles är latin för “avkomma”, och betecknade då den lägsta klassen i Rom, vars enda samhällsroll var att producera sådana. Eller med andra ord: “Proletärer i alla länder, föröken eder!” (För övrigt besläktat med ord som proliferate)
Vad jag ännu inte känner till är etymologin bakom ett tidigare stadium i förökningsprocessen: att fria (till någon), en friare, etc. Vi har det väl från tyskan, som vanligt: der Freier, som i Brechts Mutter Beimlen (hat ein Holzbein) … “Wenn Mutter Beimlen auf den Strich geht / Und sie bringt ‘nen Freier nach Haus…”
Men har det verkligen något med “fri” att göra, som i pank-och-fågelfri…? Jag kan inte tänka mig hur. Nån som vet?
Oj… Detta är mäktigt… Portugal sätter demokratin på undantag, man vill inte “sända fel signaler till marknaden”… This story will run.
Portugisiska kommunistpartiets uttalande här.
En bra sammanfattning från novaramedia.com här.
Här skriver en portugisisk skribent att det knappast handlade, som en del påstått, om en “kupp”.
Londonhimlen är ritad med en mjuk blyertspenna, säg 4B, och staden under den ser ut som ett fotopanorama i sepia. Vi börjar närma oss min favorittid på året, månadsskiftet oktober-november. Men det handlar om nostalgi mer än nåt annat. Sällan nuförtiden ser man ungar utanför t-banestationerna med sina penny-for-the-Guys. I Frukt & Grönt-affärerna ligger inte längre högar med sju-åtta olika äppelsorter. Det enda som brukar finnas kvar av årstiden är brännlukten av smällarna, och plastpåsar som dansar en vild fandango i blåsten. Jag har börjat gå på puben igen, efter många års frånvaro – gärna The Lord Clyde på Essex Road – så jag försöker faktiskt också fylla den tomma nostalgin med lite innehåll. Om nu “fylla” är ordet. Jag måste säga att mer och mer av tillvarons olika aspekter, av livets myllrande gobeläng, låter mer förklarliga på tyska. Es ergibt einen Sinn. Men det kanske bara är jag.
Efter dagens tyskalektion kommer en liten frågetävling. Allt att förlora, inget att vinna.
(1) “Was sich überhaupt sagen lässt, lässt sich klar sagen, aber…” (Die Fortsetzung, bitte…?)
(2) Mit wem spielt der Sensenmann Schach?… Und warum?
(3) Womit kann ich dich vergleichen? (nach Shakespeare)
(4) Worin besteht unsre Stärke (“beim Hunger und beim Essen/Vorwärts, nie vergessen”)?
(5) Worüber weint das Mädchen?
