Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiska medier’ Category


RIP Hugh McIlvanney

Saturday, January 26th, 2019

The G:s Barney Ronay (som inte är så dum han heller) skriver idag om landets kanske främste sportjournalist någonsin, Hugh McIlvanney, som gick bort i veckan. McIlvanney skrev för Observer i trettio år, flyttade till Sunday Times mot slutet, och hans ämnen var nästan uteslutande boxning och fotboll, särskilt skotsk sådan: han var själv född i Kilmarnock och hade en åskväderliknande skotsk stämma, som han visste att använda.

Och McIlvanney var framför allt där. VM-finalen 1966. Ali-Foreman och the rumble in the jungle, strax efter vilken han fick en flera timmar lång sängkantsintervju med Ali. Och så vidare: länkar finns lite överallt, böcker också. Men jag ska bara länka en av dem: referatet från bantamboxaren Johnny Owens tragiska slut hösten 1980 i matchen mot Lupe Pintor. Det är skärrande läsning, visst, men här finns också all McIlvanneys ärlighet och saklighet, hans djupa empati och enorma kunskaper.

Barney Ronay skriver i sin artikel om den konstgjorda uppdelningen i brittisk sportjournalistik mellan vad man kan kalla skönskrivande och okonstlade redogörelser, mellan chin-strokers och reportrar. Den skillnaden existerar helt enkelt inte hos McIlvanney. Han skrev vad han såg.





The G och finanserna +

Saturday, January 5th, 2019

Chefredaktören Katharine Viner skriver ett brev till lösnummerköparna idag (hittar ingen länk, sorry) med tack för stödet och för att vi “litar på” tidningen. Yes, well… (se gårdagens post) Hon beskriver The G:s finansiella situation som “…we are on path to financial sustainability” och det tycks de flesta observatörer hålla med om, till skillnad från ett par år sedan när läget var mycket mer prekärt.

Men det är också en fras som berättar en alltför konkret historia om fallande upplagor och annonsintänkter, parat med stigande produktionskostnader och dyr undersökande journalistik. Än så länge håller man fast vid “arvet från Alan Rusbridger” och vägrar införa betalvägg, medan man ganska framgångsrikt rekryterar betalande “medlemmar” över hela världen, inte minst i USA (medlemsantalet där sköt kraftigt i höjden samma dag som Trumps installation!)

Så kommer då Viners slutkläm. Lösnummerpriset går upp nästa vecka, “för första gången på tre år”, från £2 till £2.20 på vardagar och från £2.90 till £3.20 på lördagar. Systertidningen Observer (just nu £3) kommer förmodligen att annonsera en liknande höjning i morgon. Och det är här man börjar skönja början på slutet för papperstidningen. Jag har i och för sig en bit kvar till min egen smärtgräns för lösnummerpriset, men jag tror inte man kan fortsätta med särskilt många fler höjningar i framtiden.

Bör man sörja papperstidningens kommande frånfälle? Egentligen inte. För mig är det nog mer en fetisch än något annat. Min morgon måste bestå av två koppar kaffe (ingen mjölk, tack) och en prasslande tidning, annars blir dagen fel. Men så har jag märkt att dagen ofta blir fel lik förbannat.

+ Mycket riktigt, Observerpriset höjs till £3.20 från nästa vecka. Samma prisläge som lördags-Guardian, alltså, vilket verkar rimligt med tanke på att den senare är så mycket större till omfånget i fråga om bilagor.





The G och tystnaden

Friday, January 4th, 2019

Glenn Greenwald må numera ha sin egen agenda, särskilt vad gäller The Guardian, men hans redogörelse i The Intercept för eftermälet till The G:s Manafort/Assange-historia för några veckor sedan är utan tvekan både förvånande och oroväckande. Det är en historia med massor av glapp och luckor, namn på medarbetare som försvinner, brödtext som ändras/mildras allt eftersom kritiken kommer, och de bryr sig inte ens om att blåneka, bara tiger som muren. Vad är första lektionen i kursen “Communication 101”? Erkänn omedelbart att det här var ett klaver och att man just trampat i det. Sträck upp händerna: “vi kommer att lära av detta, se över våra rutiner” bla-bla-bla. Men inte detta.





BBC

Thursday, December 13th, 2018

Detta som lite blessèd relief men ändå inte helt obesläktat med föregående poster, eftersom det handlar om BBC. I kölvattnet på Huttonrapporten skrev jag en artikel i DN Kultur (18/2/2004) om organisationens framtid. Den började så här:

En dag för cirka femton år sedan klev jag in på en BBC-producents kontor i Broadcasting House, radiohögkvarteret alldeles vid Oxford Circus. En dörr till grannkontoret stod på glänt och jag kunde inte låta bli att titta in: neddragna gardiner, lyset var släckt, en man satt med huvudet lutat mot skrivbordet i vad som verkade vara outsäglig förtvivlan, alternativt djup sömn.

Jag undrade lätt om han mådde bra. “O ja,” sa producenten och stängde dörren försiktigt. “Han är något av en klenod här i huset. Inte särskilt flitig, förstås. Har väl producerat något halvdussin program under sina tjugo år här”. Han satte sig ner och tillade, som om det var den naturligaste sak i världen: “Jag var hans fag på Eton, för övrigt. Knullade skiten ur mig varenda dag i två år. Men – nu ska vi inte prata om mig…”

Och så fortsatte jag:

BBC på den tiden påminde på många sätt om monarkin. Den vilade på en uppsättning traditioner som i själva verket inte var så gamla som många ville tro. Det var en av de vitaste platserna på jorden: de enda mörkhyade ansiktena man såg var i stort sett i receptionen. Som institution rörde den sig med en ledig naturlighet genom världen, dess betydelse och inflytande och makt något som man sällan ens behövde reflektera över. Och, inte minst, där fanns ett fantastiskt slöseri med resurser.

Jag avslutade min artikel med att uttrycka en viss optimism inför framtiden, trots att Hutton givit BBC som institution en sådan rallarsving: de åtnjuter “ett grundmurat allmänt förtroende”, och så vidare. Men av min artikel är det egentligen bara det där sistnämnda, slöseriet med resurser, som fortfarande gäller. Idag ser läget helt annorlunda, nästan väsensskilt, ut för BBC. För en sylvass och välinformerad analys av “BBC som institution” kan jag inte varmt nog rekommendera Owen Bennett-Jones artikel i nyutkomna LRB, ‘Can’t Afford to Tell the Truth‘ (gratis).

Han tar förstås upp saker som den nyliga kritiken mot BBC:s nyhetsredaktionella partiskhet i fråga om både Brexit och klimathotet. Men nästan som mest intressant, i mina ögon, är hans exempel på det fantastiska slöseriet med pengar och resurser (senast en historia just idag) med programredaktioner i ständiga skyttegravskrig med varandra. Bennett-Jones spekulerar också att licensens tidevarv verkar lida mot sitt slut: vad som i verkligheten är en poll tax kommer i sinom tid att ersättas av ett prenumerationssystem, som med Sky och Netflix och alla andra.

Med störst lidelse skriver Bennett-Jones om den del av BBC där han har lång arbetserfarenhet i det förgångna: World Service, denna under decennierna efter kriget så magnifika radioskapelse, som idag monterats ner, tabloidiserats och blivit managementified till döds. Visst var den alltid ett verktyg för den brittiska statens soft power, finansierad som den brukade vara av UD. Men ändå, vilket verktyg…





Röster i etern

Sunday, November 18th, 2018

Richard Baker har avlidit, 93 år gammal. Han var BBC:s första och kanske mest emblematiska nyhetsuppläsare i tv. Baker var alltså inte journalist så mycket som performer, så det är värt att lyssna på hans röst för att höra mycket av vad BBC så att säga går ut på, om inte i sitt innersta väsen så i alla fall i sin timbre.

Hans accent är för det första så BBC den vill bli: absolut inte överklass, men en RP som står med båda fötterna stadigt på jorden och med huvudet i ett inrökt common room på något av de större universiteten. Rösten i sig är en ganska mjuk men stabil och mycket vederhäftig baryton, en typ av röst man ofta använder ordet avuncular för att beskriva, farbroderlig alltså. Men lyssnar man på den en lite längre stund så hör man också hur den faktiskt nästan helt saknar karaktär. Man kan liksom inte sätta ett ansikte på Bakers röst: den har få eller inga “drag”, bokstavligen.

Det är alltså väldigt talande (ähem) att till en början fick BBC:s nyhetsuppläsare inte synas på tv-skärmen, försåvitt deras ansiktdrag och miner skulle avslöja någon form av partiskhet. Så när de till slut fick synas, från 1954, hängde det alltså helt och hållet på att rösten skulle utgöra motsvarigheten till just ett osynligt ansikte, på att there’s nothing there. BBC:s nyhetsförmedling är så neutral och opartisk att den i praktiken inte finns. Där är myten, och den har överlevt förvånansvärt länge.

Det är med dessa ur-BBC-röster som med inläsare av ljudböcker. Såvida man inte har en känd röst, som Stephen Fry exempelvis, och lyssnaren därför vet vad de har att vänta sig, så är just karaktär i en röst något som tenderar att vara en distraktion för lyssnaren. Texten, handlingen, orden måste få regera ensamma, inte the performance. Det är för övrigt därför jag själv aldrig spelat in ljudböcker under mina år som voiceover, och säkert aldrig kommer att göra det heller. Jag har en reklamröst, inte en narrativ röst.

Dessutom: en av de bästa narrativa rösterna, och flitig ljudboksinläsare, är Samuel West (ett klipp här, han börjar 0:50 in). Återigen en ytterligt behaglig, auktoritativ stämma – men “karaktär”? Not so much.





Citat och censur

Wednesday, August 29th, 2018

Phew… Och medan allt det där pågick blev jag både citerad och censurerad i svensk press.

Citerad i Mattias Hagbergs G-P-recension av Wernes ‘Allt är en konspiration’ och Ekströms ‘Att hitta’. (Vanligtvis är G-P:s artiklar spärrade, men här verkar vara fritt inträde, passa på!). Jag tror inte jag har kvar det där numret av Ord & Bild, så jag kan inte ge närmare referenser men den publicerades ’91 eller ’92 tror jag. Jag höll på med sånt i den vevan.*

Censurerad i SvD när jag kommenterade en artikel av Dick Harrison om katolska kyrkans s.k. magdalenahem. Tyckte det var lite konstigt att han inte nämnde ett ord om Irlands magdalenahem i vår egen tid, dessa helvetiska institutioner som blivit en så viktig del i avslöjandena om den irländska kyrkans vidriga beteende mot kvinnor och barn. Men den kommentaren togs bort. Utan vidare kommentar.

För familjeärans skull ska jag också nämna att min bror dagen efter även han blev citerad, eller snarare parafraserad, i Andrew Browns utmärkta Observerartikel om SD och det svenska valet.

Den som nu nämner nåt om rent-a-quote blir omedelbart blockerad från Pressylta.

*Jag har nog länkat detta förut, men jag gjorde kring samma tid en radiodokumentär i ämnet konspirationsteorier: transkription finns här (pdf)





Privat och offentligt

Thursday, July 19th, 2018

Cliff Richard fick alltså rätten med sig i åtalet mot BBC om intrång i privatlivet, vilket organisationen nu ska överklaga. Det var visserligen ett ganska klantigt genomfört journalistjobb, men Mr Justice Manns utslag kan också föra med sig ett allvarligt hot mot yttrandefriheten (Greenslade skriver en bra sammanfattning här). Framför allt att media med detta kan förhindras juridiskt att nämna personer vid namn innan de formellt häktats.

Problemen är egentligen trefaldiga. Först inkräktar det på press- och yttrandefriheten så som den tolkats sedan långt tillbaka. Sedan är det problematiskt rent polisärt och rättsligt, eftersom namns nämnande ofta för med sig att fler vittnen träder fram. För det tredje är det just därför en så pass betydelsefull inskränkning i lagen att den borde lagstiftas av de folkvalda, inte av att en enskild domare skapar case law i sedvanerätten på det här viset.

De läsare som varit med här från början minns kanske rättsfallet jag var med om 2005-6 (se bland kategorierna ovan, eller Wikipediaartikeln). Där, och i tre-fyra andra liknande rättsfall vid den tiden, hände något liknande. Tyngdpunkten i domstolarnas tolkning av ECHR flyttades gradvis bort från Artikel 10 (om yttrandefriheten) till Artikel 8 (om privatlivets helgd) vilket många förutspådde skulle få en chilling effect, som advokaterna kallar det, på medias sätt och rätt att granska.

Det är alltså värt att hålla ögonen på hur det här kommer att utveckla sig.





Virtanen och det

Thursday, May 31st, 2018

Nu har jag sett UG om Virtanen och anklagelserna mot honom. Jag har inte så förfärligt mycket att säga om saken ur det rent svenska perspektivet. Men en iakttagelse är att, trots de brittiska tabloidernas ofta hänsynslösa framfart, skulle Virtanen aldrig blivit så uthängd i medierna här, med namn och allt, som han blev i Expressen och Svenskan.

Nu var ju Virtanens fall, vad jag fattar, inte under rättslig prövning när anklagelserna kom och artiklarna publicerades, så sub judice-lagen skulle inte blivit tillämpbar, dvs att artiklarna därmed skulle utgjort contempt of court, lagtrots. Men det är det allra första mediernas advokater måste försäkra sig om före publicering.

Det andra, och viktigare i den här jämförelsen, är att förtalslagarna är så mycket mer drakoniska i engelsk lagstiftning. Aldrig i livet att mediernas jurister skulle släppt igenom en sådan rapportering, även om den inte var så till den milda grad baserad på lösa boliner och bristfällig källkritik. Jag tror inte en erfaren journalist ens skulle börjat skriva en sådan artikel, för medvetenheten om de rättsliga hindren sitter i märgen på dem.





‘A Very English Scandal’

Monday, May 21st, 2018

Jag antar att den inte går att se från Sverige på BBC iPlayer, men serien måste ju köpas in. Missa den inte, första avsnittet av tre i går kväll här. Det handlar om Thorpeaffären, den liberale partiledaren och hans, ähm, samröre med Norman Scott, om brustna hjärtan och skjutna hundar. Rättegången 1979 var en av de första riktigt saftiga historierna jag följde och skrev om (men minns just nu inte var – Handelstidningen? Expressen?)

Lysande manus (som vanligt) av Russel T. Davies, och för en gångs skull blir Hugh Grant, som Jeremy Thorpe, en skådespelare av rang i mina ögon. Tyckte alltid Grant varit lite hejsan-tjosan så där, men oj… det här är imponerande. Rekommenderas.





Watch this, and weep

Wednesday, May 9th, 2018



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004