Inte för att man någonsin kunde kalla dem “tidningar” – “skämtblad”, “dasspapper”, “fish & chips wrapping”, ja i stort sett allt annat än “tidning” – men nyheten att Daily och Sunday Sport upphört existera med omedelbar verkan, det skär lite grand i hjärtat.

Jag menar, att producera sånt här dag ut och dag in… (de allra flesta i den här genren är ju veckotidningar, särskilt i USA) … kräver stachanovitisk uthållighet, bärsärkagående fantasi och tillräckliga mängder stimulantia för att hålla norra Italien partajande hela natten och dagen därpå… Det lär ha varit ett magiskt ställe att arbeta på, enligt vittnen.

Man kommer att sakna de där förstasidorna, som alltid, alltid, alltid nånstans handlade om tits, glorious tits…! Eftersom många newsagents är muslimer nuförtiden, i alla fall i den här stan, så brukade de lägga den till hälften dold under Mirror eller Daily Mail eller nåt, så att man lite förstulet fick lyfta och snegla för att se vilka lysande idiotier The Sport hade kommit upp med idag.

Jag kommer förstås inte att sakna den, annat än lite grand.

Tyskt 1: Blott Karin har (jämte en del andra) upptäckt Jens Christian Brandts blogg. JCB är svensktalande och -skrivande tysk journalist som skrivit mycket intressant om det svensk-tyska, bl.a. på Newsmill. För mig är det också en ny och mycket välkommen bekantskap, och JCB ska instuvas i länklistan så fort omstuvning sker nästa gång. JCB säger i en kommentar att han ska ägna sin marockanska semester bl.a. åt att tänka på om han också ska skriva om “det dagsaktuella” på sin blogg, snarare än de mer dokumentära texterna hittills. Jag skulle nog uppmuntra honom att låta bli det dagsaktuella, och fortsätta på den inslagna vägen. Det är väl en av bloggförbannelserna att har man läst en dagsaktualitet, så har man läst alla…

Tyskt 2: The Guardian ger sig den här veckan på en europeisk temavecka, med början i Tyskland, och inleder med en utmärkt översikt av Simon Jenkins. Med serien följer också en opinionsundersökning som gett en del intressanta resultat, bl.a. att den europeiska liberalismen (med litet ‘l’, som det brukar heta häröver) står ganska fast, och att förtroendet för våra folkvalda är katastrofalt lågt. Lite förutsägbart blir det kanske när man också vill “slå hål på myter” som att alla tågen går i tid… Tidningens korre Helen Pidd skriver fängslande om Stasiarkiven. Däremot har jag hittills inte sett ett skvatt om tysk korv. Det är ju som att skriva om Sverige utan att skriva om Kalle Anka.

Daily Mail har idag kommit upp med ännu en klassiker, och den kräver… ja, ett djupt andetag, fullständig koncentration, och ett inte alltför högt blodtryck… Klara?

Klicka då här.

Det är särskilt det där med de stora bokstäverna: INTE!

Och är det inte typiskt för vår urleda tidsålder att Bob Wilson tituleras som “TV presenter” snarare än det han borde vara riktigt berömd för: att han var en av Arsenals bästa målvakter genom tiderna (och sedan deras målvaktstränare i många år). Ack ja.

…unfulfilled dreams don’t go away, and the dreams of art are especially persistent, because art is always bringing up its past, even when it doesn’t know what to do with it.

Han blev bara 53. I den här posten finns länken till hans märkliga dagbok “inifrån” sjukdomen.

Sorglig men nödvändig läsning i Observer igår: Tom Lubbock, den skribent alla kategorier som jag nog citerat mest här på Pressylta, håller på att bokstavligen förlora sitt språk p.g.a. en hjärntumör. Artikeln, liksom hans sjukdom, är en märklig resa in i en värld där alla språkliga kopplingar upphör, en efter en: mellan intention och mening, mellan fonem och fonem, mellan subjektivitet och objektivitet, mellan tal och skrift, skrift och tal. Det är bara att konstatera: vi kommer nog aldrig att höra från honom igen.

Här har vi då Independents lösning på tidningskrisen: mer snuttifiering. Man har alltså dumpat idén om att göra den till gratistidning, a la Evening Standard, uppenbart beroende på att annonsörerna inte skulle gilla det. Det lätta suset man hör omkring King’s Cross är alltså ljudet av den lättnadens suck som man drar på The Guardian just nu, eftersom The G säkert skulle tagit en ordentlig smäll med Indys gratisering i fråga om sin inre-londonska läsekrets (60% av totala).

Men om “i” är den panacea som ska dra upp Indy på aktansvärda säljnivåer igen är en helt annan 20p. När man läser den ihop med normal-Indy, som alltså blivit mycket mer sober och solid, med långa featuretexter och op-ed-material, så syns det helt enkelt som om man bara lagt ut byråmaterialet på en 56-sidig lillebror. Allt är uppdelat på färgkodade “matriser” (news matrix, business matrix, osv) för överskådlighet: här är en minitidning för folk som har bråttom.

I vilken tanke hela problemet tycks mig ligga. Varför överhuvudtaget försöka attrahera folk som har bråttom med en papperstidning? Problemet illusteras mer än väl av att man helt enkelt lyft ur storebrorstidningen en kolumn kallad “The news in 140 characters”, alltså utvalda twitterier från det senaste dygnet, och kolumnens tagline lyder: “We follow them, so you don’t have to”. Men är inte hela poängen med unga människor som har bråttom att twitter är just vad dom själva ägnar sig åt? Det verkar liksom lite redundant.

Nej, “i” är inte för mig… Men jag tror inte det enkom beror på att jag har min tidningssmak förankrad i nån slags storhetstid på 1970-talet, utan tvärtom att jag delar med många andra ur andra generationer en hunger efter det som papperstidningar kan och borde ägna sig åt som sitt unikum: bakgrund, analys, översikt, feature-length – eller med andra ord, sådant som storebrors-Indy nu tagit ännu ett steg i riktning mot. Kanske det paradoxala resultatet blir att seriös-Indy börjar sälja bättre?

[Greenslade om'i: "But the fact that it resembles Metro is more of a problem. Will people rushing to work take the trouble to stop and pay 20p for it rather than pick up their free Metro?"]

Den är ju sanslös… Och källan vet ni förstås redan vilken den är: Daily Mail. Är detta vinnaren?

Fotnot: Kandidat 2 här, kandidat 1 här.

…säger trots det “terrorexperten” “Magnus” “Norell” i Expressen. Då kan man väl hjälpa honom på traven lite grand med att rikta hans näsborrar mot den härskna doften av höggradigt oxbabb. The G:s Richard Norton-Taylor, som inte förtjänar några citattecken alls, skriver idag som det är: dessa från USA emanerade uppgifter är inte – understryk: inte – baserade på ny information. Rubriken i papperstidningen kunde inte varit tydligare: “US terror warning ‘not based on new information’”. Det är skrämselindustrin som går på högvarv.

Idag bör man läsa Andrew Browns Sverigeartikel i Guardianbilagan, huvudsakligen fokuserad på SD och Malmö. Och det är inte första gången det slår en hur trevligt det är med folk som vet vad dom pratar om. Det vore också intressant att få veta vad ni tycker om sillstimsmetaforen. Jag tycker den funkar: alltid samma -> plötsligt annorlunda -> alltid samma.