Det här är vad Paul Krugman har kallat “weaponised Keynesianism”. Alla former av tillväxtfrämjande insatser är ju tabu för supply-sidetalibanerna som styr oss idag – utom krig…!
Inte så oväntat verkar det vara en liten israelisk svans som viftar den anglosaxiska hunden: “liten” därför att inte ens Israels regering är enig om saken, enligt en analys i The G.
På tal om Gustaf II Adolf ska jag faktiskt ta mig friheten, och göra mina läsare den tvivelaktiga tjänsten, att reproducera lördagsserien “Mysteriet vid Lützen” från analog-Pressylta (mars 2008). Den handlar i förstone om vad jag alltid betraktat som “världens bästa konspirationsteori”, vilken sedemera mynnar ut i ett resonemang om hur Sveriges “två makteliter” en gång uppstod, alltså vad Ola Tunander kallat “den röda rosen och det vita korset”.
Veteranerna bland er har förstås läst den, men för nypåstigna i Hallsberg kan det kanske ge några tänkvärda resonemang. Alla kommentarer mottages som vanligt med intresse, särskilt korrigeringar av historiska data. Jag lägger in alla tre delarna i ett stort schabrak, lika bra så, och jag har bara ändrat några skönhetsfel i originalposten.
MYSTERIET VID LÜTZEN del 1
Blev Gustaf II Adolf mördad av den svenska adeln?
Vi börjar, som man bör, vid brottsplatsen. Och det finns väl visst fog för att ta (en sammanfattning av) Peter Englunds version av händelseförloppet som den gängse.
Jo, man skulle väl kunna hitta nån “satirisk” masthead till den här… Proletären, Stormklockan… Men den duger ju egentligen bara som sig själv. Amerikanska HeLP! (1960-65) hade alltså, precis som MAD, en svensk upplaga och det var ju saligt hädangångne Lasse O’ som ansvarade för båda under de alltför korta storhetsperioderna… Dom av oss som såg pappersexemplaren av “HjäLP!” i köttvärlden kan tävla om favorit-O’are, typ “En blottare med färg”, eller juldevisen “Tindra med ögonen, barnjävel…!”, eller “Virka Lill-Babs utedass!”…
(Bonuslänk: här är alla HeLP!-omslagen samlade… gratiskalas…!)
Chockerande nyheter från Grekland, som sagt: demokratisk omröstning…?! För jävligt…
Eller också kan man tycka, från andra hållet, att som demokratisk gest kan den knappast bli tommare, vide Žižek: “[Alain] Badiou was right to say that the name of the ultimate enemy today is not capitalism, empire, exploitation or anything of the kind, but democracy: it is the ‘democratic illusion’, the acceptance of democratic mechanisms as the only legitimate means of change, which prevents a genuine transformation in capitalist relations…”
Dom av er som vid tillfälle nyttjat mina memoarer (se länk till höger) vet att Observerjournalisten Farzad Basofts öde är något som länge berört mig. Nu vet New York Times (här via Guardian) att berätta att det var Saddam Hussein själv som beordrade hans avrättning. Samtalen mellan Hussein och Tariq Aziz och en medhjälpare finns på några inspelningar som just publicerats i avskrift. Sorglig läsning.
Detta är vad jag skrev i memoaren:
Farzad Basoft var mellanösternskribent på Observer. Det var i början av 1989, jag höll på med en recension av en ytterligt skum bok om Palmemordet, ‘Death of a Statesman’ av pseudonymen Ruth Freeman. I boken påstods den irakiska säkerhetstjänsten Mukhabarat ligga bakom mordet, men resonemanget höll inte ens för den mest ytliga granskning. Det handlade helt enkelt om ett förvånansvärt klantigt desinformationsförsök. Jag visste vilka de båda författarna var som dolde sig bakom pseudonymen – en svensk och en engelsman – men det var svårare att bestämma vem deras uppdragsgivare kunde ha varit. Med tanke på Gulfkriget gjorde jag en gissning på Iran, men Farzad skakade genast på huvudet.
-”Osannolikt,” sa han. “Dom har för det första inte sådana resurser. Sedan är inte desinformation något som iranierna är särskilt bra på, eller ens intresserade av.” Han gjorde en paus. “Det är ju däremot israelerna. Dom har ju också ett särskilt gott öga till Irak. Jag skulle tippa att Israel finns med nånstans i bakgrunden…”
Jag gjorde inte något större nummer av Farzads spekulation när jag väl skrev recensionen, men jag önskar på sätt och vis att jag hade gjort det. Vem vet, det kanske hade gjort någon skillnad. Något halvår senare blev han arresterad i Irak, tillsammans med en engelsk sjuksköterska som arbetade i landet. Han hade tagit sig in inkognito, vad jag minns för att undersöka Saddam Husseins kärnvapenprogram [ej korrekt; min anm.]. Processen gick fruktansvärt fort, Observers kampanj för att få honom fri hade knappt hunnit komma igång, förrän han avrättades som “israelisk spion”. Anklagelsen var förstås befängd, uppdiktad, och jag hade bevis på att det inte var sant. Fast det var ju inget bevis alls. Det är Kafkas periferi igen. Att Farzad sa vad han sa om Israel under vårt samtal är en sak, och för mig övertygande nog om hans oskyldighet, om jag nu skulle behöva övertygas. Hur han sa det, däremot, hur han satt och hur han såg ut när han sa det, vad han gjorde (drack kaffe och Perrier, plockade upp smulor från bordet) medan han sa det, ställer saken utom allt tvivel. Kalla det en hopplös vetskap.
Det har blivit en massa – hur förutsägbart? mycket förutsägbart – tjat om att i snitt 30 åskådare per kväll lämnar “Marat/Sade” på RSC i Stratford mitt i föreställningen. Det ska vara en massa tortyr och analsex, där i Charenton, tydligen. Då skulle dom sett Kalle Stropp och Grodan Boll på Folkteatern i Göteborg 1959. Det var grejer, det. Han hette minsann inte Funck av en olyckshändelse…
Detta sporrar, om det nu är ordet, The G att göra en rundfrågning bland sina kritiker om tillfällen då de slagit reträtt inför diverse undermåliga föreställningar. Michael Billington, teaterkritikern, berättar om “a Scandinavian evocation of urban street life” han inte såg färdigt på Schaubühne i Berlin kring 2005, vad det nu kan ha varit. Själv satt jag kvar och såg färdigt hela Pasolinis “Salò”, fast jag var rätt ensam i salongen när den hade rullat färdigt, faktiskt.
Enda gången jag kan komma på var när vi var ett gäng som gick hem i pausen på Philip Glass “Akhnaten” på ENO nån gång på 80-talet. Anledningen var väl inte chock, så mycket som – vahettere – stupefaction… basta bastante, hombre… Ett sånt där tillfälle när lite Gnesta-Kalle skulle suttit bra.
Bara 19% av augustiupplopporna i London var gängmedlemmar. En tredjedel av dem hade blivit avstängda från skolgång. Två tredjedelar av ungdomarna (upp till 20 år) klassificeras som “special educational needs” (vad som brukade heta “Obs-klasser” när jag gick i skolan). Och inte minst: nittio procent av de som arresterades var män.
Säger Justitieministeriets senaste analys, sammanfattad i The G här. Det här en en av de mest detaljerade bilderna av den brittiska fattigdomen idag, hur man än definierar den, vare sig materiellt eller socialpsykologiskt. Det här är dom som pissar på sina egna dörrtrösklar och räknar framgång i skärmbreddsmått. Dom som inte går att varken undervisa eller lära sig något av. The feckless, som Daily Mail gillar att kalla dom (ordet kan faktiskt härledas till betydelsen “dom som inte har någon effekt”…)
Det är den amorfa, behuvade, nihilistiska massan som sätter sådan genompolitiserad skräck i de amorterade samhällslagren. Därav straffsatserna.
-”Langning och hembränning är inte den bild vi vill förmedla av Timrå,” säger socialnämndens ordförande Per-Arne Frisk. Detta efter att Google Maps på bild fångat en äldre kvinna som ger en kasse till en yngre kvinna utanför Systemet, i just den “tätort” som gav världen Lennart Jähkel.
Kan en historia överhuvudtaget bli mer svensk? En kasse överlämnas. “Per-Arne Frisk” (som alldeles säkert inte existerar). Systembolaget. Påsen. “Kan du köpa ut åt mig…?” Skyldighetspresumtionen. Så som det ser ut, så är det. Fördärvet, framför allt. Ungdomsfördärvseländet i Timrå.
This fusion of despotism and postmodernism, in which no truth is certain, is reflected in the craze among the Russian elite for neuro-linguistic programming and Eriksonian hypnosis: types of subliminal manipulation based largely on confusing your opponent, first developed in the US in the 1960s. There are countless NLP and Eriksonian training centres in Moscow, with every wannabe power-wielder shelling out thousands of dollars to learn how to be the next master manipulator. Newly translated postmodernist texts give philosophical weight to the Surkovian power model. François Lyotard, the French theoretician of postmodernism, began to be translated in Russia only towards the end of the 1990s, at exactly the time Surkov joined the government. The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.
Jag uppmanar er härmed att läsa Peter Pomerantsevs artikel om Vladislav Surkov, eller “Putins Rasputin” som LRB med en ovanligt felträffande rubrik kallar honom… Håll sedan med om att det nya Ryssland är bortom all satir, miltals bortom.
