“Putin hatar revolutioner. Han är en kontrarevolutionär av naturen,” säger Gleb Pavlovsky, en f.d. spindoktor för Kreml. Citatet kommer från en intressant analys idag av spelet bakom annekteringen av Krim, författad av The G:s Moskvaskribent Shaun Walker.
Å andra sidan, är inte gamla spöken som Putin och hans innersta krets alltid kontrarevolutionärer av naturen…?
Biff Rydberg
Merete Mozzarella
Semla Lagerlöf
Kar de Mumma
Dan Korn
Alexis Kiwi
Frans Eemil Sillanpää
Mikael Agrikola
Aksel Sandemose
Carl Jonas Love Blodpudding
(PS: Den sista var bara påhitt. Nästa stilövning: “Internationella författare som mat”)
Jag har en viss svaghet, inte så mycket för Buzzfeeds listicles (de kan vara rätt hit-and-miss, ärligt talat) utan mer för, typ, “10 bästa…”. Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut idag.
Hur som haver, The G:s konstkritiker Jonathan Jones (han är rätt bra, enligt min mening) listar nu de tio största konstverken någonsin. Och jag håller med honom om majoriteten, även om jag nog skulle ersatt några stycken med några andra.
Särskilt en av dem är inte mer än vad jag hade väntat mig av en rätt bra konstkritiker, och det är Rembrandts ‘Självporträtt med två cirklar’ (1665-69), det näst sista av de sex stora självporträtten. Den hänger på Kenwood House i norra ändan av Hampstead Heath (väl värt en avstickare nästa gång man är i London). Jag ska inte kopiera in den i den här posten, det blir för blaffigt och, liksom, för previous… Se den i länken i stället.
Jones är dock aningen hyperbolisk i sin beskrivning av denna en av mina absoluta favoritmålningar:
You are not looking at Rembrandt. He is looking at you. The authority of genius and age gaze out of this autumnal masterpiece with a moral scrutiny that is terrifying. Rembrandt seems to see into the beholder’s soul and perceive every failing. He is like God. He is the most serious artist of all, because he makes everyone who stands before him a supplicant in the court of truth.
Blicken är något alldeles enastående, men jag ser det nog mer historiskt-biografiskt än så. Det här är ett ögonblick i Rembrandts liv när så mycket verkade ha förflutit. Han är drygt sextio. Hans älskade Saskia är död sedan många år. Han är förbjuden att måla på grund av konkursen, så Hendrickje och Titus riggar upp en konsthandel och anställer Rembrandt som en slags lärling. Under tiden har en yngre generation målare stuckit upp, Vermeer bland dem, som börjat måla på ett nytt sätt, bl.a. mycket borgerliga interiörer…
Blicken har förstås ett outsägligt vemod, det är det första som slår en. Men stannar man kvar i blicken en stund så ser man ju också ett alldeles påtagligt inslag av trots, utmaning, defiance. Han säger liksom “Jag vet vem jag är, jag vet vad jag har åstadkommit, och jag vet att det jag åstadkommit kommer att finnas kvar”. Det är, kanske för första gången i hans liv, ett erkännande av nederlagets möjlighet men på samma gång en absolut och orubblig vägran att låta sig besegras.
På samma gång har Jones rätt i att Rembrandt blickar in i en själv, om än inte på det gudsliknande sätt han säger, det är för banalt. Nej, det är mycket mer mänskligt än så. Och därför på sätt och vis större, och allvarligare. Jag ser och känner det varje gång jag står inför honom: jag försöker ta mig dit och se den minst en gång varje årstid, senast för ett par veckor sedan. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan den.
I gårdagens budget meddelade George Osborne att regeringen tänker betala £42m över fem år för att skapa ett Alan Turing Institute för forskning om data- och algoritmanalys, avsett att främja den brittiska industrins utnyttjande av “big data”. Man hade kanske fått intrycket på senare tid att britterna redan visste hel del om “big data”, men här finns tydligen mycket kvar att lära…
Tidningarna upplyser också om att Alan Turings f.d. hem är till salu. Det är rätt charmigt och heter Copper Folly och ligger i idylliska Wilmslow, vilket i sin tur ligger i valkretsen Tatton, vars parlamentsledamot i sin tur är, ähm, George Osborne… Who’d’ve thunk it? Utgångspriset på kåken är £942,000, eller 9,928,762 kronor. Skynda, skynda…
Tidigare på Pressylta i ämnet här och här… och rubrikerna utgör slutbeviset för att jag för alltid tappat det lilla jag hade kvar av fantasi…
* Från ett något abstrust resonemang till… något ännu mer abstrust. Som Michael Wolff påpekar idag, historien om den försvunna MH370 har allt, därför att den har ingenting. Välkommen till den nya anti-journalistiken.
* Å andra sidan inledde Eagleton sin Widdecomberecension väldigt kul: “One of the great calamities of Ireland, to be ranked alongside Jedward and the potato famine, is that St Patrick’s Day falls in Lent”.
* På tal om irländska nationaldagen (idag, alltså) så lär Siegmund Freud ha sagt att irländarna är den enda art av människor för vilka psykoanalysen inte skulle göra någon som helst nytta… (Källa)
Jag har alltid haft svårigheter att förstå religion, bokstavligt och milt uttryckt. Men jag gör mitt bästa.
Nu står jag inför ett nytt conundrum som jag hoppas någon kan hjälpa till med. Den utmärkte Terry Eagleton skriver idag en recension av torypolitikern Ann Widdecombes ‘Sackcloth and Ashes’. Vilket är en bok som jag aldrig i livet skulle kommit mig för att läsa, i och för sig, men Eagleton är som vanligt på sprudlande teologiskt humör, och sågar och prisar i mer eller mindre lika proportioner.
Men i slutet av recensionen säger Eagleton detta, och det är en utpräglat romerskt-katolsk poäng, som jag förstår det: “One must also convict this most orthodox of Catholics [Widdecombe alltså] of rank heresy. She writes more than once of God being ‘offended’ by sin; but being offended involves a change of state, and God cannot change any more than he can brush his teeth. A few quick Hail Marys seem in order.”
Men om Gud inte kan gå från ett tillstånd till ett annat – som jag fattar “change of state” – hur kan hon då förlåta synd? Hur kan hon då “höra” bön? Om Guden inte “svarar” på mänsklig religiös aktivism i någon tillståndsförändrande mening, vad är då religion annat än ett fruktansvärt omständligt att säga “So long, and thanks for all the fish”…?
En Gud som har stängt av mobilen? Vad i hela friden – to coin a phrase – är då katolska kyrkan till för? Jag bara frågar.
Del 2, söndag: Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar, även om jag nu far ganska långt ut på okända teologiska vatten.
En troende begår en synd. Men fram till det ögonblick han/hon knäfaller och ber Gud om syndens förlåtelse så gör den allseende Guden inte något annat än att notera att synden begåtts; Gud förhåller sig väsentligen som iakttagare, dvs som neutral och framför allt passiv i fråga om både synden och syndaren. Det är inte förrän i det ögonblick som bönen om förlåtelse når fram till Guden, i det ögonblick hon “hör” bönen, som Gud har att ta ställning till att antingen förlåta eller fördöma. Vilken hon än väljer så är det ofrånkomligen en aktiv handling, det ligger ju i väljandets och ställningstagandets natur. Gud har alltså gått från passiv iakttagare till aktiv deltagare vad gäller syndens verklighet och syndens konsekvenser.
Märk väl att jag här helt utelämnar prästens/kyrkans rent förmedlande roll i den här processen. Det tycks mig ovidkommande för resonemanget, eftersom (Eagletons påstående om) Guds oföränderliga tillstånd rimligtvis inte påverkas av någon prästerlig eller teologisk intervention. Det är en “hädelse” att påstå något annat, kort och gott: take it or leave it. Men, som sagt, hur kan den processen från passiv till aktiv utgöra något annat än att gå från ett tillstånd från ett annat? Hur kan man då för övrigt också påstå att det existerar något sådant som “Guds vilja”? En vilja är en akt. Om Gud inte kan känna upprördhet över synd (som Widdecombe påstått, tydligen felaktigt) varifrån har man då hämtat begreppet dies irae? Och så vidare, och så vidare.
Jag kan tänka mig invändningen att jag antropomorfierar Guden, och ger henne alltför mänskliga attribut, såsom valfrihet och vrede. Det är mycket möjligt. Men invändningen kvarstår. Gud är kärlek, hör man ofta. Men om Guds kärlek är ett oföränderligt tillstånd, något ej förhandlingsbart via bön, vad har då syndaren att oroa sig för?
Del 3, senare söndag: Det är för övrigt den där intervallen (“Guds passiva iakttagande”) som utspelar sig mellan syndens förövande och syndens förlösning (förlåtelse/fördömande) som gör att många icketroende har sådana rent mänskliga problem med religionen, inte bara logiska och filosofiska. Det finns i den fördröjningen en likgiltighet gränsande till inhumanitet, ett uppskjutande av domen tills den anklagade har förklarat sig skyldig. Människan sätts på vad alla busiga barn här över känner till som the naughty step (halvvägs up the wooden mountain to Bedfordshire): orörlig, skuldmedveten, fastbunden av föräldrarnas förfärliga tystnad, ända tills den stund man “kommit på bättre tankar”, dvs alla gulagers och omskolningslägers slutliga examensprov.
Tony Benn har dött, 88 år gammal. Inte bara hörde han hemma på Labourpartiets vänsterflygel, han var Labourpartiets vänsterflygel. Han kände Olof Palme mycket väl, och de två företedde en del likheter. Framför allt naturligtvis i det att de båda kom från överklassbakgrund och kom att omfatta förhållandevis radikala politiska åsikter. Detta var ett slags klassförräderi som gav upphov till ett märkligt djuplodande och intensivt hat mot dem – ordet hat är inte för starkt – och då inte bara från det samhällsskikt de skulle ha förrått. Man såg något liknande med Roosevelt 1930-talet. Precis som med Palme spreds ofta rykten om att Tony Benn skulle ha spenderat regelbundna perioder på sinnessjukhus, till exempel.
Det är ett egendomligt samhällspsykologiskt fenomen som man ibland också kan se i polisens ofta överdrivet brutala agerande mot miljörörelser, Occupy och andra: en poliskår rekryterad huvudsakligen från arbetar- och lägre medelklass ställda mot proteströrelser huvudsakligen rekryterade från medel- och övre medelklass. Som dessutom har mage att “klä ner sig” i gamla paltor och dreadlocks och näsringar och allt vad det är (att se avsiktligt fattig ut blir ju bara meningsfullt om man inte är född fattig, det insåg redan tiggarmunkarna, som huvudsakligen rekryterades från städernas borgerlighet). Vad kommer då en underbetald snut rustad till tänderna att ha för instinktiv inställning gentemot den priviligierade och låtsasfattiga protesten? Inte den generösaste.
Europa vid tiden för Karl den Stores död år 814.
Det gläder mig att meddela att sonen har ärvt min lätt erotiskt färgade kärlek till kartor, han postade nyligen denna på Twitter (@Joe8Bit).
Man får väl konstatera att Kalle till slut gjorde rätt bra ifrån sig, imperiemässigt, och det fick mig att tänka på ett avsnitt ur mina förfelade memoarer (som kan laddas ner till höger) i vilket jag listar “ett urval händelser, begivenheter och intermezzon som alla karaktäriseras av det faktum att jag inte var med”, till exempel nummer…
8. När Karl den Store, som var en förvånansvärt blygsam man, försökte få sin titel ändrad till något inte fullt så pampigt – särskilt med tanke på att hans far hette Pepin den Lille. “Aldrig att jag skulle satt min fot i kyrkan den julen [år 800] om jag vetat att påven skulle göra mig till kejsare,” klagade han till den frankiske historikern Einhard. Men gjort var gjort. När han återvänt till Aachen lite senare sammankallade han sitt koncilium och bad dem komma fram till något mer passande. Man arbetade i månader på problemet. Det gällde att hitta en titel som antydde Karls anspråkslöshet utan att för den skull falla in i en falsk blygsamhet, som ju bara skulle göra saken värre. “Karl den Bra”? “Karl den Alldeles Utmärkte”? “Karl den Bäste Vi Har, I Nuläget”?
Det gick förstås som det gick. I sin beundranvärda men kanske något naiva strävan att skapa, inte bara ett politiskt och militärt, utan ett intellektuellt centrum för det frankiska riket, glömde Karl bort att intellektuella kan i princip sitta hur länge som helst och fundera ut bättre lösningar på problemen, under tiden brukar problemen lösa sig själva ändå. Hade han en gång blivit tilldelad titeln Karl den Store så borde han inte blivit så förvånad över att hans undersåtar började ta för givet att Karl, ja han var onekligen “stor”, som det sas: en stor kejsare, en stor krigsherre, en stor gestalt på den europeiska scenen. Faktum är att få eller inga som följt hans karriär svävade i något som helst tvivelsmål om hans storhet, minst av alla påven Leo III själv.
Inget enda av konciliets förslag fann någon ynnest hos kejsaren. “Karl den Högst Kompetente”? Och månaderna gick. “Karl den Långt Ifrån Oduglige”? Och månaderna blev till år, och under tiden tog Karl emot undersåtar och delegationer och ambassadörer som alla hälsade honom med orden “O Carolus Magnus!” och till slut orkade han inte bråka längre, utan accepterade sin storhet med en trött handvifting uppifrån tronen. Men hela livet ut, särskilt under ensamma stunder, kunde han komma på sig själv med att tänka: -“‘Karl den Store’…? Jo-jo, det låter något det…”
Al-Jazeera håller tydligen på med en dokumentär – enligt Daily Telegraph – som slutgiltigt visar att det var Iran, genom PFLP-GC, som låg bakom Lockerbie. Libyen och al-Megrahi var en sideshow (“…politics… money…” som Gaddhafis son Saif sa, med en trött axelryckning, i en teveintervju). Telegraphartikeln är ett nästan perfekt synopsis för Allan Francovichs film ‘The Maltese Double-Cross’, som jag säkert skrivit om hundra gånger. Jag anar ett sardoniskt leende inunder Allans mustasch, där han sitter i sitt klipprum i någon himmel.
PS: Mer information om al-Jazeeras dokumentär här.
Det är väl bara att gratulera Kim Jong-un, inte bara till den hundraprocentiga majoriteten i det nordkoreanska valet, utan också till det hundraprocentiga röstdeltagandet. Det måste ha varit en valkampanj i hästeväg.
Eller med andra ord. Brechtska spegelval: regeringen väljer folket. Nordkoreanska val är det mest effektiva sättet att hålla koll på massorna, på hur partikadrerna sköter sig, hur gräsrotsorganisationen ser ut. De är egentligen ett slags folkräkning med inbyggd åsiktsregistrering.
Det påminner om ett av Lenins smartaste organisatoriska drag, framlagt i pamfletten “Vad bör göras?” från 1902: “demokratisk centralism”. Principen lydde “frihet i diskussion – enighet i handling”, dvs den interna debatten i partiet är fri men när väl ett beslut har tagits måste det omfattas av alla, inklusive de som motsatt sig det.
Det är – som inte minst den svenska bokstavsvänstern insåg när det begav sig – ett fantastiskt sätt att luska fram och utesluta meningsmotståndare (sabotörer och renegater, trottar, s-are) allt under yttrandefrihetens stolta flagg.
