Det har alltså kommit därhän att jag börjat twittra. Det var en ren överlevnadsfråga, tydligen, för “den som inte twittrar, existerar inte”, som flera påpekat för mig. Och existera vill man ju gärna, en fin och varm sommar som denna, trots hösnuvan.

Nej, om inte annat så är det ju ett nytt sätt att existera, inte alls så tillrättalagt och redigerat och “publicerat” som en blogg.

Detta innebär nu inte, skyndar jag mig att tillfoga, att jag överger Pressylta. Jag vet att det hänt med andra bloggare som gått tweetvägen, men jag ser ingen anledning att släppa 140+ teckenmentaliteten. Ibland måste man ju få tänka till i vardagsrummet också, inte bara i garderoben.

Jag kommer huvudsakligen att twittra på engelska, och huvudsakligen om brittiska spörsmål. Så fort tekniskt rimligt ska jag lägga in en sån där “Follow me”-tjosan till höger nånstans. Kom gärna och hälsa på.

Kristoffer Lind (bror till Cecilia, för övrigt) (tror jag) gör tummen ner för brittiska kultursidor, detta i Expressen idag.

“Vilka kultursidor…?” undrar man kanske, eftersom endast Sverige svenska kultursidor har. Bortsett då från Tyskland. Jag menar alltså sidan-fyra-fem-reservaten där där kulturrecensioner jämkas med samhällskritik, debatter och think-pieces, och som ofta fungerar som ett slags oberoende republiker inuti en monarkisk tidningshegemoni.

Jag tror Lind har letat på fel ställe, helt enkelt. Inte har kulturbevakningen skyfflats undan enbart till helgerna. Mitt eget husorgan the Guardian har en helsida varje dag med recensioner av teater, dans, musik. Minst nån gång i veckan får särskilt uppmärksammade uppsättningar en featureplats på inrikessidorna, likadant med böcker.

Jag tror också Lind lite grand har missuppfattat hur brittisk kulturjournalistisk är strukturerad: polemik, think-pieces och debatter är minst lika vanligt förekommande i UK som de är i Sverige, det är bara det att de ofta förläggs till feature-delarna (Comment, G2 och specialbilagor i Guardians fall). Och inte minst till den blomstrande rabatten av veckotidningar, som Lind överhuvudtaget inte nämner: New Statesman, Spectator, Prospect, Standpoint, för att inte tala om TLS och LRB…

Därmed inte sagt att Lind inte kan ha rätt i det att svenska kultursidor håller sig väl i jämförelse. Det tror jag säkert, även om man kan tycka (som jag gör) att enspråkigheten på svenska kultursidor kan bli ganska störande, och att frånvaron av en kvalificerad konservativ kulturströmning brukar resultera i alldeles för mycket skuggboxning bland oss kulturradikaler.

Jag kom mig för att undra – på förekommen anledning – hur Hagberg översatte det där om att Macduff “was from his mother’s womb / Untimely ripped”. Efter lite runebergskt bläddrande hittade jag det: “…blev ofullgången skuren / Utur sin moders lif”.

“Utur” är ett fint ord, som jag ska göra mig mån om att använda vid lämpliga tillfällen. Enligt SAOL kan man lägga betoningen på endera stavelsen, så det är ju demokratiskt och bra. Om man vill se det som en liten skenbensspark på särskrivningen, så kan man förstås göra det också.

Wikipedia har inget att upplysa om saken, men det har alltid sagts att Carl August Hagberg, mannen som var nästan lika bra som Shakespeare, aldrig satte sin fot i England (eller i Skottland, för den delen). Graden av förundran över detta faktum behöver kanske inte bli så hög, för vad skulle han egentligen ha tjänat på det, i språkligt/estetiskt hänseende? Att Franz Kafka skulle tjänat på att ha besökt Amerika kan man kanske hålla med om, i och för sig. Men skulle följande verkligen ha kunnat låta bättre…?

Irländsk folkmusik fungerar inte om den inte har ett platsnamn i titeln. Här är bevisen. Luke Kelly sjunger Raglan Road. Paddy Reilly sjunger The Fields of Athenry. Van the Man sjunger Carrickfergus. Ronnie Drew (som nog var Gud, det är bara det att han glömde tala om det för oss) sjunger Merry Ploughboy (Dublin, alltså). Och till sist – för att ni förtjänar det – min vän och din – Daniel O’Donnell med Galway Bay…

Det är här tårarna börjar rinna. På allvar.

Nu när jag lyssnat på Jens Lekman förstår jag varför jag fortfarande aldrig har hört talas om honom.

Det sätt som man ibland använder engelskan i Sverige påminner om hur lätt man som nykomling hamnar fel i spanskan, genom att ta orden alldeles för bokstavligt. Det tog mig evigheter att lista ut att competencia betyder konkurrens, inte kompetens. Det tog mig ungefär lika länge att sluta dra på munnen när en gravid kvinna kallades för embarazada.

I Stockholms skolor, rapporterar SvD, tränar man eleverna att stressa av, att uppleva stillhet och frihet från externa impulser, och lektionerna går under namnet ‘Mindfulness’. Vilket alltså betyder att ge akt på något, att koncentrera sig, the act of paying attention, dvs. något som låter som raka motsatsen till den frånkopplade avslappning man vill uppnå hos eleverna.

Inte undra på att de började fnissa, kanske.

Nej, nej, och åter nej!

En åttaåring som heter Darren står på skolgården framför en pangad ruta med en fotboll under armen, andfådd och röd i ansiktet, och vädjar till magistern: –“I didn’t do nuffink, sir…!”

(more…)

Än jag, än mig, än sen…?

Allt emellanåt brukar ordryttarna ställa till med fest och gräla om huruvida det heter more pedantic than I  eller more pedantic than me ?

(more…)

Det blir en sommar av repriser, tycks det som. Det beror mest på att jag ligger i träning för 400 m häck i OS nu om ett par veckor. (Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt, jag har lyckats ta mig oskadd över tre stycken i rad nu). ‘Engelska för resande’ är en serie på tre artiklar, som faktiskt blev publicerade, i Moderna Tider, jag tror det var 1995. Eftersom det ju finns ett språkintresse bland Pressyltas läsare tänkte jag att här kanske finns några små strån att dra med sig till livets stack.

Engelska för resande (1): I en klass för sig

Den brittiska engelskan, eller snarare den engelska engelskan, har den egenheten att dess standarduttal – “Received Pronunciation” (RP), Oxfordengelska, BBC-engelska, (more…)

De boende i Fred Wiggs Tower i Leytonstone i östra London hade ansökt till Högsta domstolen om att få stämma försvarsdepartmentet för hot mot deras säkerhet, mot privatlivets helgd, mot demokratiska principer, och mot allt annat som är bra och trevligt, eftersom man tvingats ha luftvärnsmissiler placerade på sitt tak under OS.

“Dra åt helvete…” sa Högsta domstolen till dem just nu. “Det är väl inget farligt med kanoner… Vi säger till om det smäller. Tjosan!”