Jag kan inte varmt nog rekommendera Gunnar Walls nya bloggpost “Ett långt farväl till Sven Anér”. Det handlar för det första om två av de stora frågor Anér så energiskt engagerade sig i, kärnkraften och Palmemordet. Båda ämnena må ha en doft av anno dazumal över sig, men den doften borde man i så fall omedelbart vifta bort, för de är fortfarande högst aktuella frågor. Men Gunnars text handlar också om hans personliga och professionella vänskap med Sven Anér, som alltså avled tidigare i år, och hur det personliga/professionella ofta stöter mot varandra och får oförutsedda men varaktiga konsekvenser. Det är helt enkelt fascinerande läsning.

Precis som med Hyde Park härförleden hade jag inte satt min fot på Leicester Square på säkert tio-femton år, förrän i går kväll. Det var ett drinkspartaj med voiceoverkolleger, varom inte mycket ska sägas annat än att, fan vad högljudda voiceovers verkar vara, alla projicerar som om livet hängde på det, man kunde knappt höra sig själv projicera.

Men Leicester Square, alltså. Det finns inga biografer kvar! Jo, dom håller på och bygger om Odeon, som brukar vara premiärbiografen, och så ligger det en Vue på Cranbourn Street om hörnet. Men här brukade ju finnas fyra stycken. Nu är det bara teaterbiljettkiosker och kedjerestauranger och “casino” och så dessa eviga street performers (finns det något mer ledsamt…?)

Och turistigt har det ju alltid varit, men herregud… Det ligger något vilset över turistintensiva platser. Jag tog en sväng om Trafalgar Square också, som ju brukade vara rätt imponerande rent “platsmässigt” så att säga. Nu är det mer som en lekstuga för trottoarmålare och fiolspelare. Selfie Square.

Tips inför Londonresan: undvik.

(PS: Undrar om det finns nån liten kustort i Sverige som heter Undvik?) (Med grav accent alltså)

Thomas Nydahl har just påbörjat en serie om Merseysound på sin blogg Kustvandringar. Den är värd att följa, inte minst för mig själv, eftersom jag kanske äntligen kan komma fram till en någorlunda slutgiltig ståndpunkt om Adrian Henri, Roger McGough och Brian Patten och allt de åstadkom. Min inställning har varit neutral, blandad med en viss – möjligen orättvis – misstänksamhet mot performance poetry, alltså en utpräglat deklamatorisk och slagfärdig stil som tenderar att strikt höra-till-sin-tid och därför åldras aningen brutalt. Jag vet inte. Kanske färgas den inställningen av att Författarförlagets Tidskrift (där jag var perifert inblandad en tid i början av 80-talet) en gång planerade trycka ett urval av John Cooper Clarkes texter (i både original och översättning). Men vi fann att i trycksvärta på papper – i motsats till en röst på scen – bara dog texterna. Helt livlösa. Utom all räddning. Men, som sagt, jag är mer än villig att låta mig övertygas om att så inte alltid är fallet!

Gabrielle skriver så generöst och uppskattande om boken att jag nästan fick gå bort till hyllan och bläddra igenom den igen…

Men nej, som jag skrivit förut nånstans, det bär mig helt emot att läsa igenom mina böcker när de väl finns i utgiven form. Konstigt, kanske, men det är som om det inte längre är jag som talar i den, utan någon annan, som jag inte har så mycket med att göra. The man who sings my songs and drinks my whisky, som han kallades i den gamla countrylåten.

Det var längesen Gabrielle var i London, säger hon, och det slår mig att vi kanske borde ordna ett möte vid någon korvkiosk här över någon gång, som några av oss gjorde i Stockholm i april. Eller om nu inte en kiosk så en pub-som-har-korv, i alla fall. Tål att tänka på.

h/t @bigmonsterlove

Anne Applebaum skriver i The Atlantic om politisk och intellektuell degradering i paranoians, konspirationsteoriernas och polariseringens Östeuropa under senare år, särskilt Polen och Ungern, fast förstås också med USA i synfältet. Kanske inte alltid helt övertygande, men absolut läsvärt.

Tamsin Shaw skriver på NYRB:s blogg om ‘Edward Snowden Reconsidered’, också oerhört läsvärt. Jag är väl inte ensam om att sedan några år tillbaka betrakta gänget kring Wikileaks som aningen suspekta, men här får man mer kött på benen, bl.a. att många av dem visar sig vara Links-Schmittianer.

The G skriver idag om en nyutkommen bok som hävdar att ett par RAF-element som infiltrerat den östtyska demokratirörelsen planerade mörda Gorbatjov under dennes besök i Berlin i oktober 1989 (det gällde firandet av DDR:s 40-årsdag). Detta för att provocera fram en sovjetisk invasion och därmed återställa den kommunistiska ordningen i Östtyskland.

Nu är jag ingen totalexpert i ämnet, och jag har förstås inte läst boken i fråga ännu, men det finns flera aspekter av den här historien som i min mening liksom bara inte “stämmer”, i betydelsen don’t make sense. Jag får återkomma till detta, tror jag.

+ (Ett par koppar kaffe senare) Här bara några saker som framstår som särskilt mysko. Att vår hjälte skulle tillhört SAS, snarare än någon av underrättelsetjänsterna, kan i och för sig stämma. Det är mindre viktigt än det faktum att han talar om proteströrelsen i DDR , framför allt “Måndagsprotesterna” i Leipzig – och detta synbarligen under 1989 – som en undanskymd, hunsad och förhållandevis liten (och numera nästan bortglömd!) rörelse i stort behov av hans hjälp och framför allt av hans radio. Det är ju bara fånigt.

Och den där radion, förresten. Det kanske framgår av boken, men om det då var någon slags kommunikationsradio (det här är det analoga åttiotalet, alltså) så behövde man naturligtvis en likadan radio i andra ändan av kommunikationen, så att säga. En ensam kommunikationsradio är inte särskilt mycket värd. Var fanns då mottagaren?

Mer allvarligt. Mordet på Gorbatjov skulle alltså ha instigerats av gammalkommunisterna i Politbyrån i Moskva som en false flag operation för att lägga skulden på proteströrelsen och därmed berättiga en sovjetisk invasion för att återställa ordningen.

Cui bono-frågan först. Jag tror inte ens gammalkommunisterna var senila nog att tro att något sådant skulle gå vägen. Om det fanns någon proteströrelsen i DDR hade all anledning att inte bringa om livet så var det ju Gorbatjov. Alla skulle omedelbart fatta vad för krafter som låg bakom det. Och sedan: ge upphov till en sovjetisk invasion?! Förmodligen då genom Polen och/eller Tjeckoslovakien…?! I slutet av 1989…??!!

Do me a favour, mate…

Det är en igenbommad gammal port där på andra sidan Henshall Street. Tills i morse var den puce till färgen, vilket vanligen översätts “rödbrun”. Men det stämmer inte, snarare något åt “gammalrosa”. Hur som helst var den exakt samma färg – puce – som omslaget på första numret av den vorticistiska tidskriften BLAST år 1914, vad än Wikipedia säger om bright pink eller Ezra Pound säger om the great MAGENTA cover’d opusculus. Både omslaget och porten var puce, punkt slut.

Denna gammalrosa, igenbommade port hade sedan några månader prytts av en c:a meterhög graffiti i form av ordet BESA (som i Besame mucho) utfört i ett ganska snyggt, komprimerat, Disneyliknande typsnitt. Men så, strax efter frukost idag, anlände kommunens skåpbil (“Keeping Islington’s Streets Clean” – remind you of anything?) och två gubbar klev ur, tog sig ett bloss och bestämde sig efter en stund för att lösningen måste bli svart. Svart som själva kyssen.

Det här är antigraffitiåtgärdernas eviga konundrum. Om den inte går att tvätta bort med såpa så lånar man bara graffitins färg och målar över den. Samma sak hände med ett turkosfärgat hus jag bodde i för några år sedan, där man i stället lånade bakgrundsfärgen. Fast gubbarna hittade aldrig riktigt rätt turkos nyans så väggarna såg till slut ut som ett lila-blått-turkost lapptäcke. Bortsett då från hur meningslös hela manövern är. Som om det, i det här fallet, bara fanns svarta sprayburkar, inga vita.

Eller gammalrosa. Jag skulle välkomna en gammalrosa kyss mot svart bakgrund, definitivt.

Phew… Och medan allt det där pågick blev jag både citerad och censurerad i svensk press.

Citerad i Mattias Hagbergs G-P-recension av Wernes ‘Allt är en konspiration’ och Ekströms ‘Att hitta’. (Vanligtvis är G-P:s artiklar spärrade, men här verkar vara fritt inträde, passa på!). Jag tror inte jag har kvar det där numret av Ord & Bild, så jag kan inte ge närmare referenser men den publicerades ’91 eller ’92 tror jag. Jag höll på med sånt i den vevan.*

Censurerad i SvD när jag kommenterade en artikel av Dick Harrison om katolska kyrkans s.k. magdalenahem. Tyckte det var lite konstigt att han inte nämnde ett ord om Irlands magdalenahem i vår egen tid, dessa helvetiska institutioner som blivit en så viktig del i avslöjandena om den irländska kyrkans vidriga beteende mot kvinnor och barn. Men den kommentaren togs bort. Utan vidare kommentar.

För familjeärans skull ska jag också nämna att min bror dagen efter även han blev citerad, eller snarare parafraserad, i Andrew Browns utmärkta Observerartikel om SD och det svenska valet.

Den som nu nämner nåt om rent-a-quote blir omedelbart blockerad från Pressylta.

*Jag har nog länkat detta förut, men jag gjorde kring samma tid en radiodokumentär i ämnet konspirationsteorier: transkription finns här (pdf)

Bara lite kort om det där med d’Ancona och Corbyn och ironin. Den förre citerar, och klargör, Christopher Hitchens:

“The struggle for a free intelligence has always been a struggle between the ironic and the literal mind.” Unlike rigid ideology and fundamentalism, irony – saying one thing while meaning another – helps us to recognise complexity, paradox, nuance and absurdity.

För det första tror jag Hitchens bara har delvis rätt, vilket markeras av det historiskt riskabla ordet “alltid”. Det måste finnas massor av exempel på motståndare till “den fria intelligensen” (vad nu det är?) som inte släpar på den rigida bokstavlighetens bojor, inte minst just inom religiös fundamentalism med sina oändliga exegetiska övningar.

För det andra tror jag Hitchens egentligen menar något annat. Han talar här som den Balliol Man han var, och i förlängningen om den “effortless superiority” dessa lär bära med sig ut i livet, och det i sin tur handlar följaktligen inte så mycket om substansen i vad man har att säga, utan den retoriska gestik med vilken man lägger fram det.

När man på YouTube tittar igenom alla de livliga ateismdebatter Hitchens deltog i åren innan han dog, så fattar man också snart att vad han ägnar sig är nästan aldrig ironi, utan sarkasm – “ironi med knytnävarna”, liksom – och han gjorde det dessutom väldigt skickligt. Jag tror alltså engelsmän alltid gör en fetisch av ironin, men oftast kommer att fetischisera något annat: sentimentaliteten.

“Ironi och sentimentalitet hör samman … de är beroende av varandra”, skrev Ernst Jünger (Sgraffiti, 1960). Vilket är ett ämne man ur engelskt perspektiv kan hålla på hur länge som helst med. (Se t.ex. min bok ‘Idiotikon’ (1985) sid 37ff)