Jag fick ett ryck och har börjat prenumerera på New Left Review. Jag har läst den sporadiskt i många år, men tyckte det var dags att fördjupa mig i den lite mer. Det är ytterst få av de ämnen som berörs som inte är intressanta, som t.ex. i senaste numrets essäer om den unge Marx, om “Stendhal: Ambition”, och om Fintan O’Toole och den irländska republiken. Kostar bara £36 om året, inkluderat tillgång till deras väldiga arkiv.

Mina (pappers)läsvanor är annars ganska rigida och förutsägbara, måste jag tillstå. Dagstidningen är förstås The G, som jag tycker har gjort bättre och bättre ifrån sig under de senaste åren. Och då inte bara journalistiken, även om den håller imponerande kvalitet, utan också saker som det nyligen introducerade longform-formatet, hur de bygger upp relationen med sin läsekrets genom onlinenärvaron, Guardian Membership och ett allt större urval kurser i alla ämnen.

Jag köper Independent på helgerna, men mest för att hustrun gillar deras mastodontsudoku. Själv tycker jag den är lite väl ojämn, det är några skribenter jag brukar vilja läsa: Howard Jacobson, Robert Fisk, Boyd Tonkin. LRB prenumererar jag förstås också på, och har nästan alltid gjort så, med undantag för en period på 90-talet. TLS köper jag när jag ser något intressant i innehållsförteckningen de publicerar online på torsdagarna, dvs nån gång i månaden. Private Eye köper jag ungefär lika sporadiskt som TLS. Och så Respons, som jag får i julklappsprenumeration och som ni redan vet vad jag tycker om. Resten läser jag online.

PS: Bara som ett exempel på NLR-essäer, chefredaktören Susan Watkins genomgång av EU-projektets historia, nutid och framtid, naturligtvis då från ett bestämt vänsterradikalt perspektiv: ‘The Political State of the Union‘. Den är ganska lång, men väl värd en genomläsning (skulle gärna vilja höra Bengt O:s reaktion!)

Idag skulle Bob Marley fyllt 70. Han är en av de få döda rockstjärnor som jag kan tänka mig i den åldern. Jag kan inte ens tänka mig Mick Jagger, som är 72…

Det första Bob Marley & The Wailers gjorde när dom kom någonstans på turné var att hitta ett lag att spela fotboll mot. När de spelade i Göteborg en gång, säger legenden, fick de tag på ett hoprafsat gäng svenska musiker och spelade match mot dem på Karl Johans Torg, alldeles vid Majornas gymnasium. De vann säkert också.

Artikelförfattaren i länken ovan har rätt i det att man sällan hör hans kampsånger numera, det är mest ‘No Woman, No Cry’ och ‘Is This Love’. Det är synd.

Tim Parks är romanförfattare, litteraturkritiker, översättare, undervisar i Verona, samt intressant bloggare på NYRB. Han är säkert en jävel på marimba också. Nå, hans senaste blogg handlar om autenticitet i romaner och kommer fram till den föga förvånande slutsatsen att det handlar om the deeply felt. Men vägen dit är värd att läsa. Inte minst när han definierar vad inautenticitet kan se ut som:

In general, when a novel manipulates its material to conform to the pieties of the day, or alternatively to attack those pieties for no other reason than the visibility such an attack will generate, when its literary tropes are all too familiar, its clever prose reminiscent of other clever prose, then the compass needle is slipping away from true north.

(Parks sågade förresten en gång Salman Rushdies ‘The Ground Beneath Her Feet’ [fast tyvärr bakom betalvägg]).

Jag gjorde ett antal pickups på evangeliet idag. En svensktalande kännare – okänt vem – hade lyssnat igenom och producerat en lista på små misstag som krupit in. Den enda intressanta var min “tolkning” av Pilatus ‘Vad är sanning?’ Jag lät inte skeptisk, avfärdande nog… Men jag har alltid hört i frasen, inte bara skepsis, utan också ett mått av genuin undran, och jag tycker just den mångtydigheten sammanfattar figuren Pilatus. Men-men, sagt och gjort, jag skepsade på, lydig som jag är.

Det finns hundratals post-produktionsstudios i Soho, som denna, Halo på Noel Street. Problemet är att Soho håller på att förändras, och gentrifieras, vilket upprör många. De gamla kåkarna och pubarna, “glädjeflickorna” och “konstnärerna”, börjar försvinna. Nu finns det stora byggarbetsplatser på nästan varenda gata, lastbilar och cementblandare, avstängda korsningar. Och ett jävla borrande och oväsen, vilket gör livet till ett helvete för ljudteknikerna, trots tjocka väggar och ljudisolering. Vi fick avbryta flera gånger förra veckan.

På hemvägen fick jag ett mail från Francesca: har jag lust att auditionera för the voice of TV10 i Sverige? Visst, sa jag. Har aldrig hört talas om TV10. Kan det vara nåt?

Fortsatt ding-dong mellan Håkan L och Göran Rosenberg i Svenskan. Rosenberg vill hävda, igen, att man bör “stämma av” sin satiriska yttrandefrihet efter mottagarens kapacitet för indignation. Frågan är kanske vem som mäter den kapaciteten – den som förorättar eller den förorättade? Och enligt vilka normer – demokratiska eller religiösa, eller en slags blandning av båda?

Jag kom för övrigt på ett annat (ganska uppenbart egentligen) exempel på satir som slår neråt. Som Owen Jones och andra påpekat, en märkbart stor proportion brittisk tevehumor/satir de senaste tjugo åren riktar sig mot underklassen, eller prekariatet om man så vill. Det är faktiskt en subgenre i sig. Till exempel många sketcher i ‘Little Britain’ (Vicky Pollard), ‘Harry Enfield and Chums’ (Wayne and Waynetta Slob) och ‘Catherine Tate Show’ (Lauren Cooper). Det finns spår av den i ‘Monty Python’ också, för den delen. Detta då från artister som nästan varenda en kommer från medelklassen, med universitetsbakgrund, osv.

Jag har just sett Adam Curtis nya film ‘Bitter Lake‘, två och en halv timmar lång, som dessvärre bara sänds på BBC iPlayer i några veckor till. Detta är tydligen hans eget beslut, för att få ännu friare händer och göra en film “som inte går att visa på teve”. Men förhoppningsvis kommer den på Youtube förr eller senare.

Jag vet inte om Curtis dokumentärer har visats i Sverige. Han är ju en filmare med en helt egen stil, politiska filmer som ofta känns “som om man tittar på en dröm”. Han klipper ihop en mängd material, ofta i våldsamma kontraster – från nyhetsklipp till Tarkovskijs ‘ Solaris’ – och med ett minst sagt eklektiskt val av musik. De är dokumentärer man definitivt kan placera i genren grand narratives.

Men man ska vara lite försiktig med att ta ombord allt han för fram. Hans tema är makt, ideologi och eliter, och han har en tendens att se mönster och kontinuiteter som ibland tenderar mot, men aldrig går över i, konspirationsteorier. Hans historieskrivningar har fått viss kritik från experthåll. Det är dock, när det funkar, och det gör det nästan alltid, hypnotiskt bra.

Han är väl mest känd på senare år för ‘The Power of Nightmares‘ och islamism och ultrakonservatism, ‘The Trap‘ om samtida frihetsbegrepp, och ‘Everything is Going According to Plan‘, hans samarbete med Massive Attack. ‘Bitter Lake’ handlar om Afghanistans moderna historia, och hur de historier vi får berättade för oss blir allt simplare, allt svartvitare.

Får ni en chans att se några av dem så gör det. Men det kanske ni redan har gjort, som sagt. Ho hum.

PS: Upptäckte just att i alla fall första delen av ‘Bitter Lake’ finns på Youtube. Där finns nog det mesta andra också.

Femtioårsdagen av Winston Churchill’s begravning har markerats, inte minst på BBC. Begravningen sändes också live på svensk teve 1965, vill jag minnas, jag har i alla fall ett bestämt minne av den lite darriga kameraföringen och det gråaste grå i en grå januaridag i London.

Förre Londonambassadören Mats Bergquist inledde för inte så länge sen en recension i Respons med orden: “Winston Churchill var en av nittonhundratalets politiska centralgestalter…” Bortsett från att det låter som inledningen på en gymnasieuppsats så är det ju också ett påstående som får en att sträcka sig efter saltkaret.

Bland “nittonhundratalets politiska centralgestalter” tycker jag man räkna in, först, globala aktörer som Lenin, Hitler, Stalin, Mao. Därefter lokala aktörer som lämnat efter sig påtagliga politiska arv i sina länders politik: de Gaulle, Atatürk, Roosevelt, Thatcher… Men Churchill…?!

Churchill var ju egentligen en rätt misslyckad politiker som 1940 befann sig på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. Och det som resultat av noggrann planering, dessutom: både han själv och omständigheterna konspirerade för att göra Churchill till en great, en centralgestalt. Men en strikt historisk sådan.

För Churchill har, tack och lov, inte lämnat något politisk arv efter sig att tala om. Det retoriska, mytologiska och senilimperialistiska arvet är en helt annan sak.

Det visade sig att jag läste in Johannesevangeliet för en serie spelfilmer som (i alla fall denna) ska sändas på Netflix i påsk. De är finansierade av en “välbärgad, amerikansk kristen familj”. Jag svalde både en och två gånger när jag fick höra detta.

Det rör sig om ett jätteprojekt: alla fyra evangelierna har filmats, huvudsakligen i Marocko, under fem år. De är inte spelfilmer i konventionell mening, utan visuella rekonstruktioner av evangeliet som det blir uppläst i voiceover. “Jesus välte penningborden över ända i templet,” säger VO, och så ser man Jesus välta penningborden över ända i templet. (En Jesus som inte är helt olik Frank Zappa, för övrigt…)

Det blir förstås, för en själv, en underligt immersive experience, eftersom man är Johannes röst, om än i andra hand. Jag tror jag förstår varför detta evangeliet betraktas som det mest “intellektuella” av de fyra. Det innehåller långa och subtilt invecklade resonemang om alla konflikterna som Messias ankomst förde med sig: mellan tro och vetskap, mellan skriften och verkligheten, mellan makt och frihet. Och några sekvenser mot slutet är otvivelaktigt gripande.

(Jules Feiffer ritade en gång en serie där en profetliknande man recenserade Bibeln. Hans slutomdöme blev, “Jag ser fram emot nästa bok av denne författare”…)

Men Johannes är också lite cute, särskilt mot slutet… “Den lärjunge som Jesus älskade” kallar han sig själv flera gånger (om det nu var han själv som skrev evangeliet, vilket verkar tveksamt). Den förkärleken verkar de andra tre evangelisterna dock inte ha lagt märke till.

Jag gillar också det rent vardagligt mänskliga i historien om Tomas, som missade Jesus första uppenbarelse efter korsfästningen, och därför blev Tvivlaren… Där sitter alltså de andra elva lärjungarna bakom reglade dörrar (“av rädsla för judarna”) när Jesus dyker upp – men Tomas råkar ha annat för sig! Frun ville åka till IKEA, eller det var nåt bra på teve, eller moppen krånglade… Gloriöst.

Jag har gett mig in i twitteriet igen, under ovanstående namn. Men det är uppriktigt sagt inte mycket lönt med att följa mig eftersom jag inte kommer att tweeta särskilt mycket alls. Jag ska mer vara en lurker, eller vad det heter, för det är trots allt ett bra nyhetsmedium. Och jag är ju nyhetsnarkoman. Jag är också ganska sparsam med vilka jag följer, annars fruktar jag att man drunknar i sitt flöde, och det har jag inte tid med. (Jag gör det antagligen därför helt fel…)

 Kommande dokumentär inifrån Syriza här.