Det är nu Jimmy Savileskandalens fjärde vecka, och saken har börjat anta sedvanliga ritualistiska drag, som alltid när det gäller BBC. Det finns ingen organisation som så till den milda grad gjort det till ett framträdande personlighetsdrag att banka sig för bröstet och kräla i stoftet och ropa mea maxima culpa, allt på samma gång, vid första antydan till skandal. Det är ett märkligt skådespel.
För en skandal är det, trots allt. Att den är historisk – och därmed i det stora hela “över” – gör den inte desto mindre skandalös. Det handlar än en gång om institutionell kultur, precis som det gjort med polisen, banker, parlamentet, och hur denna instututionella kultur “låter det hända”, vare sig det handlar om rasism, kriminell girighet, expenses-fiddling eller, som här, pedofili och sexuella trakasserier.
Det närmaste mitt gamla skollexikon kommer en översättning av ordet creep i det här samanhanget är “äckelpotta”, som jag inte tänker använda mig av. Men alla som var med under 1970- och 80-talen vet att Jimmy Savile var King Creep i en generation DJ-creeps på BBC:s popradiokanal Radio 1 och teveprogrammet ‘Top of the Pops’ på BBC1. Namnen är säkert bekanta: Dave Lee Travis, Simon Bates, Tony Blackburn, Alan Freeman, och så vidare.
Det är en generation som förlorade inflytande och dog ut med uppfriskande hurtighet vid mitten av 1990-talet. Två saker hände. Dels tillträdde en ny chef på Radio 1, Matthew Bannister, som lyckligtvis insåg att inte bara hade dessa DJ:s nått avsevärd ålder, utan det hade också deras publik. Någonstans måste trots allt “pop” ha kvar något ungdomligt över sig, resonerade Bannister, det går liksom inte att fortsätta spela Bachman-Turner Overdrive i all evighet och tro att “the spirit lives on”.
Det andra som hände var “Smashie and Nicey“. Savile, DLT, Blackburn och de andra dog helt enkelt den elakaste av satirdödar, i Harry Enfields och Paul Whitehouses lysande sketcher om “Radio Fab FM” (se t.ex. här). Det är också allmänt känt att sketcherna gav Bannister all den ammunition han behövde för att rensa ut i stallet. Att Radio 1 till en början såg lyssnarsiffrorna sjunka radikalt var ett pris man ansåg värt att betala.
Och som satir hade den ju heller inte varit fulländad om offren tagit den med någorlunda ro. Det gjorde dom inte. Dom blev skitsura. DLT sa till exempel i en intervju -“This Smashie and Nicey crap that they keep bringing up. Is that funny? It doesn’t raise a smile with me…” It does with the rest of us, creep…! svarade nationen med en röst. Jag kan för tillfället inte komma på ett annat fall där satir varit så mordiskt effektiv, och det länder Enfield/Whitehouse för evigt till heder.
