Joycehistorien från förra veckan fick mig att leta upp en sak jag skrev i Allt om Böcker för hiskeligt längesedan (nr 7/8 1985). Den återges här lätt redigerad.

# Wyndham Lewis och TS Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

(more…)

Intet nytt under stolen (n:r 4), om man nu får vara witzig… Jag skrev redan 2009 om läckor från Akademien, det går att läsa här…

Bara några allmäna reflektioner, som avslutning, inte som debattinlägg, egentligen…

Varför föll det sig egentligen så naturligt är tänka på just den övernationella unionen som en lösning på det blodiga historiska problemet Europa? Varifrån hämtade man receptet, så att säga? För om man tittar på de två närmast till hands liggande exemplen i modern tid – USA och Sovjet – så inger de ju inte precis förtröstan…

Freden? Trots politisk, finansiell och (västerut växande) territoriell union drabbades USA av ett blodigt inbördeskrig som fortfarande lämnar djupa sår efter sig. Demokratin? Ja, rösträtten har ju sällan eller aldrig varit hundraprocentigt garanterad i USA, inte ens idag med alla de vidriga manipulationer som äger rum för att frånta särskilt svarta, demokratiskt lutande röstare möjligheten att ens bli insläppta i vallokalerna i november; eller med en Supreme Court som helt enkelt skänker segern till valets förlorare (Bush d.y.).

Sovjetunionen, i sin tur, behöver man väl inte ens resonera särskilt mycket om: en stålglansig polityr av union baserad på våld, förtryck och lögn. Men i fallet USA: det är självklart, om de amerikanska staterna hade varit oberoende nationer skulle så klart inbördeskriget näppeligen kunnat inträffa. Vad hade själva unionen allmänt för materiell och avgörande roll i USA:s eventuella framgångar och motgångar som nation?

Gör tankeexperimentet “Hur skulle Europa idag sett ut utan EU?” Vi kan lämna de flesta kontrafaktiska detaljerna därhän, utom att säga att i den givna historiska situationen måste man låta NATO och öst-västkonflikten (även kontrafaktiskt!) existera, samt att Västtyskland genom Marshallhjälp och annat snart kom på fötter igen.

Men inget EU, alltså… Skulle vi fått en kontinent sönderriven av konflikt och oroligheter, kanske t.o.m. krig, av demokratiska underskott och begränsad frihet, och en europeisk ekonomi som stapplar från depression till handelskrig till kris och tillbaka igen…? Det finns så klart många anledningar att tro det. Men också en del anledningar att inte tro det.

Jag har fortfarande tillräckligt mycket av historiematerialist kvar i mig (eller också har jag förläst mig på Arnold Ljungdal på sistone…) för att i alla fall nära tanken att Europa skulle sett mer eller mindre likadant ut idag. Efterkrigskapitalismens logik – kolonialismens övergång i nykolonialism; konkurrensen om råvaror och hela tredjevärldenproblemet; finanskapitalets ökade dominans, ofta på bekostnad av industrikapitalet; etc etc. – skulle helt enkelt dikterat en näranog identisk historisk utgång.

Bland mycket annat skulle det då inneburit att europeiska krig inte längre längre var nödvändiga, t.o.m. kontraproduktiva, beroende på att de kapitalistiska ekonomierna bara kunde maximeras om de grundade sig på inomeuropeisk fred och liberal demokrati, medan man plundrade resten av världen på olja, bauxit och dadlar. Much like today, in other words…

Jag vet inte. Ingen vet. Men jag hissar denna kontrafaktiska vimpel – och ser om någon vimplar.

Till slut kanske det förvånar en del läsare att få reda på att jag faktiskt är anhängare av EU. Inte av principiella skäl, inte heller av idealistiska, utan helt enkelt av krasst politiska anledningar. EU har blivit en mer eller mindre effektiv garant för rättvisa, hälsa och säkerhet i arbetsliv och arbetsmiljöer; en ganska effektiv spärr mot konstigheter och farligheter i mat och läkemedel; och en förhållandevis principfast juridisk motkraft mot monopoltendenser och civilrättsliga hot från bolag som Google och Microsoft, etc etc.

Det vill säga, jag är anhängare av EU när det passar mig som vänster-om-mitten-varelse, och kritisk när det passar mig som samma sak. Eller med andra ord, jag lånar lyxhorans affärsidé: easy but not cheap.

Av skäl som kommer att framgå inom kort hade jag idag anledning att titta igenom en gammal klipp- och kuriosabok, och hittade då denna säsongsbetonade dikt av min far, införd i Göteborgs-Kuriren fredagen den 2 november 1984. De som är intresserade av sådant bör dessutom veta att diktens två första rader intar en mycket framskjuten plats i min personliga litteraturhistoria.

“The integration of the East into the Union is the major achievement to which admirers of the new Europe can legitimately point. Of course, as with the standard encomia of the record of EU as a whole, there is a gap between ideology and reality in the claims made for it. The Community that became a Union was never responsible for the ‘fifty years of peace’ conventionally ascribed to it, a piety attributing to Brussels what in any strict sense belonged to Washington. When actual wars threatened in Yugoslavia, far from preventing their outbreak, the Union if anything helped to trigger them.”

Perry Anderson i LRB 29/18 (sept 2007)

Twitter är som att trängas in i ett hörn av uppmärksamhetskåta tonåringar som inte kan sluta tjattra. Blogg är som att vässa läppstiftet för att skriva något riktigt betydelsefullt på en tegelvägg.

Lance Armstronghistorien (nu ska han tydligen åtalas för mened…) är haktappande på så många sätt, och har många talande paralleller med Jimmy Savilehistorien (nu ska han tydligen ha våldfört sig på handikappande barn…).

Båda förde medvetet och avsiktligt och hemligen inte bara ett brottsligt liv, utan ett storskaligt brottsligt liv, vad gäller doping resp. pedofili. Båda kom undan så länge därför att de kunde skydda sig bakom glansen av idrottsliga framgångar och cancerofferskap resp. kändisskap och välgörenhetsarbete.

Båda var dessutom bullies, 25-örestyranner och skolgårdspåvar, och – kanske viktigast av allt – verkade i en miljö där deras brottsliga aktiviteter när det begav sig accepterades som ett slags pris man fick betala för att showen skulle stay on the road, så att den offentliga fantasin inte skulle punkteras av något så futtigt som andra människors privata lidande.

Ett av de sorgligaste av många sorgliga historier i Armstrongfallet är ju Vande Velde, som börja cykla därför att han ville på hälsosamt sätt komma bort från ett drogberoende han sett ta död på sin farsa, men sedan själv tvingades in i det av en testosteronsjudande skitstövel som Lance Armstrong.

De sorgliga historierna förknippade med Savile förtjänar inte ens att relateras här.

James Joyces hustru-med-båda-fötterna-på-jorden, Nora Barnacle, beklagade sig en gång för en väninna att hon hade svårt att sova. På frågan varför, svarade hon: “Jag går och lägger mig, förstår du, och så sitter karl’n i rummet bredvid och skrattar åt sina egna skriverier. Så jag knackar på dörren och säger åt ‘en: ‘Hörru Jim, nu får du sluta skriva eller sluta skratta!'”

(Källa: Fintan O’Toole i NYRB)

Jag fortsätter med min Arnold Ljungdalläsning, nu ‘Marxismens världsbild‘ från 1947. Det är lika medryckande, ja, rent hänförande läsning som när jag plöjde igenom den kring 19-20 års ålder.

Min skolkamrat, bundförvant och närmaste vän Hasse Nilsson, som gick bort i cancer 1984, och jag läste mycket sådan här litteratur mer eller mindre samtidigt, och liksom “gemensamt”, för att kunna samtala om dem och bättre förstå.

Bland mycket annat läste vi Gramsci (hurra!) och Marcuse (bu!) men också klassiker som Gunnar Gunnarson om utopisterna, där skillnaderna mellan oss – både politiska och emotionella – blev väldigt tydliga: Hasse som “leninistiskt” avfärdande om utopisterna, jag mer sympatiskt inställd.

Hasse hade emellertid ett mycket (mycket!) mer analytiskt huvud än jag, och vår gemensamma läsning gick till slut ganska skilda vägar när han gav sig på, inte bara Marx ‘Grundrisse’, utan hela jävla Das Kapital i tre band… Själv hade jag börjat tendera mot Rolling Stone Magazine, William Faulkner och Falstaff Fakir. You know how it goes…

Hur som helst, Ljungdal är en rasande bra författare, i det enklaste och mest väsentliga av avseenden: det här är framställningskonst av högsta klass, en drivenhet och stilkänsla (eller snarare öra för tonläge) som få andra jämförbara skribenter hade, i alla fall i svenskt sammanhang.

Och han ägde, sist men inte minst, a sharp wit. Till det faktum att den idealistiska strömningen inom filosofin är så urgammal och långlivad ger han den utmärkt historiematerialistiska förklaringen att filosofer som de flesta andra yrkesgrupper tenderar att starkt överdriva sitt ämnes och sina begreppsredskaps betydelse. Filosofer har historiskt sett helt enkelt haft för mycket tid till övers att tänka…!

(Ursäkta ett PS mitt i: Är det inte lite grand som det där gamla gagset om att läkare tror alla är sjuka och domare tror alla är skyldiga…? Likadant med den idealistiske filosofen: alla som inte har till yrke att tänka är avhängiga mitt tänkande, de existerar inte utan att jag tänker…!)

Här och var kan man väl också se tecken på att hans resonemang blivit överspelade sedan han skrev. Så drar han t.ex. fram en skarp kontrast mellan Hegels dialektik, där historisk utveckling tar abrupta språng, och evolutionismen, där arternas utveckling sker på ett kontinuerligt och jämförelsevis stabilt sätt. Evolutionsteorin har ju på senare år, inte minst genom S J Gould och andra, blivit ganska spritt språngande den också.

Nå, läsning att rekommendera i alla fall…

Det har blivit dags att digitalisera Pressyltas gamla analogserie. En hel del nytt har hänt på charkfronten sen sist: nya outlets, nya trender, nya korvar. Jag hoppas också återkomma om andra ämnen inom snar framtid. Bland annat ska jag företa en frankfurtsk klassresa från Old Street-rondellen till självaste Aldwych.

Men vi börjar med lösningen på ett problem som plågat Londons charkentusiaster i många år. Hur i hela friden kan den här stan kalla sig metropol, smältdegel, internationellt kulturcentrum, whatever – utan att kunna bjuda på en enda ordentlig portion currywurst med pommes? Svar: not possible.

Idag har vi inte ett (utan två) exempel på att London blivit lite vuxnare i charkhänseende. Den äldre av de två (Kurz & Lang på St John Street, alldeles vid Smithfield Market) etablerades 2006, alltså i samma veva som det förra avsnittet i den här serien publicerades (se nedan). Uppstickaren är Herman ze German på Villiers Street vid Charing Cross, som kom till 2010.

Jag har idag gett mig ut på fältet, som det heter, och testat båda, och det finns ingen tvekan om vinnaren. Det är ett risigt (på gränsen till pinsamt) namn och koncept, men Herman z. G. vinner med tre hästlängder, helt enkelt på bättre hets.

Man har i princip tre kvalitetsfrågor att bedöma när man testar currywurst: korven, såsen och tillbehöret (om det nu är pommes, kraut eller bröd).

På Herman får man välja pork eller beefkorv (jag föredrar beef, faktiskt, cos I’m a rebel), och man får välja bland tre grader (mild, het, brutal – jag föredrar het) av en sås som har fin elasticitet, och pommesarna är freshly fried and crispy.

På Kurz & Lang är det inte tal om att välja, det är pang på med standardversionen: en urtrist bratwurst (som inte hade tillstymmelse till rosmarin i!) med en sås som var alldeles för söt och rinnig, och pommes som senast såg frityrbaljan för tjugosex minuter sen, drygt. Jag rös.

Fotnot: Tidigare Charktips för Londonresenärer har varit införda i analoga Pressylta 18 juli 2005, 20 september 2005, 15 april 2006, 4 augusti 2006, 1 mars 2007, samt 1 maj 2007. ‘Charktips för Mallorcaresenärer’ finns att läsa den 5 november 2005.