Planerna på The Garden Bridge har nu definitivt gått i stöp. Kommittén bakom projektet har slutligen gett upp. Äntligen. Nu ska vi bara ha tillbaka de £37m de fått i skattebetalares pengar – till ett projekt som skulle helt privatfinansieras. Inte minst skurkaktigt i projektet, enligt min mening, var att bron skulle förstört en av Londons klassiska utsikter, den från Hungerford Bridge mot St Paul’s.

Det har varit tyst på Pressylta ett tag, mest beroende på intensiv läsning av allehanda slag. Så mycket uppseendeväckande har alltså inte hänt. Bortsett från ute i världen, då. Men det är ju å andra sidan så haktappande att man knappt finner orden… Jag återkommer när jag fått reda på mer, så att säga.

Två nyheter idag fick mig att haja till, och börja minnas sjuttiotalet (igen). Skådespelaren Robert Hardy har dött, 91 år gammal. Jag var på vippen att få igång en TV-produktion av Strindbergs ‘Paria’ där Hardy skulle spela både X och Y, en idé som jag fortfarande tycker är ganska OK. Jag skrev om detta för lite drygt tre år sedan, i en post kallad ‘Marowitz in memoriam‘.

Den andra nyheten är att Brian Eno ger ut någon slags samlingsskiva med sin musik. En dag, det måste ha varit 1975-76, skrev jag ett brev till honom och föreslog att han borde börja titta på, och experimentera med, spoken word, ett ämne som engagerade mig mycket på den tiden, bl.a. de där socialistiska talkörerna som uppträdde under arbetarrörelsens barndom.

Jag fick ett mycket vänligt och intressant brev från honom, som jag just hittade i arkivet (vet inte om det går att läsa ens…)

Jag fattar så klart det här med targeted advertising på nätet, men inte varför den – i alla fall i mitt fall – är så felinriktad, för det rör sig nästan uteslutande om reklam för saker jag redan “har”. London Review of Books och New Left Review prenumererar jag redan på. Volvo gör jag redan reklam för. Soho Voices har redan engagerat mig. Utställningen om ryska revolutionen på British Library har jag redan sett. Jag som trodde de här algoritmerna var så smarta. Eller gratulerar de mig bara för att ha gjort dessa kloka investeringar?

Jag vänder mig till slut till mina kunniga och uppfinningsrika läsare, alla tjugosex av er. Jag vill köpa, för egna pengar, en DVD (eller annat format) med Fredrik von Krusenstjernas dokumentärfilm “Förräderi” från 1994, alltså den om Sascha Anderson. Den verkar överhuvudtaget inte gå att få tag i. Jag har prövat onlinebutiker och olika organisationer. Och jag vet att man nog kan beställa fram den på ljud- och bildarkiv här och var, men det hjälper ju inte mig för jag tänker inte resa till Sverige för överskådlig. Jag vet också att FvK äger rättigheterna, men han verkar vara svår att få tag i. Nån som har vidare tips?

PS: För övrigt står Folkets Bio som distributör. Men Folkets Bio är på semester. Det kan dock lösa sig den vägen. När semestern är slut, alltså.

Avd. meta: Jag får en förfärlig massa spam genom kontaktsidan här på bloggen, och funderar på att stänga ner den, men omsider ska jag försöka få Pressyltas IT-avdelning att lägga in nåt slags filter. Under tiden vill jag uppmuntra genuina kontaktsökande att bara skriva en kommentar här nedanför i stil med “Kan du maila mig?” så ser jag via kommentarsdetaljerna vart jag ska maila som svar (*). I thank you.

(*) Jag är nämligen en sådan person som svarar på tilltal, ähem.

De senaste veckorna har det kommit fler och fler trovärdiga röster inifrån den politiska sfären som säger att det är fullt möjligt att Brexit aldrig blir av. Skälen är många. Den brittiska regeringen verkar inte bara fatalt oförberedd inför förhandlingarna, de får också dras med inre stridigheter inom kabinettet och en soft Brexit-flygel i parlamentet som känner vind i seglen efter valet 8 juni. Under tiden tickar klockan obönhörligt.

En annan faktor är medlemskapet i Euratom, som kommer att upphöra med Brexit, det står uttryckligen som tredje stycket i A50-brevet från i mars. Både kärnkraftsindustrin och cancerforskningen säger att detta vore otänkbart, en katastrof. Igår publicerades också EU (withdrawal) Act – den s.k. Great Repeal Bill – som är avsedd att föra in all EU-lagstiftning en gros i brittisk lag och därefter kunna justera den, paragraf för paragraf, för inhemskt post-Brexit-behov.

Oppositionen, särskilt i Skottland och Wales, kallar detta en power grab från regeringens sida eftersom man under en tvåårsperiod kan tillämpa Henrik VIII-regeln där ministrar själva kan justera lagarna och inrätta nya institutioner utan att behöva gå via omröstning i parlamentet. Lägg därtill de allmänna ekonomiska prognoserna, som ser oerhört dystra ut både för tillverkningsindustrin och den Londonbaserade finanssektorn.

Men ett eventuellt upphävande av Brexitbeslutet – allra minst att man tillfälligt drar tillbaka A50-brevet för att avvakta framtiden – är inte oproblematiskt för EU heller. Om Brexit visar sig praktiskt omöjligt så är Artikel 50 inte värt papperet den skrevs på och EU i sig blir ett slags Hotel California: “you can check out but you can never leave”. Många ställer nu hoppet till att UK i slutändan ska ta Norgevägen. I så fall får man bara hoppas att vi slipper mesosten.

Nattens brand i Camden Lock Market – ingen skadad, lyckligtvis – startade enligt The G i gitarraffären på innergården vid kanalbassängen. Där köpte jag en gång en akustisk Ovation, som jag sedemera tog med mig till Mallis, där den sedemera försvann. Faktum är att hela Camden Lock var en centralort för mig, särskilt på sjuttiotalet. Jag hängde var och varenda helg på Dingwalls. Min blivande hustru sålde centralamerikanska kläder på marknaden. Stans bästa hamburgare fanns på Camden Food Co alldeles vid ingången, fast de har expanderat rejält och finns numera på alla tågstationerna. Rakt över gatan låg den suveräna bokhandeln Compendium. I nitton år bodde jag i en kåk i Chalk Farm fem minuter därifrån. Fast idag är jag inte ofta där, ska sägas. För mycket tatuerarbarer, för många “My sister went to London and all I got was this lousy t-shirt“, för mycket halvhjärtad steampunk, för mycket turister (och jag gillar turister!)

Dom borde ju lärt sig simma i alla fall… Kan vi hitta några motsvarigheter på svenska? Fylla? Vänstertrafik? Uttråkan?

Jag ser att en del på sistone sökt information här på bloggen om min Gustaf Ericsson-bok, “Mannen som kom tillbaka från de döda“, från 2000. Det står, dessvärre, på en del ställen att den skulle kommit ut i en omarbetad upplaga 2014. Det stämmer alltså inte det minsta och jag ber om ursäkt för det. Mycket annat har kommit emellan, bland annat en bok om London som ges ut våren 2018.

Läget är just nu så här. Den huvudsakliga revideringen rör Ericssons samröre med Sovjetunionen under 1920-talet och en bit in på trettiotalet. Det finns, har det visat sig, en del dokument om honom i Kominternarkivet i Moskva, och det är främst dem jag vill åt. Trots obefintlig ryska, men med hjälp av en del experter på området, har jag nu äntligen kommit en bit på vägen att få se dem.

Men det kommer att dröja ett tag till. Jag hoppas den nya versionen ska komma – som ebok och POD – någon gång under nästa år. Tack för visat tålamod.