Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Söndagsdiverse

Categories: Uncategorized
Sunday, Dec 7, 2014

* Både sonen och jag är ivriga konsumenter av map pornDen här Pariskartan från 1830 (av alla år) är inte klokt snygg…

* Arsenals förlust mot Stoke är ännu en miniskandal, i en lång rad sådana. Jag har hållt ut så länge jag orkat, men nu måste det släppa loss: Wenger måste gå. Att han inte gick efter förra säsongen, med FA-cupen under bältet och ännu en CL-plats, kommer nog att ses som en av hans allvarligare felsparkar.

* Dock roligt att det går bra för West Ham, trea i ligan och allt. Har alltid gillat West Ham, lite i smyg sådär.

* Tony Blair tycker Chuka Umunna ska bli nästa Labourledare om/när Miliband förlorar valet till våren. Ännu en politisk karriär skjuten i sank, alltså.

* Saddam Hussein gillade Japp!  Själv är jag nog mer Bounty Bar. (Och Vladimir Putins farfar var en av Stalins kockar…) (Freaky)

2 x sjuttiotalet

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Dec 5, 2014

Två figurer som jag alltid kommer att förknippa med det engelska 70-talet har gått bort. Fast i övrigt har Jeremy Thorpe och Ian McLagan inget som helst gemensamt…

Jeremy Thorpe var de liberalas ledare från 1967, en mycket vältalig, debonair och politiskt (relativt) radikal politiker. Han föll spektakulärt efter en rättegång 1979, där han anklagats för medverkan till mordförsök på Norman Scott, hans påstådda älskare sedan många år tillbaka (och vilken Thorpe en gång lovade, i ord som blivit smått klassiska: “Bunnies can and will go to France”…). Men den lejde mördaren lyckades bara få kål på Scotts schäfer, Rinka. Har ni inte så mycket hum om den här historien, så läs gärna Telegraphs runa ovan, det är en doft av anno dazumal…

Ian McLagan spelade ju hammondorgel i (Small) Faces, på Roddans första soloskivor, för Stones, Springsteen, Dylan och många, många andra. Det var helt enkelt McLagan som introducerade det där pulserande, muskulösa, lyriska orgelljudet i den tidens rockmusik (tänk Faces’ ‘All or Nothing‘ från 1966). Vad gäller min egen musiksmak, då som nu, så Stones och Beatles i all ära men huvudfåran för mig vad gäller engelsk musik var just grupper som Faces, Animals och Spencer Davis Group… Intelligent, nydanande och progressivt. McLagan blev faktiskt bara 69.

Deep in Ukip country…

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Dec 4, 2014

IMAG0010

Jag har spenderat tre dagar i Broadstairs, hos min gamla vän Niema. Den arktiska kylan över Storbritannien sjönk ytterligare tio grader här, i havsstormarnas angrepp. Bilden är från min traditionsenliga promenad till Ramsgate utmed stranden.

Det ligger en liten hemtrevlig bio runt hörnet från Niemas. I tisdags kväll var det filmklubb, vi gick och såg Ken Loachs ‘Jimmy’s Hall‘.

Det var en film nästan helt och hållet utan intrig. Det är County Leitrim 1932, Jimmy kommer tillbaka från Amerkat med lite pengar, öppnar ett slags ABF + danslokal i sagda Hall, men kyrkan och Free-Staters motsätter sig, saboterar och bränner till slut ner den, Jimmy förvisas tillbaka till Amerkat. And that’s it.

Jag tycker Ken Loach har en rent berättarteknisk akilleshäl och det är sentimentaliteten, fatalt för en vänsterman. Berättarteknisk i den meningen att när berättelsen inte har något mer att berätta, just för tillfället, så fyller han i luckorna med vacker musik och poesiuppläsning, i det här fallet Yeats, på sitt buttraste gråtmilda humör.

Eftersom alla de bra kaféerna har vinterstängt gick jag på Royal Albion Hotel på The Promenade och åt frukost i morse. Albion är ett slags Statt, i princip. Frukostsalen är full av stamgäster, retirees från orten: bortsett från den italienska servitören var jag nog både yngst och utländskast. Så jag riggade upp min Guardian och satte mig att lyssna…

Jajamensan, servitören hade just kommit tillbaka från hemmasemester – “…och min lilla by är full av engelsmän!” berättade han för sina stammisar vid borden. “Dom köper hus och styr och ställer hur dom vill…! Det finns engelska affärer och engelska gudvetvad…”

Och alla instämde: “Det är ju precis som här! Här kommer dom och tar våra, ähm… öppnar sina affärer och styr och ställer… det är ju inte vårt eget land längre…!” En man, som hade kortbyxor på sig, ville vara ironisk och började sjunga, “There’ll always be an England…”, tills hans fru armbågade honom i revbenen. Hon hade väl fått syn på min Guardian.

Det låter kanske som om jag hittat på det här. Det är lite för neat, lite för bra, lite för passande för mina skumma Guardianläsande ändamål… I only wish.

Solen tittade fram när jag gick därifrån. Men den orkade inte länge. Lika bra att åka tillbaka hem igen, tänkte jag, och tog 11:45 till London Bridge, med byte i Chatham. Där, på perrongskaféet, drack jag vad skylten vid disken kallade en latté.

Den nakne vandraren

Categories: Uncategorized
Wednesday, Dec 3, 2014

Fallet med den nakne vandraren har nu avgjorts i Strasbourg. Han förlorade på alla punkter.

The Naked Rambler heter egentligen Stephen Peter Gough och har sedan 2003 fört en ensam, för att inte säga enslig, kampanj för rätten att leva helt utan kläder, även på offentlig plats.

Han har bedrivit sin kampanj genom att gå på långa nakenvandringar, främst i Skottland, men också en uppmärksammad sådan ända från Land’s End till John O’Groats.

Varje gång har han blivit häktad, och varje gång har straffen blivit hårdare. Ofta häktades han om så fort han kommit ut ur fängelseportarna. Mellan 2003 och 2012 spenderade han sju år bakom galler.

Han vägrade ta på sig kläder i fängelset, och hölls därför isolerad. Inte ens i rätten ville han skyla sig.

Gough hävdar att hans kampanj dels vill propagera för att den nakna kroppen inte är något att skämmas för, och dels som ett uttryck för hans rätt till privatliv (ECHR Art. 8) och hans yttrandefrihet (art. 10).

Domstolen höll inte med honom. Han hade enbart sig själv att skylla för de allt mer allvarliga fängelsestraffen. Hans kampanj för nakenhetens grundläggande oskyldighet, även i publika sammanhang, var inte “seriös” nog för att täckas in av varken art. 8 eller 10.

Men framför allt föll hans resonemang på att han insisterade på att andra skulle visa tolerans för hans nakenhet utan att själv visa ett uns av tolerans mot de som hade invändningar, vilken typ av invändning det än må ha varit.

Och det är här jag höjer ett glas i riktning mot Strasbourg. Vi har aldrig kommit fram till en adekvat översättning av ordet self-indulgent, men här har vi väl ett exempel som inte bara är extremt utan brottsligt.

Pryd är jag sannerligen inte, men ge nu karl’n ett presentkort till Kapp-Ahl och säg åt honom att bete sig som vuxen. Tack för ordet.

Domslutet i fulltext finns på www.echr.coe.int under Gough v. United Kingdom (Application No 49327/11)

PS: Kanske självrättfärdig (self-righteous) vore ett bättre ord i det här sammanhanget.

Grekland och fascismen

Categories: Kommunism
Sunday, Nov 30, 2014

Historien är ju inte okänd, men heller inte tillräckligt känd, på långa vägar. Ed Vulliamy och Helena Smith skriver i dagens Observer om Grekland i krigets slutskede. Churchill ville förhindra att de kommunistdominerade partisanerna, som slåtts mot tyskarna, ofta i samarbete med brittiska SOE-agenter, skulle ta makten i landet i slutet av 1944.

Enligt uppgörelsen med Stalin var Grekland inkluderat i Englands intressesfär, och Churchill ville ha monarkin återinrättad. Han beordrade då att mängder av kollaboratörer i Säkerhetsmiliserna och andra organ skulle omvandlas till poliskår, som villigt landsförvisade, internerade och torterade de partisaner som slåtts på de allierades sida. Inbördeskriget 1946-49 blev följden.

Det är, som Vulliamy och Smith skriver, ett av de allra skamligaste kapitlen brittisk imperiehistoria. Och det vill inte säga lite. Det förklarar också varför extremhögern varit så stark i Grekland sedan dess. De som samarbetat med nazisterna blev inte förföljda, fängslade och avskydda, som i de flesta andra ockuperade länder. De legitimerades, befordrades och gavs ansvarsfulla poster inom statsorganen.

Juntageneralerna 1967 var deras barn och Gyllene Gryningen är deras barnbarn, försvånansvärt ofta bokstavligen så. Om detta, läs journalisten Alexander Clapps fascinerande reportage i senaste LRB, “I Was a Greek Neo-Fascist“.

Dödlig cricket

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Nov 27, 2014

En cricketspelare, australiensaren Phillip Hughes, har dött efter att ha träffats i huvudet av en s.k. bouncer, en fullt regelmässig boll som kastas mot just slagmannens huvud i intimidationssyfte. En cricketboll är järnhård (består av en järnkula innesluten i kork med läderhölje) och väger över ett och ett halvt hekto. En bouncer studsar upp mot slagmannens huvud i ungefär 145 km/t. Den här bollen träffade Hughes strax nedanför hjälmens kant, i övre delen av nacken, så att blodtillförseln till hjärnan bara kollapsade.

Det är naturligtvis fruktansvärt tragiskt, och idrottsvärlden, inte bara cricketen, är i chock. Precis som med hockeyn på 1970-talet fanns det alltid ett visst motstånd mot hjälmarnas införande, men det motståndet har sedan långt till tillbaka försvunnit i och med att fast bowlers bara blivit snabbare och snabbare.

Det kan ju hända att det också finns en parallell med hockeyn just vad gäller huvudskadorna. Efter införandet av hjälmtvång i NHL från 1975 ökade antalet huvudskador massivt, eftersom spelarpsykologin förändrades och huvudet inte längre sågs som en no-go area för tacklingar och klubbslag. Det är väl inte otroligt att bouncers på samma vis blivit allt farligare efter att crickethjälmarna infördes. Det kommer vi nog att få läsa mer om.

I alla fall, man ryser ju… Gå aldrig och tro att cricket är en sävlig och rofylld pastoralsport.

Shopping-Nytt

Categories: Uncategorized
Wednesday, Nov 26, 2014

Jag skulle ner till stan och köpa vinterboots. Men som världens sämste shoppare fastnade jag i stället i en nyöppnad affär på Bethnal Green Road, vars namn är ungefär liktydigt med Himlen På Styltor för mig: Vintage Guitar Boutique

Jag blev kvar en rätt lång stund, mest i den akustiska avdelningen. Bland annat fanns en gammal härlig Gibson LG-1 från 1960, i klassisk sunburst. De vill ha £1,495 för den, alltså nåt drygt 17,000 SEK, och det är faktiskt inget särskilt överpris heller. Den är i underbart skick.

Ack ja…

För den som är intresserad, läs också en gammal post “Dagen jag kom så här nära Selmer #222“.

Mutti

Categories: Uncategorized
Tuesday, Nov 25, 2014

George Packer skriver ett långt porträtt av Angela Merkel i New Yorker, en text som nästan är lika obestämbar, odefinierbar, som sitt ämne. Merkel ger ju sällan intervjuer, och då enbart till tyska media, och de är lika intetsägande varje gång. Packer verkar närmast tacksam att hon nekade honom.

Men visst är det en märklig process som skett, och sker, i Tyskland under Merkels tid. Hon har stadiga 75% approval rating i opinionssiffrorna. Konventionell partipolitik har liksom… upphört. Hon har blivit extremt lyhörd för folkviljan, så till den milda grad att hennes motståndare bara låter konstiga.

Hon är förstås inte “politikern utan egenskaper”, men… närapå. Det är lite kusligt.

Norra Kentkusten, tröstlösheten och Ukip

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Nov 21, 2014

Som väntat vann Ukip gårdagens fyllnadsval i valkretsen Rochester and Strood. Dock inte med så stor marginal som de själva hade förutspått, “bara” 2900 röster (i en förut bombsäker konservativ parlamentssits). Det är pinsamt för David Cameron, ännu värre för Ed Miliband (även om Labour fick fler röster än De Gröna) och värst av allt för LibDems.

Men jag ville egentligen inte skriva om politiken här, utan snarare om den här biten av England, norra Kentkusten. För att få ett begrepp om var vi befinner oss, se W’s karta i artikeln om Rochester and Stroods valkrets. Det är alltså rakt österut från London räknat, på sydsidan av Themsens inlopp. Jag har alltid gillat de här trakterna, och har många gånger tagit dagsutflykter hit.

Det är vad man kan kalla en (före detta) “arbetande kust”, med lyftkranar och oljigt vatten och nedgångna kvarter, snarare än en “rekreativ kust” med pirer och enarmade banditer och B&B’s

Framför allt då Chatham, där de byggde skeppen som ruled the waves. Whitstable, hur trevligt som helst, är i grunden ett fiskesamhälle, berömt för sina ostron. Rochester självt är förstås Dickens: inte bara bodde han på Gads Hill i närheten, Pickwickklubbens första resa var ju med the Rochester coach från Charing Cross. Och så Strindberg, förstås, som bodde en tid i Gravesend under sitt enda Englandsbesök.

Men det är framför allt detta att den här kustbiten inte är gullig eller pittoresk som avgör saken för mig. Det är hit många Londonbor flyttar när omständigheterna kräver det, för det är fortfarande ganska billigt att hyra och köpa. Jag har själv funderat på det. Men med en ny snabbtågservice från St Pancras har gentrifieringen börjat hota, dessvärre. London äter ju upp allting omkring sig.

I alla fall, för att återvända till dagspolitiken, det här är generiska Ukip-trakter. Nergånget, vitt, avlagd arbetarklass, utflyttad ungdom, bidragskultur, ressentiment.

Nigel Farage ska själv nästa maj ställa upp i valkretsen Isle of Thanet. Dit kommer man när man åker vidare österut och hamnar på Kents östkust, med Margate, Broadstairs och Ramsgate som centralorter. Jag har skrivit om den biten förut, tror jag. Därifrån kan man bland annat studera Vattenfalls stora vindenergifarm ute på Goodwin Sands.

Men då är vi inne på mer rekreativ kust. Fast det är så klart lika förfallet och tröstlöst som den f.d. arbetande kusten.

Jag fastnar plötsligt för ordet “tröstlös”. Är inte Ukip (och är inte SD?) ett tröstlöshetens parti?

RIP

Categories: Uncategorized
Friday, Nov 21, 2014

María del Rosario Cayetana Paloma Alfonsa Victoria Eugenia Fernanda Teresa Francisca de Paula Lourdes Antonia Josefa Fausta Rita Castor Dorotea Santa Esperanza Fitz-James Stuart y de Silva Falcó y Gurtubay, Hertiginnan av Alba, Hertiginnan av Aliaga, Hertiginnan av Arjona, Hertiginnan av Berwick, Hertiginnan av Hijar, Hertiginnan av Liria och Jérica, Hertiginnan av Montoro, Greve-Hertiginnan av Olivares, Markisinnan av el Carpio, Markisinnan av San Vicente del Barco,  Markisinnan av La Algaba, Markisinnan av Almenara, Markisinnan av Barcarrota, Markisinnan av Castañeda, Markisinnan av Coria, Markisinnan av Eliche, Markisinnan av Mirallo, Markisinnan av la Mota, Markisinnan av Moya, Markisinnan av Orani, Markisinnan av Osena, Markisinnan av San Leonardo, Markisinnan av Sarria, Markisinnan av Tarrazona, Markisinnan av Valdunquillo, Markisinnan av Villanueva del Freso, Markisinnan av Villanueva del Rio, Grevinnan av Aranda, Grevinnan av Lemos, Grevinnan av Lerin, Grevinnan av Miranda del Castañar, Grevinnan av  Monterrey, Grevinnan av Osorno, Grevinnan av Palma del Rio, Grevinnan av Salvatierra, Grevinnan av Siruela, Grevinnan av Andrade, Grevinnan av Ayala, Grevinnan av Casarrubios del Monte, Grevinnan av Fuentes del Valdepero, Grevinnan av Fuentidueña, Grevinnan av Galve, Grevinnan av Gelves, Grevinnan av Guimerá, Grevinnan av Modica, Grevinnan av Ribadeo, Grevinnan av San Esteban de Gormaz, Grevinnan av Santa Cruz de la Sierra, Grevinnan av Villalba, Viscountessan av la Calzada, Godsdamen av Moguer är död.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004