Man är ju mer kolportage än människa när man reser numera. Min retur gick via Stockholm (jag vinkade, men ni såg mig inte), så det tog 3 timmar i stället för en och en halv, men då kostade också returen noll. Tid är inte pengar längre, den är rabatt.

Passagerarna blir alltså lite grand som såna där packets som internet består av: ens resa bryts upp i hanterbara beståndsdelar och skickas bit för bit kors och tvärs, för att till slut fogas samman igen i ankomsthallen i det monument till köpkraften och uttråkan som är drottningens egen terminal, Heathrow T2.

Den heter faktiskt The Queen’s Terminal numera. How vulgar…

Allt står kvar där det stod när jag reste, Paddington Station, Sainsbury’s Local på Essex Road, Tuffe Viktor i gaiströjan på arkivbyrån bredvid mig. Inte som i Kiruna, alltså.

Vad har hänt sen sist?

Det visar sig att MI5, dessa intellektuella giganter i uppfällda kragar, spionerade på historikerna Eric Hobsbawm (han med det långa/korta århundradet), Christopher Hill (han med ‘Guds egen engelsman’) och AJP Taylor (han med första världskriget)…. “Vad vet dom om det förflutna som inte vi vet?” kanske de frågade sig. Men nej, dessvärre, det var mer kommissarie Lispington än så: Christopher Hill “ser ut som en kommunist“, bland annat.

Genius…! Nice to be back.

* Ubåtshistorien… Varför känslan att detta är en budgetinspirerad reklamfilm för marinen? Hela scenariot gäspar 80-talet. Är gravt skeptisk. Det är en jättebluff.

* GAIS-Hammarby på söndag… Måste missa, för jag åker fredag. Men segern är given. Vems är en annan fråga.

* “En fullfjädrad kanon” är Isaac Kiese Thelin i MFF, enligt Fotbollskväll…

* “Kravbild”…

* L berättade för mig att knappast några banker handskas med kontanter längre. Jag studsade. Och när jag strosade genom stan såg jag allt som allt tre bankkontor, som såg mer ut som fastighetsmäklare än något annat. Hemma räknar de fortfarande sedlar för hand.

* Den fullfjädrade kanonen och hans lagkamrater gjorde en tapper insats, syns det mig, även om förlusten blev tung. Alla verkar ha kommit överens om att kalla det hela ett ” äventyr”, kanske i förebyggande syfte.

Att hitta en bilmekaniker som är ärlig, pålitlig, duktig och billig kan räknas till en av livets oemotsägliga triumfer. Jag lyckades med det för tre-fyra år sen. Han heter Mack. Bara nåt sånt.

Igår morse gav kopplingen upp, mitt på Commercial Street i rusningen, jag var på väg mot Limehouse. En trekvarts väntan på AA (nej, inte anonyma alkoholister…) och sen var problemet diagnostiserat. Skjuts hem, Mack hämtar den i morse, har jobbat hela dagen. Till slut ringer han mig just nu och berättar: slutdiagnosen något annorlunda, inte bara kopplingen, utan nåt jag tror heter the clutch hook inuti växellådan (“inuti” är alltid bad news…)

Men han kan ge mig bilen tillbaka i morgon söndag, till en kostnad ungefär femhundra spänn billigare än AA-killen hade förutspått. Och det är fanimej inte illa pinkat för en trebent hund, som det heter. Ärliga, kunniga människor. Guld värt. Leve mänskligheten.

Dagens konferens – i The G:s tjusiga Kings Place vid King’s Cross – handlade alltså om journalistik i massövervakningens tid, och tog upp saker som kanske inte berör mitt eget journalistiska värv i någon särskild mån, typ källskydd och tech tools. Men det var förstås intressant, och stundtals skrämmande.

Vi fick ett videobudskap från Edward Snowden i Moskva. Av hans sätt att tala om de här sakerna verkar det som han fortfarande inte är fullt övertygad att världen har fattat vidden av hans avslöjanden, en slags otålighet och frustration vilar liksom över honom. För övrigt uppgavs det att Snowden just nu jobbar på ett journalistiskt verktyg som ska skydda uppgiftslämnares identitet.

Och källskyddet var som sagt ett huvudtema. Många talare underströk vikten av att journalister måste tool up med PGP-kryptering och Tor och allt vad det heter. Men andra påpekade att det finns problem där också. För det första krypterar PGP enbart innehållet i mail, inte metadatan, och innehållet är vad NSA och GCHQ nästan är minst intresserade av.

För det andra förutsätter det att uppgiftslämnaren också behärskar (de ganska komplicerade) Tor och PGP, och det är så klart inte alltid fallet. Tvärtom kan det vara en barriär för källan att träda fram, eftersom visselblåsare ofta agerar under stor press, både tidsmässigt och psykologiskt.

Ett tredje problem handlar om den första kontakten: hur närmar sig källan journalisten? Sker det “analogt” – på ett cocktailparty, i en park – så är ju kusten någorlunda klar. Men sker det via något av de digitala verktygen – mobil, SMS, epost, chatt – så är det i princip redan kört. Många underströk att i sekretesshänseende måste både källan och journalisten “träffa rätt” varenda gång, men avlyssnaren behöver bara träffa rätt en enda gång.

En annan anmärkningsvärd sak var att en italiensk undersökning (har tyvärr inte källhänvisning) försökt uppskatta massövervakningens generella effektivitet, och den verkar bekräfta vad som hittills bara vilat på anekdotiska bevis. Proportionen “lyckade resultat” (där övervakningen alltså lett till arresteringar, till exempel) är försvinnande liten gentemot proportionen intrång i människors privatliv. Kvaliteten på den inhämtade informationen är lika låg som kvantiteten är hög.

Därpå handlade det en hel del om den brittiska lagstiftningen, som är både drakonisk och kaotisk. Många beklagade sig över att den övriga brittiska pressen knappast alls engagerat sig i Snowdens avslöjanden eller andra aspekter av frågan (fast undantag har börjat dyka upp). Och till lunch bjöds äckliga sallader och smetiga wraps. Ingen ‘nduja så långt ögat nådde.

Idag har jag för första gången prövat ‘nduja, den italienska korven med hemort i södra Kalabrien. Den är en mjuk, bredbar och kokbar korv med en bra hetta och ett starkt inslag av den röda paprikan. Jag åt den dels ugnsbakad med ägg och lite grönsaker, och dels med en bit Bel Paese. Mumsfilli-väldigt-mycket-babba, som sagt.

Enligt W har ‘ndujan släktskap, inte bara etymologiskt, med den franska andouille. Men ett ännu närmare släktskap har den med den mallorquinska sobrasadan, som jag skrivit om flera gånger förut, bland annat här. ‘Ndujan är ordentligt skarpare till smaken, men att det rör sig om syskonkorvar är det ingen tvekan om. Och jag kan (nästan) bevisa det.

Sobrasadans mer precisa hemort är Sóllerdalen på norra sidan av ön. Min teori är att den rent av kan härledas till den lilla byn Fornalutx (där vi för övrigt hade en kåk i många år). Teorin grundas på det faktum att de övriga invånarna i dalen sedan gammalt kallar Fornalutxborna los calabreses beroende på att byn, enligt sägen, grundades på 1400-talet av en grupp kalabrier som flytt undan pesten.

Vad vore då mer naturligt än att de tog en korv med sig i exilen? I rest my case.

Både ‘ndujan och sobrasadan är för övrigt också utmärkta på pizza, och som tillbehör till fågel, på Mallis ofta tillsammans med vaktel. På smörgås med lite honung på är en mycket vanlig medhavd lunch för skolbarn på ön.

Jag går inte ofta på konferenser, men i morgon ska det bli av: “Journalism in the age of mass surveillance: Safeguarding journalists and their sources” (program och bakgrundsmaterial här). Det ska bli intressant, hoppas jag. Så många aspekter av pressfriheten har ju problematiserats, milt uttryckt, av Snowdens avslöjanden, inte minst då källskyddet.

På tal om Snowden är det värt att läsa George Packers porträtt i New Yorker av Laura Poitras, dokumentärfilmaren som jämte Greenwald var en av de första inblandade i Snowdens avhopp och avslöjanden i fjol. Hon gör väl inte ett helt och hållet sympatiskt intryck – hon verkar otroligt “självabsorberad”, som det heter, hon behöver liksom komma ut i friska luften mycket mer – men varför skulle hon å andra sidan göra det? Och hennes film får man förstås försöka se.

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Pankaj Mishra har jag nämnt förut som en absolut oumbärlig skribent i frågor som rör västerlandet och vad han själv kallar the non-west, vad gäller allt från makro- till mikrofrågor, både historiskt och i samtiden. Idag skriver han en lång essä i The G om den brustna västerländska modellen, om verkligheter och illusioner, om sekventiell historiesyn, och så vidare. Mycket intressant, väl värt en stunds läsning.

England slog San Marino med 5-0 i Europakvalet och lyckades samtidigt se fullkomligt mediokra ut. Labour leder över de konservativa med 7% i senaste opinionsundersökningen och lyckas samtidigt se fullkomligt mediokra ut.

Ukip var på vippen att ta en ursäker Labourvalkrets i senaste fyllnadsvalen i torsdags, det skilde 617 röster jämfört med en tidigare Labourmajoritet på 20,000.

Ukip vann samtidigt i Clacton i Essex och har nu sin första parlamentsledamot i toryavhopparen Douglas Carswell, men det var väntat och Nigel Farage betraktar snarare nästan-segern i Labours heartlands som mer signifikativ. Och inte undra på det.

Och hur reagerar då Ed Miliband? “Tuffare regler för invandrare“… Det är så till den milda grad förutsägbart att man nästan kan spekulera att det kommer ha rakt motsatt effekt på de väljare man avser att nå: “dom gamla vanliga tomma löftena,” liksom…