Av Patrick Modiano har jag bara läst De yttre boulevarderna (1974). Men den var bra.
PS: På tal om vilket. Om du hette Vilgot Sjöman, om året var 1995, om du just gjort färdigt en film om Alfred Nobel och bestämt dig för att använda hans namn i titeln, vilket hade du då valt – “Alfred” eller “Nobel”? Ähem…
Slavoj Zizek hade en webchat med Guardians läsare idag, och fick bl.a. frågan “Stravinsky or Schoenberg?” Det ligger en hel del i hans svar, syns det mig…
Of course, this question probably refers to Adorno’s book of philosophy on new music. And I agree with it totally. I am against Stravinsky, for Schoenberg. I think that when we get a breakthrough in art, like with Schoenberg, we always get then accompanying it, a figure like Stravinsky. Renormalising the breakthrough. Cutting off the subversive edge of the breakthrough. And I think again the same goes for other arts, for example, in modern painting, it would have been Picasso vs Braque. I think Picasso is Stravinsky in painting, with his eclecticism, while Georges Braque is the thorough modernist ascetism. Even in literature, although the homology is not perfect, I’m tempted to say Joyce vs Beckett. Joyce is I think too bright for his own good. It’s too pretentious in this encyclopaedic approach, like using all languages in Finnegan’s Wake; the true genius is for me Samuel Beckett. If I were to choose one novel of the 20th century, it’s his Unnameable. I think that the three absolute masters of 20th century literature are Beckett, Kafka and the Russian Andrei Platonov. If you put the three of them together, I’m ready to burn, sacrifice all other books just to keep these three. I think even much of high modernist writing is overrated. For example, if I were to choose between Virginia Woolf and Daphne du Maurier, I would immediately choose du Maurier. We shouldn’t be afraid to admit this.
Orson Welles regisserade ‘Moby Dick’ på scenen en gång på sextiotalet. Det är genrep, skådespelaren Gordon Jackson kliver fram och utbryter i det berömda “Call me Ishmael…” Vid vilket Orson Welles avbryter nerifrån parketten och ropar, “If a man answers, hang up…!”
Den alltid läsvärde Carsten Jensen skriver om danskarna och kriget i DN idag. En del av hans resonemang påminner om en artikel om historielösheten som jag skrev i AB för tjugo år sedan (pdf-version här), om än från helt andra utgångspunkter: nämligen att själva krigsdeltagandet blir ett bevis på en nations historiska autenticitet. Här ett utdrag (men läs gärna hela texten, den är skitbra!):
Min tioåring håller på med ett projekt om andra världskriget i skolan och undrade vad han skulle välja för särskilt ämne. Jag föreslog att han skulle fråga mormor vad som hände nere i Portsmouth under kriget och sedan sätta ihop någon slags “My Family at War”. Sagt och gjort, Joe ställde sina frågor och mormor berättade: om ödeläggelsen efter bombningen 1941, om sin pappa som mönstrat på i flottan efter Münchenkrisen, om arbetet på sjukhuset och hur hon träffade morfar, som låg inne med tbc. Ibland, när hon pratade om släkt och vänner som gått förlorade, höll inte rösten riktigt.
Det var ett par allvarsamma och värdefulla timmar. Historien kom till liv och fick konturer, det förgångna tog gestalt. På hemvägen pratade vi om Sverige under kriget och det är klart, hur jag än försökte – februarikrisen, permittenttågen, göteborgstrafiken – så blev det naturligtvis inte riktigt lika händelserikt och dramatiskt. Men det märkliga, det perversa, var att jag samtidigt fick en svag känsla av besvikelse, nästan av att behöva ursäkta mig å Sveriges vägnar.
Vad är det för bisarr och morbid reflex som gör att man tycker den brittiska erfarenheten är mer historisk? Och därför på sätt och vis av en helt annan kvalitet, om inte rent av dignitet? Det är lätt att vara cynisk om Sverige under andra världskriget, och det mestadels med all rätt. Många engelsmän ur den generationen betraktar fortfarande Sverige med ohöljt förakt; men det finns också de som uttrycker ett mått av genuin beundran, som ser “en svår balansgång” där andra ser opportunism och som räknar våra räddade liv där andra räknar våra krigsprofiter.
Det här går utöver anklagelserna om vårt vacklande inför nazismen, för i det sammanhanget är Sverige sannerligen inte unikt. Det har i stället nästan kommit att framstå som om vi, genom att stå utanför kriget, också ställde oss utanför historien och att vi med “historieåret” på sätt och vis tagit första steget tillbaka. Därav de hetsiga fanfarerna.
Det har blivit lite tunt med inlägg på sistone, och det beror förstås på att annat jobb kommit emellan. Jag har för tillfället lagt på is planerna på att få ut mina gamla böcker som POD och ebok, för strulet är överjävligt och Publit.se håller dessutom på att “rulla ut” en helt ny version av sin tjänst… Tålamod är mitt mellannamn, men vafan…
Under tiden har jag fått ett ryck och börjat skriva på den länge planerade Londonboken. Jag har stommen till ett kapitelsynopsis och tre-fyra längre texter som börjar ta form. Det ska handla om upplopp och underklassen, förorterna och gruppsex, marknader och affärer, mat och dryck, sprit och droger, intervjuer och porträtt. Arbetstiteln är “London : Antiguiden”. Har ni några andra ämnen att föreslå, så gör gärna det.
Volvoannonsen, där jag bidrar med tre naggande goda fraser, har fått ett utmärkt bemötande i fackpressen. Enligt uppgift ska den visas i sex-sju länder i slutet på året och i UK i början av 2015. Min agent, den bedårande Simone, har just förhandlat fram en deal som gör mig, om inte rik, så i alla fall bekväm under vinterhalvåret. Till våren blir det väl att gå på gatan igen. Easy, but not cheap, som man säger.
Bortsett då från att Marabou ska ta bort trillingnöten ur Aladdinasken (lägg gärna er röst för eller emot) så läser jag i DN att andre vice talmannen Björn Söder drar skam över Sverige. Det är kulturchefen Björn Wiman som skriver att “genom att välja en sådan person som talmanskandidat visar Sverigedemokraterna sitt verkliga varggrin.”
Så kan det nog vara. Nu är jag sannerligen inte någon vän av SD, men jag måste säga att jag också börjar bli lite otålig med, vad ska man kalla det, det kulturradikala gnället som präglar så mycket – men inte allt – av reaktionen mot SD:s valframgång. För vad är det man säger, om än underförstått? Att vi inte ska följa demokratisk praxis och ge en talmanspost till Sveriges tredje största parti? Att det är synd att parlamentarismen ska behöva fungera som det var avsett?
Det verkar så svårt att se Sverige i ögonen. Så man vänder bort blicken. 801,178 svenskar röstade fel. Men vems fel är det egentligen? Kan det rent av ha något att göra med den monologiska kultur som präglat det offentliga samtalet så länge? Här har ett nytt politiskt samtal öppnat sig, och det samtalet kan i och för sig leda gud-vet-var om man väljer att delta i det, men det kan ju leda till än värre ställen om man bara väljer att ignorera det.
Något av det sorgligaste jag läst på sistone i det här sammanhanget var när DN:s krönikör Bengt Ohlsson skrev att han inte kände några som röstade på Sverigedemokraterna. -“Det gör du visst det…” tänkte jag, “det är bara det att de inte brytt sig om att tala om det för dig, för vad skulle det vara för mening med det?”
“Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1979) och “Smiley’s People” (1982) i all ära, men vad gäller tevedramatiseringar av John Le Carré så tycker jag “A Perfect Spy” (1987) är den överlägset bästa. Den finns att se i alla avsnitt på Youtube (avsnitt 1 börjar ovan). Vilket jag just har gjort.
Historien, för det första, är den mest självbiografiska Le Carré skrev i spionserien, framför allt porträttet av hans con artist father, och gränslandet mellan bedrägeri och förräderi som både pappan och sonen befolkar. Filmatiseringen är djupt 80-talistisk med murriga färger och mycket mörker, mycket brutal stråkmusik. Manus förstås av den store Arthur Hopcraft. Och skådespelarinsatserna är fenomenala.
Ray McAnally som pappan, det går inte att ta blicken från honom. Rudiger Weigang, som jag inte hört talas om varken förr eller senare, är briljant som Axel, den tjeckiske agenten. Och Peter Egan, som den perfekte spionen Magnus Pyke, lämnar all sin typecast-ade bekväma trevlighet bakom sig och gör ett porträtt av bräcklig arrogans – spegelbilden av fadern – som är helt och hållet övertygande.
Kan inte nog rekommenderas för höstkvällstittande.
Som Englandsbaserad blogg får man väl allt emellanåt bjussa på lite sockerbakad England-hejsan-tjosan, för att tillfredsställa de läsare som eventuellt lider av Downton Syndrome (eller “Downtown” som Aftonbladet kallade det…).
Änkehertiginnan av Devonshire, den sista av systrarna Mitford, “Debo” även kallad, har gått och dött. Eller snarare, har väl skjutsats in i döden. Och när överklassen dör ska man alltid läsa runan i Telegraph, för dom är bäst på det:
Debo took refuge in quaintly odd pursuits. Another sister, Jessica (“Decca”) Mitford, described her spending “silent hours in the chicken house learning to do an exact imitation of the look of pained concentration that comes over a hen’s face when it is laying an egg, and each morning she methodically checked over and listed in a notebook the stillbirths reported in the vital statistics columns of The Times.
Ja, jag säger då det… Den som hade råd att vara excentrisk…
Anselm Kiefer på Royal Academy (från 27/9 till 14/12) får man ju gå och se. Jag tror inte jag sett något av honom IRL, och har alltid undrat om den där svaga, vaga känslan av kitsch över det hela försvinner eller förstärks när man ser dem framför sig.
Så här från håll är jag i alla fall inte övertygad om att t.ex. hans – för att vara lite elak – “tavlisering”, hans iscensättande av Celan (askan, Shulamith, den svarta mjölken) är en helt och hållet oumbärlig konstnärlig respons. Det känns lite redundant. Men jag sätter mina onda aningar på reservbänken tills dess.
Skillnaden mellan att se konst i verkligheten och i reproduktioner har jag skrivit om förut, men hittar det inte nu. Jag anser exempelvis att den amerikanska expressionismen, från Pollock till Jasper Johns, måste man se i verkligheten för att kunna förstå och uppleva både den enorma energin och den väldiga stillheten (så Kiefer kanske funkar, med tanke på hans släktskapsförbindelser med Pollock?).
Kubismen däremot – dvs. Picasso och Braque i princip – ser enligt min mening mycket bättre ut i reproduktion än i verkligheten, där den mest är blek och beige och brun och platt… Nå, plattheten är ju så att säga kubismens signatur, men blekheten gör sannerligen inte saken bättre. Jo, och den holländska guldåldern bör man också se i verkligheten.
