Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Zwei Fragen

Categories: Kommunism, Kulturellt
Tuesday, Aug 4, 2015

Jag behöver ett avbrott från Londonboken, och styr kosan mot tysk poesi. Jag har en slags dubbelfråga, eller där den ena liksom är en spegelbild av den andra. Det följande i all korthet.

Fråga 1. Bör man störas av det faktum att Rainer Maria Rilke aldrig blev förbjuden av nazisterna? Jag har läst, fast inte särskilt mycket ärligt talat, argument för och emot.

Ja, det är problematiskt (menar somliga) därför att Rilkes diktning ständigt viker undan för det konkreta, det verkliga, till förmån för ett nästan autistiskt metaforiserande. “Pantern” skulle kunnat bli en banbrytande politisk dikt om Rilkes samtid. Men blev den inte. Hans geni förråder honom.

Nej, säger andra, att han aldrig blev förbjuden beror helt enkelt på att nazisterna var småborgare och inte fattade vidden av Rilkes egentliga vision. Hans poesi är gränslös (“…bin ich ein Falke, ein Sturm / oder ein grosser Gesang?) och därför i grunden ofattbar för en diktatorisk regim. Hans geni räddar honom.

Fråga 2.  Är det fortfarande försvarbart att kalla Bertolt Brecht ett geni?

Ja, det är det (menar t.ex. jag). Det han åstadkom inom poesin och teatern, och i kombinationen musik-poesi-teater må i mycket vara överspelat idag (episk teater?? v-effekt??) men ingen musik eller poesi eller teater  kommer förbi Brecht. Hans geni är blåmärkt men i grunden oantastat. Läs honom bara.

Nej, menar andra. Det finns en gräns över vilken vissa konstnärskap inte får passera. Och det handlar inte om efterklokhet som med Ezra Pounds eller Eliots antisemitism. Die Massnahme och alla Stalindikterna, som bara exempel, räcker för att döma Brecht. Han geni är märkt, antastat. Läs honom bara.

Varning! Starka ord!

Categories: Uncategorized
Thursday, Jul 30, 2015

SantaMarta

En gång, för många år sen, funderade jag på att skriva en bok med titeln (och har man titeln först, så ska man inte skriva boken, det är regel n:r 1): “Restaurang Ståkuken: Hur man inte öppnar restaurang på Mallorca”. Problemet var att jag inte kunde skriva den därför att min lidelse för sanningen (or whatever...) skulle krockat med ärekränkningslagarna i ett antal länder, både i Europa och utanför. I took advice, som det heter.

Den restriktionen gäller, vad jag fattat, också på internet. Jag får fortsätta behålla för mig själv vilken tjuvaktig lögnare och talanglös köksmästare B är; vilken psykosbelamrad fuckwit M är, och hur heroinisten D nästan satte oss på ruinens brant. Men annars var det skoj. Att vara delägare i en restaurang, utan något aktivt deltagande, är många gånger ett purt nöje. Bilden här ovan visar vad som finns kvar. Den är stängd, till salu, och lessen. Men terrassen var, och är, jävla fin.

I alla fall, i inledningsstadiet funderade vi mycket över vad gamla ‘Restaurante Santa Marta’ skulle heta i sin nya inkarnation. Till slut kom någon upp med ‘Restaurante Per Amunt’. Lysande!

‘Per amunt’ betyder ‘uppför’ på mallorquin. Me voy per amunt: jag sticker upp till kontoret, går och lägger mig, upp för trappan. När mallorquinska websidor erbjuder en att klicka tillbaka upp till toppen, så heter länken “per amunt”. Och vi hade ju en terrass uppför trappan som vi ville folk skulle peramunta och sätta sig på, och äta vår mat, och dricka våra dyra viner. Vi tryckte menyer, beställde skyltar och visitkort. Inga problem.

Tills någon förklarade för oss att per amunt också betyder på den lokala dialekten, ja… det framgår alltså av den tänkta boktiteln. Svensk som man är har jag ju inga problem med könsfunktioner och deras rätta namn, men att ha en restaurang som hyllar priapism på ett så iögonenfallande sätt är kanske att ta sina principer någon meter över anständighetens gräns. Eller med andra ord, vi hade väldigt få gäster från byn.

Eller nej, förresten… Ett par veckor efter vi öppnat beställde byns ayuntamento, kommunfullmäktige, ett lunchbord för tolv. Visst, sa vi, och öste på med det bästa vi hade. Nån vecka senare ringde M borgmästaren och undrade lite grand över notan. Det blev väldigt, väldigt tyst i luren.

Corbyn 2

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Jul 29, 2015

Nu har Corbyn dessutom stöd från Unison, den största fackföreningen (kommunalarbetare i princip). Han har majoriteten av valkretspartierna på sin sida. Det här bara rullar på. Han talar inför fulltaliga salar, folk köar för att hjälpa till i kampanjen, 170,000 har registrerat sig som röstare. Och det är full panik i Labourpartiet, en del talar redan om en kupp om Corbyn vinner. Under tiden har de konservativa utfärdat ett totalförbud mot teveframträdanden för sina ledamöter. Låt bara Labourkaoset synas i nyheterna, det räcker gott så.

Labour åt vänster?

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, Jul 26, 2015

(OBS: Jag har redigerat den här posten lite grand under kvällens gång)

Något märkligt håller på att ske med valet av ny Labourledare. Tre kandidater som alla bär på ett mer eller mindre tungt arv efter New Laboureran – Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall – fick alldeles i slutet av nomineringsperioden sällskap av vänsterkandidaten Jeremy Corbyn, MP för min grannvalkrets Islington North.

Corbyn fick tillräckligt antal nomineringar (27) mycket beroende på att hans kolleger ville se en “bredare debatt” om Labours framtid, en debatt som inte bara höll sig inom konventionella Westminsterramar utan också fick sina inslag av ideologi och principer. Men ingen, minst av allt Corbyn själv, trodde han skulle bli en mycket mer än symbolisk närvaro i kampanjen, som alltså når sin kulmen strax före partikongressen i september.

Lo and behold, de senaste veckorna har Corbyn sakta men säkert tagit sig fram i ledningen. Både interna och externa opinionsmätningar visar att han ibland ligger jämsides med favoriten Burnham, och ibland ligger före honom. Idag kan alla medlemmar i Labourpartiet rösta i ledarvalen, och det är framför allt bland de unga som stödet för Corbyn är som starkast. Kan Labour alltså få en utpräglad vänsterledare i höst…?!

Tories jublar förstås inför det här scenariot (Telegraph har uppmuntrat sina läsare att betala medlemsavgift i Labour och rösta Corbyn, vilket tusentals tydligen också gjort). Mainstream Labour tar sig för pannan. Tessa Jowell stödde nomineringen av Corbyn av “debattskäl” och kallar sig nu moron för att ha gjort så. Tony Blair sa i förra veckan att de som ser det som en hjärtesak att rösta på vänsterkandidaten bör få en heart transplant

Huvudfåran i Labour, och dess talesmän i media, ser det som ett enkelt binärt val. Vill Labour bli ett protestparti eller ett regeringsparti? Att man skulle kunna vara bådadera – trots Podemos och Syriza som europeiska exempel – ingår inte i deras kognitiva arsenal. Med Corbyn som partiledare kommer Labour att bli unelectable för kanske en generation framåt, menar man.

Jag är inte så säker på det, inte minst för att den inom- och utomparlamentariska dynamiken har förändrats under senare år, och särskilt efter valet 7 maj. Det partipolitiska Labour fick sin allvarligaste smäll någonsin i valet – långt värre än 1983, till exempel – och många ifrågasätter om partiet ens är värt att rädda i sin nuvarande form och med sin nuvarande politiska inriktning.

Eller som den konservativa journalisten Matthew d’Ancona skriver i The G i morgon:

The general election result suggests that the conventional rules of politics have not changed: on which basis Labour would – if Corbyn became leader – split, lose, and perhaps do both. The Tories would be the conspicuous beneficiaries.

But what if the rules have changed? What if Corbyn’s moment in the sun is more than an anomaly, a quirk, an exception that proves the rule? The smart politician allows for such possibilities. Which is why smart Tories, far from gloating, are asking themselves if this is the start of something; and if so, of what?

Men jag är också tveksam till Jeremy Corbyn själv, trots att han kryssar i en hel del rutor i min egen åsiktslista: mot Irakkriget, för renationaliseringen av järnvägen, mot nerskärningarna, för en dynamisk progressiv taxering, osv.

Men han är också en något slirig figur, av en typ man ofta ser hos gammaldags engelska vänstergängare. Det är svårt att sätta fingret på några principiella övertygelser hos honom: i frågan om in-eller-ut ur EU, eller i frågan om förhållandet stat/marknad, till exempel.

Och så har vi förstås hans uttalade stöd för den klerikala fascismen, inte bara Hizbollah och Hamas (båda partier som ju har judeutrotningen inskriven i sina konstitutioner) utan också mörkermän som Raed Salah, ledare för Israels Islamistiska Rörelse.

Det här kryperiet för den islamistiska “tomtenazismen” (©Rasmus Fleischer) är, tragiskt nog, alltför vanlig inom den brittiska vänstern, något som exempelvis just Nick Cohen ständigt påpekar och något som Corbyns supportrar väldigt sällan nämner. (Corbyn själv är notoriskt defensiv om frågan, se t.ex. en nylig intervju med Channel 4 News).

Trots detta har Corbyn utan tvekan – och mot all förmodan – fått igång en ordentlig debatt om Labours förgångna och framtid, om Labours ideologiska själ, rent av. Det kan bara vara av godo.

Vägs ände

Categories: Uncategorized
Thursday, Jul 23, 2015

Sex “olika” flygplatser på tio dar. Det är rekord för mig, tror jag. Citattecknen förstås därför att de alla är precis likadana. Som tydligast märker man ju det i att man utan undantag (Heathrow, Arlanda, Landvetter, Kastrup, Stansted, Palma) måste gå igenom Duty Free Shoppen för att komma till sin gate.

I eftermiddags i Palma tycktes där finnas en rutt lite vid sidan av shoppinghallen, så jag tänkte jag tar en chans och ser vad som händer. Jag blev stoppad. Inte av flygplatspersonal, inte av Policia Local, utan av Guardia Civil. Gendarmeriet rycker ut i kommersialismens tjänst. I rest my case.

Men reseperioden är nu över, tillfälligt. Inom snarast framtid kommer en rapport om den överraskande vändningen i valet av ny Labourledare (“vänstern”* håller på att vinna!) samt en liten memoarstump om hur jag en gång blev delägare i Restaurang Ståfräset på Mallorca. Alltid retar det nån. Förhoppningsvis.

* Ska förklara citattecknen då

In transit

Categories: Uncategorized
Saturday, Jul 18, 2015

När man sitter på Kastrup blir man snart klar på hur ful och bäng dansk design är. Georg Jensen, Konglig Dansk, Bang & Olufsen… Inte ens retro, bara gammalmodig. Upmarket tat. Det enda som imponerar är priserna.

Notiser

Categories: Uncategorized
Saturday, Jul 11, 2015

* Skådespelaren Roger Rees har dött, 71 år gammal. De flesta verkar komma ihåg honom från teveserier som West Wing och Cheers, men för mig är han bara Nicholas Nickleby i RSC:s underbara scenuppsättning 1980, som vi såg i premiärrundan. En av de mest revolutionerande teaterupplevelser jag varit med om.

* Vid sidan om de tre gånger jag såg Tanztheater Wupperthal på Sadlers Wells, vill säga.

* Ett foto som alltid får ens hjärta att klappa fortare.

ChartistsDet stora Chartist-mötet på Kennington Common i London den 10 April 1848.

* Därmed en två veckors paus, med mycket resande. Förhoppningsvis kan jag skicka några vykort på vägen. Under tiden, mina vanliga råd. Inga diagonalpass i egen zon. Prata aldrig illa om människor som gillar Elvis. One love.

En dag i sändning

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Jul 8, 2015

Jag tillbringade eftermiddagen på Mount Doom i Mordor, dvs Sky TV:s högkvarter i Isleworth i västra staden, halvvägs till Heathrow. Jag hade ingen aning om att det var ett sådant jättekomplex, ett helt industriområde för produktionen av, tja… [fyll i själv].

Jag tog nämligen Saurons shilling och gjorde en voiceover-promo för en norsk komediserie Sky har köpt. Den heter “Dag”. Och, ja, vad kan jag säga… trailern såg ju rolig ut. Vi studioproletärer undrade om det skulle uttalas “Daag” (som i Hammarskjöld) eller “Dag” (som i Dr John‘s “…dag me to my heart“).

Vi gjorde alltså två versioner av allting. Det tar sin tid, det tar sitt tålamod, och det tar sin ljudtekniker, Greg i det här fallet. Ljudtekniker är som AA guys och tjecker och iranier – alltid skittrevliga. Utom Ahmadinejad då. Och Hušak. Och kanske några andra.

På t-banan tillbaka hörde jag Gideon Osborne förklara sin nya budget. De fattiga är i princip moraliskt inkompetenta och ska inte få några mer bidrag. Särskilt om de är mellan 18-21, arbetslösa, och inte har privata medel från The Bank of Mum & Dad.

Jag klarar inte tunnelbanan i mer än en 20 minuter åt gången, särskilt inte tre timmar före en strejk, så jag klev upp i dagsljuset vid Kings Cross och tog 73:ans buss hem. Då hade solen börjat skina.

För tio år sedan

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Jul 7, 2015

Några av de underligaste dagar jag upplevt i London var de tysta fyrtioåtta timmarna efter terrordåden den 7 juli 2005. Luftrummet hade stängts. Man hörde visserligen ambulanshelikoptrar då och då, men det var mycket sporadiskt eftersom det mesta av hjälpinsatsen var över rätt snart, och polisinsatserna i jakten på förövarna skedde huvudsakligen på marknivå.

Tystnaden blev så mycket mer intensiv eftersom så många under de första dagarna höll sig borta från jobben – eller helt enkelt höll sig borta från tunnelbana och buss – så gattrafiken var relativt dämpad och folkmassorna mycket mindre än vanligt. Skolorna hade stängt, många banker och postkontor likaså. Så under de följande dagarna kom gradvis stadens larm tillbaka igen, flygplanen och helikoptrarna likaså.

Det är något onaturligt med en tyst stad. Oväsen är en del av dess arkitektur. Det framstod så mycket tydligare en vecka senare, under de två tysta minuterna den 14:e. Dagen efter skrev jag följande på analoga Pressylta:

Tolvslaget igår: jag sitter alltså på övervåningen med fönstret öppet mot innerstan, klockan slår tolv – och plötsligt är det som nån tryckt på pausknappen på videon, helt otroligt: inte bara byggarbetsplatsen om hörnet och skolungarna på gården, utan hela det där storstadsmullret som ligger som en aural smog över allting, helt knäpptyst blev det. Nåt av det märkligaste jag hört. Eller inte hört, kanske snarare…

1 of 17812345...102030...Last »

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004