Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ett porträtt av konstnären som ung

Categories: Kulturellt
Saturday, Jan 25, 2020

Jag måste så klart och gå och se Iannuci’s David Copperfield. Den verkar vara en version jag kommer att gilla skarpt. Bara att se Ben Whishaw som Uriah Heep…! Men också för att romanen var en så avgörande del av min uppväxt. Jag älskar ju Dickens, trots allt.

Under några tidiga tonår brukade jag läsa ‘Pickwickklubben’ på julen och ‘David Copperfield’ på sommaren. Den sista sommaren det hände måste ha varit 1965 eller -66. På den tiden kunde man ta “sommarlån” från biblioteket (det kanske man fortfarande kan?), alltså tre-fyra böcker som man inte behövde lämna tillbaka förrän efter lovet.

Den sommaren tog jag som vanligt ut ‘David Copperfield’ (vet inte vems översättning det kan ha varit). Men jag hade blivit compos mentis nog att inse att jag borde läsa något annat också, något modernare. Jag hade hört talas om James Joyce, och fattat att han var lite “svår”, något som ju alltid tilltalar en femtonåring med konstnärsdrömmar.

Så jag tog med mig ‘Ett porträtt av konstnären som ung”, och det måste ha varit Emma Atterboms översättning. Så där ligger jag på soffan i vardagsrummet i sommarstugan i Onsala och läser de sista gripande sidorna i ‘David Copperfield’ – “Agnes! Oh, Agnes…!” – när min mamma plötsligt ropar från diskbänken: “Kom och torka besticken nu!”

“Nej, vänta…!” ropar jag, med tårarna trillande inför Davids oändliga kärlek till den förståndiga Agnes efter att den korkade Dora, the child bride, har dött. “Jag har bara en sida kvar!” Att torka besticken var mitt bidrag till hushållet, men Den Stora Kärleken måste ju ha företräde. Jag hade bara några rader kvar. “Jag kommer!”

Besticken blev torkade, till slut. Och jag har inte läst om ‘David Copperfield’ sedan den gången. Men några dagar senare kastade jag hans kärlek till Agnes vind för våg och började läsa Joyce i stället. Jag slog upp första sidan, sittande i soffan. Jag förblev sittande. Jag lade mig aldrig ner igen.

“Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo. . . . His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face. He was a baby tuckoo. The moocow came down the road where Betty Byrne lived: she sold lemon platt”.

Jag har alltså inte Atterboms översättning till hands, men den läsupplevelsen förändrade mitt liv. Och det var första gången mitt liv hade förändrats över huvud taget, på ett så grundläggande vis, och så plötsligt. Det har hänt några gånger senare, som det väl har gjort med alla: omedelbara, omvälvande upplevelser som gör förgånget, inte bara erfarenhet, av det som hänt tidigare.

Så här kunde man alltså skriva om sin barndom – och bli kallad “svår”! Jag fattade ingenting. Det var ju hur enkelt som helst. Bara läs, det står ju här svart på vitt!

Som alltid händer med sådana upplevelser blir, så att säga, ett input till ett output. Man ser plötsligt världen på ett helt annat sätt, från att torka besticken till att bli förälskad, och inte bara det: man uttrycker det annorlunda både inför sig själv och inför andra. En genuin revolution, därför att den påverkar ens omvärld lika mycket som en själv.

Jag har inte läst ‘Ett porträtt’ på länge, den heller. Men det ska nog bli av. Jag älskar Joyce nästan mer än Dickens. Han fick mig att bryta loss från vad jag brukar tänka på som barndomens simultannostalgi, att allt är perfekt bara för att det händer just nu, och därför för alltid. Det är bara att sitta upp i soffan och läsa för att fatta att allt tar slut.

‘It gets worse…’

Categories: Uncategorized
Thursday, Jan 23, 2020

Ian Dunts långa, detaljerade genomgång av förhandlingarna mellan UK och EU fram till slutet av året går mycket väl att stoppa ner i fickan att ha som facit om man väljer att följa denna kommande mardröm. Det. Är. Helt. Enkelt. Inte. Klokt.

Mot framtiden…

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Jan 21, 2020

För det första. Det kommer att bli mer sparsamt med inlägg här i framtiden. Dels av tidsskäl: jag tänker ändra kurs lite grand, översättningar, bokprojekt, kanske börja frilansa så smått igen. Dels därför att de senaste tre Brexitåren har gjort Pressylta mer “nyhetsdriven” än den brukade vara. Inte för att det slutar komma nyheter efter 31 januari, men jag tänker kommentera dem mer sporadiskt än förut. Just so you know.

Under tiden. Brexitpartiets MEP June Mummery (jo, hon heter tydligen så; slå gärna upp “mummery” i ordboken) tweetade igår om fiskepolitikens framtid i EU…

Ribban för brexitörernas intellektuella engagemang i Brexitfrågans ABC är alltså inte himmelshög, precis.

Ding-dong

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Jan 18, 2020

“Revolutions unleash euphoria because they create tangible images of change and inaugurate, at least in the fevered minds of their supporters, a new epoch. Brexit can’t do either of these things. The problem with a revolt against imaginary oppression is that you end up with imaginary freedom”.

Fintan O’Toole är som vanligt mitt-i-prick vad gäller den vansinniga idén att Big Ben ska bånga kl 11 på kvällen den 31 januari, för att ringa in den nya frihetstiden efter utträdet ur EU. Eftersom hela klockspelet är under reparation sedan lång tid skulle det kosta en halv miljon pund att tillfälligt rigga upp det igen.

Ian Dunt skriver bra om samma sak och ser i Boris Johnsons slippriga manövrer i frågan en mall för hur Brexitdebatten kommer att utspelas under kommande året: “As the talks go on, this will be the approach – transforming fiendish economic trade-offs into culture war and relentless lying”. 

Som när priserna skjuter i höjden och bilindustrin stänger ner, därför att UK inte kommer att gå med på alignment med EU vad gäller handelsreglerna, ett s.k. level playing field som är grundläggande i varje sådant avtal. Vems fel blir då det? Remainarna, självklart. Eller möjligen Meghan Markle.

Press stop

Categories: Brittiska medier
Thursday, Jan 16, 2020

Jag skriver inte ofta (alls?) om kungligheter och tänker inte göra det nu heller, egentligen. Det är bara det att fallet Meghan/Harry (senaste nytt här) har ett givet intresse, dels ur mediesynpunkt och dels med tanke på att det handlar om intrång i privatlivet, en arena jag varit inne på förut i och med rättsfallet jag var perifert inblandad i för en del år sen (se kategorilistan).

Vad saken gäller är ju inte rapporteringen som bestås av tidningarnas royal correspondents, dvs de som hänger med och plåtar nästa band som någon HRH klipper av utanför det nya barnhemmet i Nether Wallop. De giftiga sakerna kommer dels från de byline-krönikörer som specialiserar sig på turbofierad moral outrage, typ Piers Morgan och Sarah Vine, och dels på de nyhetsredaktörer som luskar fram allt de kan i hitta i fråga om det småskräp kungligheterna lämnar efter sig, typ kvitton, epost, begagnat toapapper.

Vill man få en inblick i den här träskvärlden är det värt att titta på Brian Cathcarts bylineinvestigates.com – Cathcart grundade med bl.a. Hugh Grant gruppen Hacked Off i kölvattnet på phonehacking-skandalen, som i sin tur ledde till Levesonutredningen. Särskilt intressant i sammanhanget är detta om Daily Mails och Mail on Sundays agerande mot Meghan. Hur luttrad man än är vad gäller den brittiska högerpressen så studsar man fortfarande inför den gränslösa ohederligheten och cynismen. “Leveson? Who’s that?”

En av de centrala frågorna i det kommande rättsfallet är Meghans privata brev till sin far, som Mail on Sunday fick tag i och publicerade. I Guardianartikeln jag länkade till ovan får man sig till livs varför tidningen inte anser att brevet var särskilt privat. Man får läsa det flera gånger för att tro det är sant:

“The letter appears to have been [being] immaculately copied out by [Meghan] in her own elaborate handwriting from a previous draft. There are no crossings-out or amendments as there usually are with a spontaneous draft. It is to be inferred also from the care [she] took over the presentation of the letter that she anticipated it being disclosed to and read by third parties.”

Bara för att man skriver snygg handstil och möjligtvis kopierat en tidigare brevskiss, som man ofta gör i känsliga ärenden, har man ingen rätt att klaga på att MoS lägger vantarna på det och publicerar det för snöda vinningens skull. Detta är de pressetiska – och för all del, juridiska – sumpmarker dessa tidningar rör sig i.

Nu tror många kunniga människor att Meghan kommer att få rätten med sig i målet mot MoS, men att det till slut kan handla om att vinna-slaget-men-förlora-kriget. Det ligger nog en del i det, i det långa loppet. Inte undra på, egentligen, att de två vill dra iväg för gott till Kanadas bortersta kust.

Folk och försvar

Categories: Svenskt allmänt
Tuesday, Jan 14, 2020

Jag har ett antal gånger funderat på att skriva en bok med titeln “Folk som har ljugit för mig”. Många anledningar finns varför den inte skulle gå att skriva. Eller, ja, skriva skulle väl gå, men inte ge ut. Mer eller mindre oskyldiga lögner (fast en del väldigt mycket mer än oskyldiga); ärekränkningslagarna med tanke på bristen på pappersbevis; en viss omtanke om deras psykiska hälsa; och så vidare.

Men historien om den lögnaktige officeren, som DN just dragit fram, syns mig som ett fall för sig. Det märkliga med historien, i mina något starriga ögon, är ju att han verkar ha gjort ett utmärkt jobb trots att han inte hade rätt att utföra det. Ingen misstänkte något. Vad säger det om lögnaren, och vad säger det om de som föll för lögnen? Tillgång till den hemligaste kryptologin på Must, ansvarsfulla jobb både i Sverige och utomlands, superkänsliga saker.

Ahem… You mean, anyone can do it…?! Jag har skrivit om detta förut. Militär- och underrättelseväsen är verkligen amatörernas paradis. Jo, det finns mycket seriöst arbete att hänvisa till i den sfären, absolut. Men det finns förfärligt mycket mer som bara orsakar höjda ögonbryn och djupa skratt när vi väl får reda på det, och det här är ett skinande exempel. Det finns alldeles för många Nisse Tjosan i befälsgrader när det handlar om vårt folk och försvar.

Runskrift

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, Jan 12, 2020
Hoppsan…

Sir Roger Scruton har avlidit vid en ålder av 75 år. “Konservativ filosof”, föreläsare på Birkbeck, ordförande i regeringens <checks notes> “Building Better, Building Beautiful Commission”. Yes, well… Kort sammanfattning av hans liv finns i länken.

Jag vet inte om ni kommer ihåg, men det fanns en debatt om Axess och Johan Lundberg för en massa år sen. Jag skrev om det en del här på bloggen. Jag tyckte, så mycket vänster jag var, att det vore bra med ett kvalificerat konservativt forum, något man kan sätta tänderna i för att lätta på det monologiska svenska debattklimatet. Problemet var att Axess tyckte “konservativt” betydde just folk som Roger Scruton. Eller Theodore Dalrymple, eller Stig Strömholm, och numera Matthew Goodwin, den svängen.

Cheezus, det är sannerligen inte lätt att vara vänster när man har sådant motstånd. Roger Scruton var för mig ett av många exempel varför jag kanske valt fel land att leva i, dvs en kultur där man förhoppningsvis kan utmanas, där man ställs på sin spets och måste försvara sina öppna, toleranta, rättvisa ståndpunkter och inte bara möts av ett likblekt ansikte i kistan, den döda blicken som säger I was right all along, because I’m dead. Jag tvekar alltid innan jag säger det, but fuck it, England har inga intellektuella. Vad värre är, de kanske inte behöver några.

Buss-Nytt

Saturday, Jan 11, 2020

Nu ska Transport for London förbjuda påstigning via bak- och mittdörrarna på de “Nya Routemaster”-bussarna (med undantag rullstolsbundna och barnvagnar via mitten). Detta pga att gratisåkandet på dem är dubbelt så högt som på de andra bussarna, TfL förlorar miljarrrder pundare om året på det.

Det är inte det enda problemet med dessa svindyra, förlustbringande och bedrövligt hoptänkta bussar. Mannen bakom designen är någon jag tror jag nämnt förut, Thomas Heatherwick (“The worst designer in the world”, enligt Owen Hatherley; TH låg bl.a. också bakom den dödfödda Garden Bridge).

De här bussarna är trånga, det är lågt till tak, det finns bara tre fönster man kan öppna på var sida på övre däcket så att det blir svinkallt på vintern och bastu på sommaren, och vindrutan på överdäcket kan man knappt titta ut genom, det är så lågt. Dessutom blir motorerna ofta överhettade så de klappar ihop titt som tätt.

Synd egentligen att London gjorde sig av med sina spårvagnar under tidiga 1900-talet. Här, för övrigt, en annan gammal bloggpost om Londons trafiknät.

PS: Heatherwick ligger ju också bakom en av de mest meningslösa konstruktioner jag någonsin sett, The Vessel i New Yorks Hudson Yards. Someone give that man another hobby…

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004