Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Den europeiska litteraturens yttersta funktioner, del 2

Categories: Kulturellt
Wednesday, Jul 23, 2014

Jag valde en gång scenen med TS Eliot och Lady Ottoline Morrell (“Teach me to pray, Tom, teach me to pray!”) som en sammanfattning av den engelska litteraturens “yttersta och förnämsta funktion: att lära den sysslolösa bourgeoisien tilltala sin gud” (se längst ner i posten “Modernistiska lämningar” från oktober 2012).

Nu har jag hittat den franska motsvarigheten: “att bestämma den exakta graden av sexuell perversion hos ens författarkolleger”…

At the party for Barthes’s 1977 inaugural lecture at the Collège de France, Foucault confronted Robbe-Grillet: ‘I have told you this already and I will say it again, Alain: when it comes to sex, you are, and always have been misguided!’ Barthes rose to his defence, reminding Foucault that Robbe-Grillet was, at the very least, a pervert. Foucault replied: ‘Ça ne suffit pas!’

(Hämtat härifrån)

Pålitlig skit

Categories: Kulturellt
Wednesday, Jul 23, 2014

MV5BMTQwNTIxMjA1M15BMl5BanBnXkFtZTgwOTMzNTAxMjE@._V1_SY317_CR1,0,214,317_AL_ Jag såg en riktigt risig film igår kväll, mest av en slags missriktad pliktkänsla: en av mina äldsta vänner är med i den (nej, inte Bo Svenson…).

Sedan dess har jag försökt hitta en metafor eller en simile för att beskriva hur det känns just att se en verkligt usel film.

I morse kom jag på en som kanske duger.

Det är som när renhållningen kommer förbi och tömmer tunnorna på onsdag morgon. Man känner en stark sympati för dom som lämpar skiten, och det är ju bra att folk har jobb och så…

Men den där sötman i ruttenheten… Ofrånkomlig, den sätter sig i kläderna, den sätter sig i själen…

Nej, den här filmen gick alltså straight to Netflix, som heter nuförtiden (i stället för straight to DVD).

Man får väl ta det som signifikativt att “Dependables” också är ett varumärke för inkontinensblöjor…

Varning!+

Categories: Uncategorized
Monday, Jul 21, 2014

Måndag morgon. Jag tror min dator har fått nåt virus under nattens gång. Mitt Gmail skickar (eller har skickat) mig ovetandes en massa mail kors och tvärs, med rubriker som “Valuable”, “Secured, “Tested”. Om ni råkar få något sådant från mig, öpnna det inte, bara släng det. Under tiden konsulterar jag IT-avdelningen.

Senare. Det är tydligen rätt många som drabbats av denna trojan, har det visat sig. Standardrådet tycks vara att (1) rensa systemet med Malware Bytes; (2) töm Trash/Recycle Bin; (3) kör en omstart; (4) ändra password i Gmail; (5) håll ett öga på ‘Last account activity’ längst ner till höger på Gmails Inboxsida, för att kolla att inget fuffens fortfarande sker.

Våra dumma vänner i naturen

Categories: Brittiska medier
Thursday, Jul 17, 2014

(Rubriken © Lasse O’…)

En gammal bekant, Lucy Cooke, begick igår sin debut som naturprogramledare på BBC, med “Talk to the Animals“. Lucy har puffats ordentligt senaste veckorna, det är meningen hon ska bli “nästa David Attenborough“, och hon har väl alla förutsättningarna: bakgrund i zoologi, hemmastadd både bakom och framför kameran, vad man kallar ett “vinnande utseende”, och så vidare.

Och debuten gick bra. Det är ju ett ämne som knappast går att göra tråkigt. Men där ligger också ett av problemen: det har med entusiasm att göra. Jag har länge sett fram mot den dag när teve för en gångs skull ska göra vetenskapsprogram för vuxna, och jag lär få vänta ännu ett tag. Det ska ständigt vara hejsan och tjosan, det ska explodera och det ska tjutas och skrikas, det ska vara “Oh wow, look at that…!

Vetenskap är, nästan per definition, ett fascinerande ämne. Jag behöver alltså inte entusiasmeras. Allt jag behöver är att få reda på vad det är som pågår, varför det pågår, och hur, och under vilka omständigheter, och vilka konsekvenser det kan ha. Entusiasmen sköter jag själv, tack så hemskt mycket.

Ett av de få programmen som tilltalar mig i det hänseendet är The Sky at Night, som under många årtionden presenterades av den excentriske Patrick Moore. Där sitter, för det mesta, ett antal astronomer runt ett bord och diskuterar de senaste rönen inom sitt ämne. Enkelt, smärtfritt, fascinerande.

Det kanske är just djurprogrammen som har en tendens att barnsligifieras, jag vet inte. Djuren har mycket att svara för. Särskilt de gulliga.

Snuviga Sixten

Categories: Uncategorized
Wednesday, Jul 16, 2014

En av Gustaf Ericssons gamla bekanta från 1910-talet, när han bl.a. arbetade på Folkets Dagblad, var Sixten von Gegerfelt, som då tillhörde den “salongsbolsjevikiska” kretsen kring Ture Nerman.

von Gegerfelt bosatte sig så småningom i Sovjet och blev från tidigt 1932 en av de två svenska rösterna i Radio Moskvas utlandssändningar (den andra var svenskfödda Tanja Sternina). Under andra världskriget var han känd för svenska lyssnare som “Snuviga Sixten”.

Det finns för övrigt anledning att tro att Moskvas nordiska radiosändningar under kriget (de sände även på norska) hade ett minst lika stort inflytande som BBC:s, men tyvärr har ingen ännu undersökt den svenska sidan av saken, till skillnad från den norska (se recension här).

Sixten von G var av allt att döma en charmerande och karismatisk människa. Han var under större delen av sitt liv gift med en smått legendarisk f.d. Kominternagent, Annie Engels. Jag hittade ett roligt och intressant samtal om allt detta sänt på Rysslands Röst, som stationen nu heter, vid dess 75-årsjubileum.

Där berättas bland annat: “När Sixten kom tillbaka till Sverige i början av 70-talet blev han sjuk, och alla i personalen på sjukhuset blev hänförda av hans intellekt och humor, särskilt en viss sjuksyster Märta. Kan ni tänka er att det gick så långt att hon, som var helnykterist, ordnade en hel bar i hans rum och till och med gjorde groggar åt honom!”

Way to go, Sixten!

Internet är ju rätt bra

Categories: Internet
Tuesday, Jul 15, 2014

Sorry, I was miles away… I Moskva, närmare bestämt.

Jag arbetar, så ofta jag kommer åt, på den uppdaterade versionen av boken om Gustaf Ericsson, “Mannen som kom tillbaka från de döda“. Det mest substantiella av det nya jag fått reda på sedan boken kom ut (2000) rör Ericssons mellanhavanden med Sovjetunionen i allmänhet, och Komintern i synnerhet.

Antydningar fanns det gott om att han skulle agerat “Ex-R:are” – “exekutivkommitténs representant” – under 1920-talet. Nu visar det sig att han faktiskt har en personakt i Kominternarkivet (som finns online!), men vad den innehåller vet jag ännu inte, mina reschösch-assistenter arbetar på det as we speak.

Det har också visat sig att Ericsson fick ut, inte bara en bok, utan tre böcker i Sovjet, mellan 1927 och 1930, något mycket ovanligt för en utländsk författare under de åren. En av upplagorna gavs ut i 100,000 ex…! Det har också kommit fram en del annat om hans Sovjetbesök våren-sommaren 1930.

Nå, detta leder nu fram till en ohyggligt banal iakttagelse (de känsliga bör kanske sänka ljudet) nämligen att det fanimej inte är klokt hur internet växt och utvecklats sedan 1998-99, när jag först forskade för boken.

Bara ett exempel. Ericsson påstår att han och en polare var med som statister i en Buster Keatonfilm i Hollywood år 1922, och att de i denna film ska ha legat i säng som patienter på en sjukhussal. Den enda internetkälla jag hittade var ett slags newsgroupforum (finns newsgroups fortfarande, förresten?) om Keatonfilmer, där jag då frågade vilken film, om någon, det kunde rört sig om.

-”Det måste vara ‘Day Dreams’ från 1922,” fick jag till svar. Buster vill vinna tillbaka sin flickvän och låtsas vara berömd kirurg, problemet var bara att “alla sjukhusscener gått förlorade”…

“17″, tänkte jag, men inkluderade ändå uppgiften i boken, som ren spekulation.

Idag kan man se hela “Day Dreams” på Youtube, i fullständigt skick. Inte finns där någon sjukhusscen. Jo, Buster låtsas vara berömd kirurg, men det visar sig vara på ett hundsjukhus… Ingen Gustaf Ericsson så långt ögat når.

Lär härav: vi har gått från sekundärkällor till primärkällor, och det måste väl vara rätt bra? Bortsett då från NSA och Snowden och allt det…

PS: För den som är intresserad, läs mer om arbetet med Kominternarkivet online här.

Nachlass

Categories: Uncategorized
Monday, Jul 14, 2014

Det känns, som alltid, tomt efter VM-finalen.

Och det är hela 34 dagar kvar till säsongstart. (Arsenal har köpt in Alexis Sanchez från Barcelona, förresten). Was tun? Cricketen är inte särskilt inspirerande just nu. Och golf är ju inte ens en sport.

Visst var det ett bra VM, inte minst i det att man såg fler mål än någonsin (171 tror jag det var). En av de mest pregnanta intervjuerna såg jag så sent som igår, strax före finalen. Jens Lehman pratade om tyskarnas Brasilienmatch och hur spelarna i halvtid kommit överens om att inte spä på i onödan, inga tunnlar, inga klacksparkar, helst inte så många fler mål: 5-0 räckte så det blev över.

-”Det är ju rätt enastående,” tyckte den (engelska) intervjuaren. -”Inte alls,” sa Lehman, “Det är vad tyskar lär sig av sina föräldrar: aldrig vara arrogant, aldrig stoltsera, aldrig skryta…”

Skillnaden med engelsmännen är alltså att de senare har all anledning att vara blygsamma.

Det var roligt att Tyskland vann också för att det tjänar som en bekräftelse på det kloka i förbundets beslut, från så där tio år sedan, att bygga om tysk fotboll från grunden, i allt från ägarstrukturer till spelarutveckling: det Tyskland vi såg igår är i princip de U21:or som utklassade England 2009…

So, was nun…? Man kanske skulle ta en promenad. I det vackra vädret. Det vill säga, ja, utomhus…!

Det finns ingen blå mat

Categories: Uncategorized
Saturday, Jul 12, 2014

Som inte är artificiellt färgad blå, alltså. Blåbär är nämligen inte blå, utan Deep Purple. Djuplila är en färg deriverad ur anthocyanin, det pigment som finns i de flesta “blå” och “svarta” bär. Man ser blå nyanser i rå fisk och ruttet kött. Man kan känna sig blå efter att ha ätit saker som mesost eller leveromelett. Men det finns ingen blå mat.

Det finns trevliga tiggare. De är ofta av den gående varianten, snarare än den sittande. En av dem är Laurie, som alltid kommer förbi med en ny blåtira och filten över axeln på söndagmorgnar vid Spitalfields, spik nykter, jag brukar ge henne vad småväxel jag har. Hon kommer ihåg saker om mig, jag kommer ihåg saker om Laurie.

Det finns inget bra Brasilien, just nu, i halvtid.

Och i fulltid… vilket jävla b-lag Brasilien kom med…

Malevich: Revolutionary of Russian Art

Categories: Kulturellt
Saturday, Jul 12, 2014

Malevichupright_2969923e

“Kvinna med kratta” (1930-32) Utställningen börjar onsdag 16 juli 2014 på Tate Modern.

Härvor

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Jul 9, 2014

Jag vet inte i vilken utsträckning detta har täckts i svenska media – jag har inte sett så mycket själv när jag allt emellanåt surfar in – men pedofilihärvorna fortsätter, om inte dominera så i alla fall göra ett stort avtryck i media här.

Det kom nyligen en detaljerad utredning om Jimmy Saviles liv och leverne i det hänseendet, och där fanns sannerligen inte mycket uppbyggeligt att skåda. I förra veckan dömdes Rolf Harris till knappt sex år för övergrepp mot småflickor på 1970- och 80-talen (historic abuse har sedan Savile blivit en mer aktiv åtalspunkt). Och nu är den gamla historien om en påstådd pedofili”ring” i parlamentet på 1980-talet åter på tapeten: det ska förstås bli en utredning…

Det kan hända att detta är en nyhetsmässig slags “väderfront” som drar in över medierna. Och jag är förstås medveten om att pedofiliskandaler förekommer överallt. Men jag undrar lite över den institutionaliserade formen de ofta verka ta här. Savile lyckades få fripass genom praktiskt taget hela sjuk- och fångvården. Rolf Harris är en av flera mediepersonligheter från 1970-talet som åkt fast, och vad de höll på med var en öppen hemlighet, det är därför särskilt BBC har råkat i blåsväder så mycket. Och parlamentshistorien kan knappast bli mer institutionell, särskilt som den lär vara kopplad till många statliga barnhem runt om i landet.

Bortsett från katolska kyrkan har jag inte sett någon motsvarande stor och institutionaliserad pedofilhärva i andra länder. Och om UK är ett slags specialfall i det hänseendet, vad skulle det då komma sig? Det faller sig, i alla fall för mig, naturligt att koppla det till britternas underliga inställning till barn, alltså det som jag i tidigare poster kallat barnfobin. Hur den kopplingen skulle gå till är jag däremot inte säker på, och skulle nog dessutom leda för långt ut på psykologiserandets tunna is. Men tanken kan vara värd att hålla i minnet. Om man nu vill tänka på dessa bedrövliga historier överhuvud taget.

1 of 15812345...102030...Last »

Links