Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Labour nu

Sunday, Sep 25, 2016

Jag fick en liten hissy-fit där i kommentarerna, men låt mig förklara huvudlinjerna i mitt tänkande om Labour just nu. Det första är att välja mellan kålsupare, och det är jag är helt ovillig att göra. Jag är på sin höjd en engagerad agnostiker, så här långt.

Högern + mjukvänstern (Dan Hodges + Ed Miliband, t.ex) har inget säger inget att komma med vare sig det gäller ideologi, program, taktik eller strategi. De är överspelade, irrelevanta, och bara maktlöst inkapabla att hantera det faktum att Labour sedan ett år tillbaka har blivit ett helt nytt parti, på gott och ont. Medlemsstyrt, framför allt, genom Ed M:s reform, ironiskt nog för att stoppa radikala fackföreningar. Vill de inte vänja sig vid nya tider, återigen på gott och ont, så väntar Marx historiska skräphög.

Och tanken att alla dessa nya medlemmar är trottar är bara löjligt. Det finns omkring 5000 organiserade trotskister i England, och ingen av dem är trovärdig. De som gått med i partiet – och det börjar närma sig 700,000 nu, Labour har blivit Europas största parti – är enligt alla rapporter nyfikna, förvirrade, tveksamma och hoppfulla. De hoppas på nåt nytt.

Men Corbynfalangen har ännu större problem. Det första är en ledare som inte kan vare sig leda eller delegera, som ständigt underminerar sina talesmän och -kvinnor, och som än en gång begår Scargills gamla misstag från kolgruvestrejken 84-85 att betrakta all media som fiender, t.o.m. sådana som är potentiella vänner.

Det andra är att Corbyn har kloka idéer i fråga om reformer hemma – nationell investeringbank, helikopterpengar för att få igång efterfrågan, en miljon nya bostäder under nästa parlamentssession, varav hälften social housing, mot grammar schools och segregering –  medan han samtidigt är grundligt korrumperad vad gäller utrikespolitiken.

Det är ett område som borde diskvalificera honom direkt. Han har upprepade gånger i det förgångna offentligt uttalat sitt stöd för IRA, har medverkat på iransk och rysk propaganda-TV, har framträtt på scen med islamfascister. Han lider av en c:a trettio år gammal vänsteråkomma som handlar om strategiska allianser, och har ingenting lärt av kommunistpartiet i franska motståndsrörelsen under kriget: vi må ha gemensam fiende med Free French, Maquis, det katolska motståndet, men det betyder inte att vi ställer upp i varandras TV-kanaler.

Det rapporteras just nu att partikongressen i Liverpool inte ens tänker ta upp Brexit till diskussion. Jag menar. Jag menar.

Labour, Tio-i-topp och framtiden

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Sep 23, 2016

Senaste numret av New Statesman är ägnat Labours framtid (resultatet av partiledarvalet kungörs i morgon, kongressen nästa vecka). Där skriver Guardians John Harris ganska tankeväckande. Han tar upp det där med att en av Corbyns starka sidor är massmötena runt om i landet, där han lyckas mobilisera fantastiskt många entusiaster för att vara någon som är så uppenbart impopulär i parti- och opinionssiffrorna. Har det någon betydelse egentligen, frågar sig Harris, och tillägger, deliciöst:

In its own way, in fact, the idea that they augur well for Corbyn’s electoral prospects is reminiscent of what I call the John Peel mistake. Circa 1969, the DJ wondered why one of his favourite albums was not in the charts: “Everyone I know’s got a copy,” he said. Back came the reply: “No – you know everyone who’s got a copy.”

‘Stasiland’

Categories: Kommunism
Tuesday, Sep 20, 2016

Det enda jag har att anmärka mot Anna Funders ‘Stasiland: Stories from behind The Berlin Wall’ (2003) är att den är lite pratig här och där, men i allt övrigt är den oerhört informativ, tänkvärdig och ibland gripande.

Funder är australisk författare och journalist och hon samtalade under 1996-97 med en rad människor i det forna DDR, särskilt i och runt Berlin, som både varit anställda av Stasi eller Informelle Mirarbeitern (IM), likaväl som deras offer.

Några anteckningar bara.

I Nazityskland gick det en Gestapoofficer per 2 000 medborgare. I Stalins Sovjet gick det en KGB-agent per 5 830. I DDR var proportionen en Stasiagent eller IM per 65 invånare… (Källa: John O Koehler, Stasi: The Untold Story of the East German Secret Police, Westview Press 1999)

Apropå The Man Who Was Thursday: Ibland lyckades Stasi infiltrera olika oppositionella grupper så väl att “vanliga” människor började ta mod till sig och gå med, helt enkelt därför att de såg så många nya “medlemmar” strömma till hela tiden. Hur mäter man framgångsrik infiltration?

Funder ger ingen källa för uppgiften, men säger att alkoholkonsumtionen var “mer än dubbelt så hög” i DDR som den var i BRD. Bristtider eller ej, öl och sprit fanns alltid tillgängligt i affärerna. Vi känner ju redan till den höga vodkakonsumtionen i Sovjet, och att Nazityskland också hade nära till flaskan. Finns ett samband diktatur/alkohol? Nordkorea?!

DDR:s mest hatade man (kanske vid sidan om Erich Mielke) ska ha varit Karl-Eduard von Schnitzler, även kallad Sude-Ede) vars TV-program Der schwarze Kanal på måndagkvällar bemötte västerländsk propaganda med sanslöst flippad motpropaganda. Den östtyska elförsörjningen stod varje måndagkväll på randen att klappa ihop när programmet började, eftersom så många stängde av sina apparater på samma gång.

Inte från Funder visserligen, men DDR:s mest hatade kvinna torde ha varit Margot Honecker, die lila Hexe… Att bara YouTuba henne är en ren och skär skräckupplevelse…

DDR = “Der dumme Rest”… När och var uppstod det uttrycket?

Stilleben med kran, korv, curry och pengar

Categories: Chark
Saturday, Sep 17, 2016

korvpengar

Ett bidrag till postsurrealismen. Nu alltså inhandlat Thüringer Bratwurst (av märket Thüringer Landstolz) samt en burk mald curry. Essen ist angerichtet. Men framför har jag också lagt in den nya fempundssedeln, gjord av plast och med en genomskinlig bit till vänster. Churchill på baksidan. Pengar går nu att tvätta utan att anlita storbankerna. Men, för jösse namn, pengar får inte vara genomskinliga. En metaforisk felspark. Monopolpengar i en Monopolekonomi.

Det var DDR, det…

Categories: Kommunism
Thursday, Sep 15, 2016

Några veckors avbrott i arbetet på Londonboken. Av skäl som kommer att framgå med tiden sitter jag och läser in mig på Östtysklands historia: romaner, antologier, historik, och en teveserie. ‘Das war die DDR’ är en tysk dokumentärserie från 1993 – och det syns! – i sju avsnitt som belyser olika aspekter: ekonomi, kultur, industri, socialpolitik. Länken härovan går till en version med engelsk speakerröst och engelsktextade intervjuer. Och eftersom det bara är fyra år efter murens fall finns många av huvudpersonerna med, inte minst Stefan Heym. Kan verkligen rekommenderas.

Att äta pommes är stort, att äta frites är större

Categories: Chark
Saturday, Sep 3, 2016

(Rubriken © Red Top)

Det här är möjligtvis för de något till åren komna – eller kanske mer luttrade – bland läsarna. Jag hade ett lite märkligt samtal med Pete the Kid idag, det handlade om potatisprodukter i ens barndom. Framför allt om chips and crisps.

Sidoruta/definition: Chips är inte detsamma som pommes frites. Chips är mycket tjockare, man äter dem oftast med (you guessed it) fish. De flottyrsteks i södra England i olja, i norra England i ister (lard) (de bästa!). Tjockheten ger en krispig yta och ett mjällt innanmäte, perfekt för den vinäger man sprinklar på med saltet. Crisps är vad vi kallar chips, serveras i påsar.

Chips and crisps var så klart en självklar del av en engelsk efterkrigsgenerations barndom. Det var de absolut inte min barndom (född ’51 alltså). Jag minns inte att jag åt pommes frites förrän på sena sextiotalet, med de första (bedrövliga) hamburgerbarerna. Likdant med chips i påsar, de kom väl vid ungefär samma tid, eller har jag fel? Den enda street food vi hade var korv/bröd/mos/Pucko. Eller?

Jag kategoriserar detta som “chark” eftersom jag fick med en korv där på slutet.

Höst…

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Sep 1, 2016

…och livet återgår till det någorlunda normala. Niklas Wikegård har börjat vlogga igen… värdegrund!! …utveckla!! …ta tag i!! …värdegrund!! Tre månader utan Wikan, det känns alltid lite tomt.

Fönstret har stängts för nyförvärven. Arsenal får i sista stund duktige försvararen Shkodran Mustafi från Valencia och tyska landslaget, att spela bredvid Koscielny, och Lucas från La Coruña på topp, i konkurrens med Giroud, liksom förstås Granit Xhaka, centralmittfältaren som imponerat hittills, trots en ganska usel start för laget. Blir det Wengers sista säsong?

Speedwayen har jag fortfarande inte gjort något åt, och säsongen är snart över. Kanske får dröja tills nästa. Och ingen hockey värd att se, som vanligt. London har inte ens ett lag i “elitserien”. Handboll? Glöm det.

Brexit once more

Categories: Uncategorized
Tuesday, Aug 30, 2016

Jag menar, bara detta… Och så kommer ett förslag om continental partnership vilket låter intressant. Har inte läst allt ännu men det tycks vara en version av two-speed Europe-idén…

Mer läsfrukter

Categories: Svenskt allmänt
Monday, Aug 29, 2016

Jag skulle sagt att Klas Östergrens ‘Samlade noveller’ inte alls består av noveller, undantaget en eller två, t.ex. ‘Tumstock för en tillgiven’. Med vilket jag menar att han inte alls följer den moderna novellens formschema, etablerat av Tjechov, Joyce och andra: att lämna saker outsagda och låta läsaren fylla i; strikt ekonomi i ordvalet, låt formatet diktera mängden omfång och färg, inget definitivt och avgörande slut, und so weiter.

Det här är kortprosa som handlar om skrivandet. Skrivandet i sig. Vilket är rätt ovanligt att hitta i en novellsamling. Det börjar nästan alltid med att “jag” sitter hemma nånstans och plötsligt blir uppringd av någon som inte är huvudpersonen i historien, men är den som kommer att leda “mig” till huvudpersonen, som i sin tur har en tredje berättelse jag måste klara av innan jag kan berätta de föregående två.  Det är en slags extrem realism. Inte oväntat spelar konspirationer en viss roll i berättelserna.

Klas är en genuint demokratisk författare, i ordets bästa mening, på samma sätt som jag tidigare skrivit om t.ex. Tranströmer. Som läsare sitter man med honom vid köksbordet och funderar på samma saker, samma människor, samma händelser, och till slut låter man honom/berättaren avsluta alltihop just precis där berättelsen tar slut, när det – per definition – inte finns något mer att berätta. Det är det förtroendet författaren kräver och får, om han förtjänar det. Vilket Klas gör.

Nästa station: ‘Landscapes of Communism’ av Owen Hatherley.

1 of 19412345...102030...Last »

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004