Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Blånekandets estetik

Tuesday, Dec 10, 2019

‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.

Nobelt igen… +

Sunday, Dec 8, 2019

Nu har jag läst Matilda Gustavssons ‘Klubben’, och jag önskar på sätt och vis att jag inte hade gjort det. God’s teeth… Gamle vännen Ragnar Strömberg sa en gång på nåt redaktionsmöte i huvudstaden, “Min främsta tillgång som kritiker är att jag bor i Göteborg”. Min främsta tillgång är att jag bor ännu längre bort.

Då menar jag förstås inte Stockholm, utan “Stockholm”. Den parodi av sig själv som alla städer spelar upp i vissa lägen, ur vissa synvinklar, vid vissa årstider. Jag säger som förut, Nobelstiftelsen borde stått på sig och gett priset till Vitterhetsakademien. Risken är annars att vi kommer att få sjunga “Happy birthday, Peter Handke” för evigt.

+ Så nu har jag också läst Katarina Frostenssons ‘K’… Ähm, ja… Alltså… Vet inte riktigt vad jag ska säga i det här läget. Det är lite omtumlande, så här direkt efterpå Gustavssons bok. Återkommer om detta.

Every picture tells a story

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Dec 7, 2019

Och det är smällkalla vintern, mörkt, ruggigt. Vilka åldergrupper är mest/minst benägna att gå ut och rösta?

Min Leonard Cohen-historia

Categories: Uncategorized
Friday, Dec 6, 2019

Bara som ett mellanstick. Gabrielle B bloggade om Leonard Cohen nyligen och jag sa jag skulle berätta min historia en vacker dag. Så det är lika bra jag skriver ner den nu, annars glömmer jag. Det handlar heller inte om några märkvärdigheter, bara att man fick sig ett gott skratt en gång. Och det är ju inte så illa.

Det var slutet på 1980 eller början 1981, jag var tjugonio och hade just gett ut min debutroman på Norstedts. Cohen kom på Europaturné och spelade några kvällar i London. Så vi gick ett gäng på sex-sju pers. En av oss, Aviva Layton, kände Cohen sedan gammalt så hon ordnade att vi skulle få träffa honom efteråt. Sagt och gjort, vi stolpade in bakom scen och radade upp oss, Cohen kom ut ur logen med ett stort, stenat leende över ansiktet, och Aviva började presentera oss. När hon kom till mig sa hon: “And this is Gunnar – he’s a writer too!”

Rent instinktivt, och rätt självklart, började jag ju gapflabba. Jag menar, jag – en ung svensk debutant. Han – Leonard Bloody Cohen! Visst, rent tekniskt sett var vi väl båda “författare”, ungefär som en Festis och en Chateauneuf du Pape 1965 båda kan kallas “drycker”. Hur som helst, Aviva stirrade häpet på mig och undrade vad som var så roligt. Men jag såg att Cohen genast fattade “var jag kom ifrån”, som det heter, så han började gapskratta också, gjorde tummen upp och sa: “Terrific!”. Jag vill gärna tro att vi båda hittade en våglängd där, ett ögonblick, långt ute i etern.

Jag har alltid gillat Leonard Cohen, fast nästan mot min vilja ibland. Han hade den nordamerikanska ovanan att ta sig själv på stort allvar som creative genius, därav kalifornisk buddhism och sånt. Men han hade samtidigt en distans till vad han både skrev och gjorde, var lika ironisk som sentimental. Och ett oemotsägligt faktum kvarstår, nämligen hur många som tagit hans musik till sig. Det får man respektera. Min tveksamhet liknar lite grand min inställning till Evert Taube, som jag skrev om härförleden, om än med helt andra förutsättningar.

Tidningarna

Thursday, Dec 5, 2019

Labour-Twitter är i upplösningstillstånd eftersom New Statesman i sin nya ledare vägrar stödja Corbyns parti p.g.a. Brexitvelandet och antisemitismen. Men det är, som så mycket annat nu för tiden, en symbolhandling och kommer ju inte att ha någon särskild inverkan på valutgången. Även om NS har fler läsare än Spectator, som blivit en alt-right-sump de senaste åren, så är båda tidningarna mest relevanta för de närmast sörjande.

Det ska också bli (ganska) intressant att se vad The G väljer att göra nästa vecka. De lär väl inte att stödja Corbyn i någon betydande grad, utan kommer säkert att uppmana sina läsare att rösta taktiskt för att hålla tories ute. Men eftersom sextio procent av tidningens läsare bor inom ringleden M25 så blir det väl Labour för många i alla fall, med några libdemmiga undantag.

The G är nog inte ensamma om att se ännu ett hung parliament som den bästa utgången, eftersom en svag regering ger MP’s större makt över procedurerna. Det blir alltså mer – mycket mer – soppa på menyn under kommande åren.

Bob Willis RIP

Categories: London uppdatering
Wednesday, Dec 4, 2019

Jag skrev om det i Londonboken (sid 106ff), hur jag fick upp ögonen för cricket med the Ashes i juli 1981. Först Ian Bothams vidunderliga innings, följt av Bob Willis bowlinginsats i australiensarnas andra innings. Hans siffror under denna spell (som det träffande nog kallas) var 8/43, alltså han tog åtta wickets av motståndarna till en kostnad av enbart 43 runs, och England vann, inte bara matchen utan serien. Willis, “en spliffrökande Dylannörd” som jag kallade honom, blev sedemera en väldigt bra kommentator, korthuggen och sardonisk, som anstår en fast bowler. Även om ni inte gillar cricket, titta gärna igenom sammandraget ovan ändå. Det är värt det.

The G:s runa.

Allt faller på plats

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Dec 3, 2019

Om det vill sig väl kan vi få oss en real-life Cold War Steve-bild idag. Trump och Johnson i Nato-förgrunden, Corbyn bakom gardinerna, Prince Andrew in emellan buskarna nånstans, medan Virginia Roberts svävar över alltihop och Hugh Grant delar ut anti-Tory-flygblad…

Jag såg i och för sig inte Panoramaintervjun med Roberts igår kväll, och tänker inte göra det heller. Finner det för motbjudande. Men det låter som en av de sista spikarna i kistan, om man får tro referaten. Up the republic, som sagt.

Apostrofsäll’skapet ger upp +

Sunday, Dec 1, 2019

Det var väl bara en tidsfråga. Apostrophe Protection Society har kastat in handduken. Grundaren John Richards, 96, skyller på “laziness and ignorance”. I språkkapitlet i Londonboken nämnde jag det där med “greengrocer’s apostrophe” som i “Apple’s £1.50/kg”. Det finns otaliga, värre, rent surrealistiska exempel. En vägskylt där det stod “Leed’s”. Jag har läst om poporkestern “The Beatle’s”. Frågan är väl var det hela ska sluta. En apostrof före varje “s”?

+ I Sverige är det tydligen bindestreck man gett upp…

BBC backar

Saturday, Nov 30, 2019

Boris Johnson hade sagt att han kunde gå med på att interjvuas av Andrew Marr på dennes politikprogram på söndagsmorgnarna, i stället för att utsätta sig för den mer aggressive Andrew Neil nästa vecka. BBC svarade i princip att “utan Neil, ingen Marr”. Så kom terrordåden igår, och BBC har backat. Visst ska landets premiärminister intervjuas av Marr, med tanke på den allvarliga situationen, nationen kräver att landets ledare lugnar våra nerver, blaha blaha och blaha.

Jag tror som många andra att förtroendet för BBC har rasat med det här valet, och att detta blir droppen. Det finns ett ord för det: craven. Eller som OED förklarar det, That owns himself beaten or afraid; abjectly pusillanimous.

London Bridge + +

Categories: Uncategorized
Friday, Nov 29, 2019

Igen. Varför? Därför att den är överbefolkad fredag eftermiddag, pendlare från City tar tåget hem från London Bridge Station efter en snabb promenad över bron. Plus ett enormt turistinslag runt Borough Market. Plus Black Friday och ännu fler turister. Ett överflöd av potentiella offer. Just nu (18:22 GMT) meddelar BBC att två offer har dött av skadorna.

+ Att polisen förklarade det en “major terrorist incident” så snabbt måste betyda att de kände igen gärningsmannen, efter att ha skjutit ihjäl honom.

+ Partierna har ställt in valrörelsen i ett dygn framåt, vilket ju är snällt av dem. Cynikern frågar om detta kommer att påverka utgången. Kriser alldeles före ett val tenderar visserligen att främja den sittande regeringen. Men knappast här, tycks det mig. Johnsons regering uppfattas allmänt inte som “incumbent”, snarare ganska tillfällig. Sen återstår att se om någon är dum nog att utnyttja saken i valretoriken. Vilket jag inte alls ser som otroligt, så korkat som det varit hittills.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004