Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

London: Time to batten down the hatches…

Categories: London uppdatering
Friday, Aug 17, 2018

(Det här relaterar till lite överallt i boken, men mest femte kapitlet om marknaderna)

Borgmästaren Sadiq Khan har nu gett “London Resilience Forum” uppdraget att titta närmare på hur en hård Brexit skulle påverka staden i allt från livsmedel och mediciner till personalbrister i byggbranschen och sjukvården (The G:s rapport här) LRF utgörs av representanter från 170 organisationer, inkluderat akuttjänsterna, kommunerna och sjukvården. En av de saker man bör få fram är var era drönare med matpaketen kan landa. (Om inte annat så finns det en lämplig parkeringsplats alldeles utanför här; närmare koordinater när det blir så dags).

RIP Aretha Franklin 1942-2018 +

Categories: Uncategorized
Thursday, Aug 16, 2018

Den största av dem alla. Vet inte ens vilket YouTubeklipp jag ska välja… Jo, det får bli Chain of Fools.

Nej, jag har ändrat mig. Ain’t No Way från samma år.

PS om översättningar

Categories: Kulturellt, Språk
Wednesday, Aug 15, 2018

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)

Ur sommarläsningen (2)

Categories: Kulturellt
Tuesday, Aug 14, 2018

Fabio Stassi: “Luffarens sista dans” (Brombergs 2014; övers. Olov Hyllienmark) Jag fick den här Chaplinromanen av Olov när vi träffades i Stockholm i april och den har sedan dess legat och blinkat förföriskt åt mig i den olästa bokhögen. Häromdagen öppnade jag den och slöt mig i dess armar, och vi har praktiskt taget legat kvar i sängen hela tiden sedan dess… Stassi lyckas med något som är notoriskt svårt i romaner, att skriva en (världs)känd persons buktalarprosa i första person. Och jag tror han lyckas framför allt därför att han kapar så många band till den biografiska autenticiteten och gör en slags verklighetsskröna (en re-imagining, för att använda en sliten fras) av Chaplins liv. Eller snarare, hans tidiga liv, innan den herostratiska berömmelsen kom att välsigna och förbanna honom. En trolsk, komisk, politisk, riskfylld roman på smidig och lyhörd svenska. Tack för några underbara timmar, Olov! (Ja, alltså, jag menar inte så, alltså… Som läsning, alltså…)

Maebh Long (red.): “The Collected Letters of Flann O’Brien” (Dalkey Archive Press 2018) Jag har inte läst varenda bokstav i den här 600-sidiga brevsamlingen, utan har dykt ner i den lite på måfå var och varannan dag. Det här är naturligtvis ithe ag ithe* för oss flannianer, fattas bara annat. Gapflabben är många under läsningen, inte minst hans sanslösa insändare till Irish Times i slutet av trettiotalet; som resultat gav tidningen honom vad som skulle bli den mångåriga krönikan ‘Cruiskeen Lawn’. Men här finns också sorgligheter, inte minst kopplade till hans allt svårare alkoholism, och hans eviga problem med att få förlagen att ge ut hans romaner. Ett av vad jag anser är hans tre mästerverk (jämte just ‘Cruiskeen Lawn’ och debutromanen ‘At Swim-Two-Birds’), nämligen romanen ‘The Third Policeman’, kom inte ut förrän sex månader efter hans död 1966. Det var ett liv allt mer präglat av nedgång och patos, men det var också ett livsverk av himlastormande komik. (Hans två ovan nämnda romaner finns f.ö. i fina svenska översättningar av Magnus Hedlund).

*Frasen är en irisk översättning av gefundenes Fressen… Jag älskar Google Translate! Fast om man slänger in ithe ag ithe att översättas till engelska så blir det “eat eating”. Och jag menar, warum nicht?

Pjäser vi skulle vilja se

Categories: Svenskt allmänt
Monday, Aug 13, 2018

Det måtte väl för jösse namn finnas något svenskt teatersällskap som just nu håller på att repetera inför höstpremiären av Tartuffe, ou l’Imposteur. Jag menar, den är ju en given akademiesk succès de scandale. Jean-Kladd Arnault som huvudpersonen, Madame Pernelle är Katarina Frostenson, Orgon naturligtvis Horace Engdahl, Elmire som Ebba Witt-Brattström och Mariane som Sara Danius. Jag skulle köpt biljetter på momangen.

Jim och revolutionen

Categories: Kommunism
Saturday, Aug 11, 2018

Den vänsterradikalaste människan jag känner heter Jim. Han bor här i huset, vi byter några ord mest varje dag. Han är över 70, går lite stelt och stapplande med käpp, mörka glasögon för solljuset. Han kommer från Newcastle och är gammal kolgruvarbetare, var med om båda de stora strejkerna 1974 och 1984-85, så han har mycket att berätta. Dessvärre är det ganska svårt att förstå honom, dels beroende på hans Geordiedialekt och dels på hans brist på tänder, vilket gör att han mumlar en del.

Jim jobbar frivilligt några dagar i veckan för tidningen The Militant, den brittiska avnämaren av en amerikansk trotskistorganisation, Socialist Workers Party (SWP), som värnar arbetarklassens intressen. Smärre begreppsutredning här. Tidningens namn har inget att göra med mullvadsorganisationen ‘Militant Tendency’ som härjade i UK, och särskilt Liverpool, på åttiotalet. Amerikanska SWP har heller inget att göra med brittiska SWP, som dragits med anklagelser om sextrakasserier i åratals och numera krympt till, tja, tjugotvå medlemmar, kanske. Amerikanska SWP tycks snarare lierat med UK:s Communist League. Som har tjugotre medlemmar.

Jag köper tidningen av Jim då och då, och det är rätt intressant läsning ibland, mest alltså om amerikanska förhållanden. De ägnar sig åt mycket gräsrotsarbete, mobilisering på lokalnivå, stöd åt lokalkampanjer, samlar in socialistisk litteratur till (den växande) fängelsebefolkningen, osv. Och allting, säger allting, betraktas ur arbetarklassens perspektiv. Kärnvapennedrustning i Nordkorea är bra för arbetarklassen, importtarifferna mot Kina inte bra. Ibland dyker det upp rubriker som “Det är hög tid för arbetarklassen att ta över makten”. Och då far ju en lite vemodig suck genom ens förhärdade hjärnvindlingar. Those were the days.

Ur sommarläsningen (1)

Categories: Kulturellt
Friday, Aug 10, 2018

Joe Kennedy: “Authentocrats” (Repeater Books 2018) Det här är en djup och bred kritik av “the populism of the centre” med vilken mittenliberaler söker och omfamnar en påstått folklig autenticitet, om så inom politik eller populärkultur eller de nya formerna av naturskrivande. Det yttrar sig enligt min mening som mest flagrant i, kalla det Blaircentristernas omtanke om den Brexitröstande “vita arbetarklassens” så kallade legitimate concerns vad gäller invandringen. Och även om boken naturligtvis är utpräglat engelsk i sina referenser så finns massor av paralleller med Sverige. Kennedy debuterade 2016 med fotbollsboken “Games Without Frontiers” (som jag skrev om här). Med den här nya boken är JK på god väg att bli en av våra skarpaste och mest läsvärda kulturkritiker. Rekommenderas starkt. (Läs en bra och mer utförlig Guardianrecension här)

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017) Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.

Johan Erlandsson: “Desertörerna” (Carlssons 2016) Det här är en bok jag blev tvungen att läsa efter Matthew Sweets “Operation Chaos” i våras (se här). Där Sweet i mycket följer spåren ut ur Sverige och bort mot det sinnessjuka Schlaraffenland som var EAP och Lyndon LaRouche, håller sig Erlandsson i huvudsak till Sverige, och gör det på ett föredömligt vis. Här får man en mycket bättre bild av de oerhört varierande öden och personligheter som desertörerna utgjorde, vad gäller deras politiska eller opolitiska motiv, vad gäller deras vilja och förmåga att anpassa sig till det svenska eller deras nära nog orubbliga alienering gentemot sin nya hemvist. Likaså får man en mer detaljerad bild av det svenska politiska spelet, och hur det förändrades över tid, bakom mottagandet av desertörerna, relationerna med USA, osv. Det var en märklig tid, som jag själv fick se en del av (se länken ovan) och Erlandsson har gjort den all rättvisa.

Nästa omgång sommarläsfrukter inkluderar Fabio Stassis roman “Luffarens sista dans” i Olov Hyllienmarks översättning, som ser mycket lovande ut.

Gammalsvenska igen

Categories: Språk
Monday, Aug 6, 2018

Nu har jag mer eller mindre läst igenom det jag behöver av 30- och 40-talsböckerna jag nämnt förut. Det är för övrigt Gustaf Ericsson igen, jag jobbar på uppdateringen av ‘Mannen som kom tillbaka från de döda’; mer detaljer om detta senare. Dock, Ericsson – och förmodligen andra – hade några språkliga egenheter på den tiden.

Man förkortade “eventuell/a/t” inte som “ev.” utan som “event.” Jag tror aldrig jag sett detta förut.

Man särskrev inte “så småningom”, utan det blir “såsmåningom”.

Och så ordet “förbrytare”. Används det överhuvudtaget idag? Ericsson applicerar det, med all retorisk kraft han kan uppamma, på alla slags människor från diverse skumma typer han mötte under sina luffarresor i Amerika på tjugotalet, ända till de mäktiga (oftast judiska) intressen som fick Ivar Kreuger på fall och som tjänade storkovan på Sveriges vacklande neutralitet under kriget.

Om jag har rätt i att “förbrytare” mer eller mindre försvunnit från allmänt språkbruk, tal som skrift, beror det på en kulturell förändring i synen på kriminalitet, och/eller en annan slags retorik numera, t.ex. vad gäller alla de olagligheter som begås i den högre finanssfären, osv. När såg ni senast ordet “förbrytare” i skrift?

Byggnadsteknisk språkfråga

Categories: Språk
Sunday, Aug 5, 2018

En gammal irländsk vits. Förmannen anställningsintervjuar en ny byggjobbare.

-What’s the difference between “joist” and “girder”?

-Well, one wrote ‘Ulysses’ and the other wrote ‘Faust’.

Tillbaka till svenskan. Joist betyder “bjälke” och girder betyder “balk”. För att repetera frågan, vad är det alltså för skillnad på bjälke och balk, annat än att de har “bärande funktion” i byggnader (allt enligt den oumbärliga svenska.se)?

Ex libris

Categories: Svenskt allmänt
Tuesday, Jul 31, 2018

Jag läser en bok som har detta exlibris på insidan pärmen. Tror inte man behöver tveka så mycket om herr Jernbergs politiska sympatier (ledtråd: ej sosse). Den lilla texten i marginalen lyder “C. Ellsén pinxit 1944”. Har googlat men inte hittat något om Östen Jernberg. Runtecknen i mitten får jag till “S” och “Ö”. Värjan, sabeln och pistolen tyder väl på militär bakgrund, men handslaget vet jag inte riktigt vad det ska stå för. Någon som har fler idéer?

1 of 21812345...102030...Last »

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004