Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Yes. It is.

Categories: Uncategorized
Wednesday, Feb 26, 2020

Bland de illa underrättade

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Feb 26, 2020

En bra påminnelse om okunnighetens vana att sätta sig till rätta i fåtöljen och inte flytta på sig på flera århundraden. Varför vet britterna så lite om Irland? frågar sig ett par sociologer och konstaterar att det gäller inom de flesta samhällsskikt, inkluderat akademiker. För att inte tala om politiker. Karen Bradley-citatet har jag nämnt här förut, men det hör utan tvekan till the truly outstanding i hård konkurrens med många andra.

Och tanken slår en, obevekligen. Ta det ett steg vidare: varför vet britterna så lite om det övriga Europa…?

Oh, shit…

Categories: Uncategorized
Monday, Feb 24, 2020

Jag har just insett att VO-jobbet jag gjorde i förra veckan var för en internationell version av Googles mer än lovligt soppiga reklamfilm under SuperBowl, “Hey Loretta…”. Jag gjorde den svenska versionen av repliken “Remember, Loretta loved going to Alaska… and scallops”. Som de översatte med pilgrimsmusslor, men som jag tror lika väl kan vara kammusslor. Hur som helst, vad gör man inte för, tja, berömmelsen. Pengarna var inget särskilt.

Applådtack

Categories: Svenska medier
Sunday, Feb 23, 2020

Härmed skulle jag vilja tacka Svenska Dagbladet för all den uppmärksamhet man visat mina blygsamma alster de senaste åren. Det är nu sex gånger sedan våren 2018 jag hittat artiklar i SvD som tar upp ämnen jag berör antingen i Londonboken eller här på Pressylta, oftast inom en vecka eller två. Jag ska inte precisera för jag vill inte peka ut skribenter, tar det bara som en backhanded compliment. Och jag vet att det är dom, för det står ofta “schibsted” i deras adresser när jag tittar efter i Statcounter, likadant när man kör ett enkelt IP-sök. Jag ska fortsätta försöka leva upp till deras förväntningar. Faktura följer.

Nej, allvarligt talat. Det var mitt satiriska/paranoida jag som skrev det där ovan, jag lovar. Det är bara det att tillfälligheternas spel verkar ha blivit ett sånt fysiskt närspel vad gäller Svenskan, ihop med att det finns en lång tradition i svenska media att läsa och kopiera och vidareutveckla idéer man hittar i “utländska” media i tron att ingen annan läser dem. Och en del av dem är som sagt oförsiktiga nog att lämna Schibstedadresser i Statcounter (och jag har inte hittat nåt i AB, tro mig!). Men – och jag menar detta uppriktigt – det kan, precis som med allt annat, röra sig om rena sammanträffanden. Såna har man ju varit med om förut. Jag ser bara fram mot nästa, till exempel en artikel om plagiarism?

(PS: Jag har justerat en del i den ursprungliga posten för att inte låta så gnällig. Men huvudpoängen gäller fortfarande.)

Dystra nyheter om min gamla skola

Saturday, Feb 22, 2020

Fick just reda på att Carlton Primary School i Kentish Town hotas av nerläggning, huvudsakligen beroende på låga elevantal, just nu har de bara kring 60% beläggning, och det är ett problem som återkommer över hela Camden under senare år. Lite mer bakgrund här.

Min son gick på Carlton, från fem års ålder till 11, och J och jag satt i skolstyrelsen i nära tjugo år, fram till 2006. Jag var vice ordförande och ledde fastighetskommittén under de ganska briljanta år när New Labour spenderade en massa cash på just skolbyggnader. Som av en händelse överlämnade jag den posten till vår nya styrelsemedlem David Miliband vid slutet av min tid på skolan.

Åren på Carlton gav mig framför allt en enorm respekt för lärare och skolpersonal, som då likaväl som nu alltför ofta jobbar i stark motvind. En allt mer centraliserad politisk styrning av skolorna innebar att de fick allt mindre tid över åt att undervisa och i stället ägna sig åt target-chasing formulärifyllande. Men bra lärare är också finurliga lärare, och de klarade det för det mesta.

Så till exempel tog vi under ett skede emot en mängd flyktingbarn från Somalien, som hade sett sina föräldrar mördas bara några veckor tidigare, de var i chocktillstånd, många elective mutes, de kunde inte ens prata sitt eget språk. Strax efter sin ankomst skulle de ta de nationella SATS-proven, på engelska. Läsförståelse. Skrivprov. Matematik. Vår geniala rektor hittade ett sätt att få dem ut ur slutresultaten, och rädda den heliga “statistiken”.

Titta gärna närmare på skolans webbplats i länken ovan, särskilt den fina videon. Det är så en bra innerstadsskola fungerar, mot många risiga odds, därför att det finns folk som verkligen bryr sig: lärare, personal och föräldrar framför allt. Hoppas nu bara att Carlton får leva vidare, för det förtjänar den.

(Ett litet språkligt PS: Jag var med att tillsätta rektorn Jacquie Phelan 2005. Hon är irländare, som kanske hörs i videon, och som med alla lärare som utbildats där är det obligatoriskt att kunna iriska/gäliska. Det var bara en av de saker som talade för henne, i mina ögon och öron. Det är ett fantastiskt vackert språk.)

Diktamen (geddit?)

Categories: Internet, Kulturellt
Friday, Feb 21, 2020

Jag testade just Words nya diktamenfunktion med två av mina favoritpoem, en på English (UK) och en på svenska (jag låter er gissa/googla vem som skrivit dem). Bara fyra fel, kursiverade. Inte så pjåkigt.

“My life closed twice before it’s close it yet remains to see if immortality unveil a third event to me so huge so hopeless to conceive as these that twice bafel parting is all we know of heaven and all we need of hell”

(“Bafel”…?!)

“Din kärlek för mörker min stjärna månen går upp i mitt liv min hand är ej hemma i din din hand är låsta min hand är längtan”

(OK, “lusta” och “låsta”, där finns ju nån slags freudiansk koppling, men ändå…)

Årstider

Categories: Svenskt allmänt
Wednesday, Feb 19, 2020

Så är det februari igen. Krister Peterssons uttalande via SVT har ju väckt en del spekulationer, vilket kanske var meningen. Det rör sig uppenbart om en avliden gärningsman, eftersom KP säger sig vara säker på vem “den skyldige” är och det säger man inte i slutet på en förundersökning, det är upp till domstolen att avgöra skuld.

Hur som helst är det ju en mer än märklig mediestrategi att gå ut så här långt i förväg. Teasers av det slaget är något filmbolagen ägnar sig åt inför biopremiärer, inte en mordutredning. Eller kanske skillnaden mellan dem inte är så stor nu för tiden. Fiktion som fiktion, håll publiken hungrig.

Och jag är tillräckligt gammal för att få vara så cynisk, thank you very much.

#DontClickOnTheSun + +

Categories: Brittiska medier
Sunday, Feb 16, 2020

Caroline Flack, programledare för det enormt populära ‘Love Island’ på ITV (fråga mig inte), har plötsligt dött vid 40 års ålder, synbarligen för egen hand. Hon hade ställts inför rätta för ett tydligen ganska våldsamt angrepp på sin pojkvän, trots att denne nekade till att han var något slags “offer” och stödde henne genom hela processen. Saken skulle kommit upp i rätten igen ganska snart. Pressen på henne var enorm.

Och då menar jag just pressen. Närmare bestämt The S*n, som nu härjat ännu en kvinna in i döden. De är sjuka så långt in i vad de har kvar av sin själ. Trots att man nästan vant sig vid deras hänsynslöshet – trots Leveson! – är det faktiskt svårt att finna ord. De har redan raderat en massa artiklar från sin webbplats, fega jävlar som de är.

Kraven på bojkott växer än en gång, för vilken gång i ordningen. De allt färre lösnummerköparna får man väl beklaga, idioter kommer alltid att finnas. Hellre då hit them where it hurts: gör vad ni kan, klicka aldrig på länkar till den “tidningen”.

Pressfriheten är en självklarhet, men en självklarhet som alltid måste försvaras. Särskilt nu när Johnsonregeringen börjar skära in på den: de alltför verkliga hoten mot BBC:s självständighet; man portar vissa lobbyjournalister men inte andra; man ska dra ner på antalet fotografer med tillgång till No 10, osv. Det blåser snålt just nu, både bokstavligt och bildligt.

Att börja argumentera för ny lagstiftning med anledning av vad som nu, än en gång, har hänt kan alltså slå helt fel. Men det är nog många som idag tänker att någonstans måste en gräns dras och eftersom Murdochpressen uppenbart inte besitter vare sig hämningar eller skamkänslor kan det knappast ske annat än på laglig väg. Men hur? Och när?

Lite mer bakgrund från The G.

#SaveTheBBC

Storm

Categories: Uncategorized
Friday, Feb 14, 2020

Geniet Tove Janssons självbiografiska berättelse “Bildhuggarens dotter” (1968) börjar med meningen (måste läsas med finsk brytning): “Min pappa älskade katastrofer”. Han brukade rada upp familjen i soffan framför panoramafönstret när nästa storm över Finska bukten var i antågande. Jag minns nu inte riktigt, men det blev säkert en smutt konjak åt de vuxna och apelsinsaft åt barna.

Jag älskar också stormar. Fast samtidigt med alla samhällskritiska instinkter som kommer i spel. De katastrofer de orsakar – i norra England med översvämningarna just nu, som bara ett exempel – orsakas helt och hållet av skandalöst bristande infrastruktur p.g.a. nerskärningar i alla budgetar som har med saken att göra. Hundratals hemlösa, folks uppehällen utplånade, t.o.m. dödsfall.

Nu har vi Storm Dennis från i morgon, som tydligen ska bli tre resor värre än Storm Ciara förra helgen. Jetströmmarna går ju på sulfat just nu. Eftersom väder över det här landet kommer från sydväst blir det återigen Irland, Wales, Cornwall/sydväst och framför allt norr/Skottland som kommer att drabbas. Men också i London/sydöst ska vi få oss en kraftig släng i morgon eftermiddag, tydligen.

Det är då jag går ut och tar mig en promenad. Byggnadsställningar som skälver och knakar. Soptunnor som ger sig iväg på egen hand. Gamla träd som råmar av smärta. Svängskyltar för Lotto som flyttat sig från utanför tobaksaffären till utanför begravningsbyrån. Inte en enda katt syns till, inte en fågel. Kroppar i sjuttiofemgradig vinkel mot de värsta kastvindarna. Stormens regnvågor nerför gatorna som får bilförare att sakta ner i ren förskräckelse.

Man borde förstås inte hänge sig åt sådan katastrofism, det vet jag. Men det är som med Elvis. Det är som med GAIS. Kan inte hjälpa det.

Decembertraumat – en utväg?

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Feb 14, 2020

Owen Hatherley är, som bekant, alltid värd att läsa. Vilket dock inte betyder att man alltid måste hålla med honom. Här skriver han om Labour och den pågående partiledarkampanjen (spoiler: han kommer att rösta på Rebecca Long-Bailey). En hel del i texten kan verka ganska abstrust för den som inte följt de senaste årens to’ing and fro’ing, men texten är värd en genomläsning ändå därför att den ger en klok och sansad bild (från en klart redogjord vänsterståndpunkt) om hur decembertraumat drabbat sympatisörer och aktivister såväl som partiledningen. Och ett trauma är det, utan tvekan, som kommer att fortsätta en god tid framöver. Hatherley ger en vink om hur man skulle kunna hitta vägen ut.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004