Det har varit mycket bra fotboll hittills i VM, men också en hel del bra journalistik kring det hela. Särskilt engelska tidningar mår bara bra av att förväntningarna inte alls är lika högt ställda som förr om åren, inte ens som situationen är nu med åttondels klar. Ett briljant exempel är en artikel i dagens The G där Jorge Valdano skriver om Argentina och vad som hänt med argentinsk fotboll under senare år. Det är en artikel vars iakttagelser kan omplanteras i en massa andra jordmåner också. Rekommenderas.

Lennart på Långsamma Bloggen skriver mycket positivt om boken, jag tackar och bugar. Han nämner också Kerstin Ekmans nyutkomna ‘Gubbas hage’ som jag skulle vilja läsa själv, har sett mycket positivt om den.

Idag, på tvåårsdagen, är det en stor demonstration mot Brexit i stan. Ett av kraven är en andra folkomröstning om the final deal. Jag vet uppriktigt inte om jag håller med om det. Det finns inte särskilt mycket som tyder på att man skulle nå ett annat resultat än förra gången.

På tal om demonstrationer. Fredag den 13 juli (unlucky for some…) kommer Trump på besök och den marschen ska jag sannerligen gå på. Det kan bli riktigt hejsan-tjosan.

(Jag har skapat en ny kategori, “London uppdatering”. Det kommer att handla om texter som direkt relaterar till min Londonbok, till exempel hur vissa företeelser eller platser eller människor har fortsatt utvecklas efter att boken kom ut; hur Brexit och andra politiska skeenden påverkar staden; jag kan också besvara eventuella frågor eller kritik kring boken; samt kanske komma med ett och annat tips inför Londonresan).

Premiärposten handlar alltså om Hackney och relaterar mest till kapitel 2 (Londons konstruktion) och kapitel 5 (Londons marknader).

Flera stycken av mina gamla vänner och kollegor på Broadway Market säger att kundunderlaget sakta men märkbart förändrats det senaste året eller så. Den är inte längre en såpass utpräglad hipstermarknad som den brukade vara. Man märker det inte bara på att helskäggen och de franska bulldoggarna och de upprullade jeansen är färre, utan också på folks köpvanor.

För det första berättar många traders att försäljningen, dvs deras inkomster, börjat öka rätt markant. För det andra förekommer det nästan inte alls längre att kunderna försöker pruta på priserna, som var rätt vanligt förr.

Vad är det alltså som pågår? Det är själva stadsdelen Hackney som håller på att förändras. Den första gentrifieringsvågen började ju ungefär när vi flyttade dit, kring 2004-5. Och det gick snabbt, huspriserna längs gata efter gata sköt i höjden, som på Greenwood Road där vi bodde.

Många av de ursprungliga gentrifierarna bor naturligtvis kvar, men åter andra har dragit vidare ännu längre österut till Walthamstow, Leyton, Forest Gate och ännu längre bort. Kvar lämnar de en stadsdel med bland de högsta priserna (och hyrorna) i London utanför “blingbältet” Mayfair, Belgravia, Kensington-Chelsea.

Nu har det i stället kommit en andra våg av bosättare. Det rör sig om redan välbärgade människor som har råd att betala de astronomiska huspriserna (och råd att inte behöva pruta på marknaden) därför att de vill bo i trendiga Hackney, med sina många grönområden, sina utmärkta skolor, sina lattebarer och craft pubs, och inte minst närheten till jobbet i City.

“Broadway har börjat kännas lite… Kensington,” som vännen Pete sa härom kvällen. Men Hackney har något som Kensington inte har i lika hög utsträckning: The Real. Här finns, fortfarande, ett betydligt större inslag av kommunala hyreshus (ofta höghus), av BAME*-befolkning, av synliga och uppenbara tecken på fattigdom och utsatthet. Det skänker ett nu för tiden mycket viktigt och eftertraktansvärt inslag av autenticitet åt Hackney.

Och det ordet – autenticitet – har ni stött på förut om ni läst boken..

*BAME = Black, Asian, Mixed Ethnicity

Utslaget blir mindre än entusiastiskt. Det kan i och för sig bero på att jag fick tag på ett par som inte picklats särskilt väl, så jag kommer nog att pröva igen, kanske t.o.m. testar med ett eget inlägg (inlaga? inlag?). För jag är principiellt med på tanken att ha något skarpt ihop med hårdkokta ägg, i en sallad till exempel. Jag kör ibland en klick harissa på dem, det funkar utmärkt.

Betyg: 4/10.

Nästa post handlar om den tyska stålindustrin 1946-1967, några produktionstekniska aspekter.

Den gamla Guinnessannonsen ovan kommer väl till pass för mig när det gäller vissa matvaror. Under alla år som gått häröver har jag hur enkelt som helst kunnat motstå frestelsen att pröva på pickled eggs, som man alltid ser i stora glasburkar på fish & chipsbutikernas diskar. Själva tanken på det hela var nog för att gladeligen avstå, thank you very much.

Men. Jag gillar ju ägg, särskilt hårdkokta. Det är en barndomsgrej för mig, tror jag. Och vännen Pete har länge försökt övertala mig (“helst med svartpeppar på”) så igår kväll köpte jag med mig ett par stycken på hemväg från Lord Clyde. Idag prövade jag på det första. Messade just detta till Pete: “Not (yet) convinced about pickled eggs. Had 1 of 2. There’s a lot of pickle but not a lot of egg, tastewise… We’ll see”

Stark i sin övertygelse messade Pete tillbaka: “It’s a slow burn. Stick with it”. OK, jag prövar ägg nr 2 i morgon. Avgörandets dag. Rapport följer.

Jag åkte alltså ner och tittade på Christos ‘The London Mastaba’ på The Serpentine. Sju och ett halvt tusen oljefat i form av en uråldrig mesopotamisk gravbyggnad. Jag trodde jag skulle få intrycket, liksom, “gloriöst koko-banana, men ändå bara koko-banana”. Det blev faktiskt inte ens det. Den är för det första rätt mycket mindre än jag hade trott. Sedan blev “So what?”-feelingen allt starkare ju mer jag tittade på den. Jag tyckte det var oerhört spännande när han paketerade in Reichstag i Berlin: frågorna och replikerna och bilderna hopade sig. Men här? Tystnad. Alldeles bakom ryggen på mig här ligger ju också ‘Diana Memorial Fountain’, en slags rännsten med ambitioner. Men jag ska inte göra några jämförelser mellan de två.

För övrigt var det här nog första gången på 25-30 år jag satt foten i Hyde Park. Jag har kört bil genom den många gånger, men inte gått omkring där sedan någon utomhuskonsert med jag-minns-inte-vem-det-var, fast måste ha varit tidigt åttiotal.

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om ni vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så tar jag återkontakt via den epostadress du har fyllt i. Annars också lika bra genom Natur&Kultur. Alles Gute!

Jag tog för givet att Londonboken skulle trilla ut från DN:s “Tio bästa böckerna just nu” efter att under tre veckor gått från 6:a till 8:a till 10:e plats. Men icke, den klamrar sig faktiskt kvar på 10:an när v.24-listan publiceras idag (hittar dock ingen länk online). Visst är det roligt och hjärtevärmande, men också aningen förbryllande. Jag får nog ta och läsa den nån gång. Alltså inte bara skriva den, menar jag.

* Av anledningar jag inte behöver gå in på just nu söker jag i Libris och annorstädes efter svenska skönlitterära böcker som blev översatta till ryska och utgivna i Sovjet, särskilt under tidsperioden 1917 till, säg, efter kriget. En av dem var Frank Hellers roman (utgiven där 1926) Den tusen och andra natten, som översattes av ingen mindre än Osip Mandelstam. Kunde Mandelstam svenska…?!? Nån som vet?

* En av Flann O’Briens korrespondenter (se föregående post) var svensken Gunnar Rugheimer, som då arbetade på Raidió Teilifís Éireann i Dublin. Jag hörde först talas om Rugheimer när jag gjorde några radioprogram på BBC R3 i början av 90-talet, och förstod att han var en imponerande figur. Men varför finns det knappast något alls skrivet om honom i Sverige, inte ens en Wikipediaartikel? Vilket liv! Hjältemodigt arbete med flyktingar under kriget, en oerhört framstående figur inom anglosaxiska medier, särskilt tv. Läs runan i Telegraph från 2003 så får ni se.

* Det har varit två dagars pandemonium i parlamentet kring debatterna och omröstningarna om överhusets många amendments till Brexitlagstiftningen. Idag marscherade alla SNP-ledamöterna ut ur underhuset i protest mot att knappt någon tid blev över att debattera och rösta om devolutionsaspekterna. Det verkar mer och mer luta mot en mjuk Brexit, någon slags Norgevariant, och extrem-brexitörerna kommer till slut att få den dolkstötslegend de alltid trängtat efter.