Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Milan Expo 2015

Categories: Uncategorized
Friday, Apr 18, 2014

De åtta kortlistade finalisterna som tävlar om att designa Storbritanninens paviljong i Milano nästa år har just fått sina förslag offentliggjorda här (skrålla ner) fast, som vanligt i dessa sammanhang, under anonymitet. Jag kan därför inte berätta vilken av dem jag varit med och jobbat på, minst två dar i veckan, under de senaste månaderna. Utom att det är det bästa förslaget, förstås.

Jag har däremot inte lyckats googla ut om Sverige kommer att ha någon paviljong…

Branding

Categories: Uncategorized
Thursday, Apr 17, 2014

Wally Olins dog rätt nyligen. Han är engelsmannen som på sextiotalet mer eller mindre uppfann idén om branding och corporate identity (och tittar man på fotot på honom i den länkade runan så fattar man ju det med en gång…).

Branding är egentligen inte så mycket en utlöpare från PR- och reklamvärlden som den är en gren av retoriken. För otroligt dyra pengar totar man ihop en blandning av haktappande självklarheter och nära nog utomjordiskt skitprat. Nice work if you can get it.

Nå, en liten men betydelsefull del av brandingen är the mission statement. Dessa kan vara lyckade, och de kan vara mindre lyckade. GAIS’ hör ju till den förra kategorin: “Stil, klass och tradition sedan 1894″. En mindre lyckad fick jag syn på idag, på en skåpbil. En mer än lovligt snobbig vinhandlare som heter Bibendum har detta MS: “Re-thinking wine-drinking since 1982″.

Låt oss se nu… Öppnar flaskan. Gluggar ut ett glas. Dricker glaset. Blir humoristisk. Kapsejsar. Somnar. And that’s it… Vad i hela friden är det man behöver ta under omprövning…?! I trettiotvå år…??!!

Var och en av oss skulle ju kunna sätta på oss våra runda glasögon, våra trademark bow-ties, våra färgglada strumpor, och komma på något bättre. “Bibendum – wine for the better class of alkie”, till exempel.

Now, what’s my motivation here…?

Categories: Kulturellt
Wednesday, Apr 16, 2014

Jag auditionerade (detta verkar ha blivit en etablerad anglicism på svenska) (men vad hette det förr i tiden, på riktig svenska…?) I alla fall, jag auditionerade nyligen för rollen som Fireman Sam, det är en app som ska skapas på ett flertal språk. Min agent meddelade mig just att (svälj!) rollen är min.

Men. Ingen fara. Jag kan min Stanislavskij. Jag kan min Laban. Fysisk teater är bara förnamnet. Det här måste börja inifrån. Och inifrån börjar som bekant på Wikipedia:

Fireman Samuel ‘Sam’ Peyton Jones is referred to as the “hero next door”, Charlie’s older brother and Bronwyn’s brother-in-law. He is the brave archetypal fireman and protector, who remains composed in an emergency and unfailingly offers assistance to all those in need. Sam is single, but maintains a close relationship with his nephew, James, and niece, Sarah. He lives at 3 Vale Road next to Trevor Evans. Sam spends his spare time in his “inventing shed”, in which he makes devices ranging from a potato picker made from old bicycle parts to a machine capable of replacing the town band. On occasion his inventive streak can undermine his emphasis on fire safety. His catchphrase is “Great fires of London.” and “Action stations everybody.”

Ja, var i hela friden ska man börja…? “Ensamstående”… “nära förhållande till brorsbarnen”… “gillar sitt skjul”… De inre konflikterna staplar upp sig under den blanka, rekorderliga ytan. Det finns ett mörker. En svårhet. Något outsägligt. Det är där jag måste förankra min tolkning. Tror jag.

Trafikentusiaster

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Apr 15, 2014

Det var en viss anstrykning av Harold Pinter i repliken som gjorde att jag började lyssna:

-Did you ever photograph the overhead insulators at Tottenham Hale…? (paus) … I wouldn’t like to think I’m talking to myself, you know…

Nej, nej, sa hans kompanjon, jag försökte bara dra mig till minnes… Det här var två män i pensionsåldern: fritidsjackor, fotvänliga skor, gubbslacks av den där obestämbara färgen mellan mörkbrunt och mörkgrått. Jag skulle tippat att de båda varit ingenjörer på rälsinspektionen i Swindon; i alla fall kände de varandra uppenbart väldigt väl.

Jag satt alldeles bakom dem på 277:ans övre däck, ganska långt fram. Till en början trodde jag de var bus spotters, för sådana stöter man allt emellanåt på på bussarna (man känner igen dem på att de säger saker som, “Nämen titta där borta, Harry, har dom dragit ut den gamla KH407:an igen…?! Det vore ju nästan komiskt om det inte var så tragiskt…!”)

Men de här två visade sig snarare vara route spotters, en kategori trafikentusiaster jag inte ens visste fanns. Det verkade som om de hade gjort det till livsuppgift att åka varenda busslinje i London och markera ruttens utsträckning i ljuset av de historiska förändringarna i infrastrukturen, framför allt i relation till de gamla spårvägarna.

-”Här svängde den gamla 22:an av mot höger, mot East India Docks…” sa den ene. -”Utom på sön- och helgdagar,” sa den andre. -”Självklart…” sa den ene. -”Avstig Whitechapel” sa den andre.

Jag fick reda på att det brukade finnas en vändplatta för spårvagnarna just där Dalston Lane viker av vid Graham Road.

Det fanns en 581:a som tog till vänster på Mare Street, mot Finsbury Park.

Det gick en spårvagn på Southgate Road, ända upp till Palmers Green, alltså mer eller mindre den rutt som 141:ans buss tar nu.

Det är något hypnotiskt fascinerande med djupt känd kunskap av den här typen. Flann O’Brien kanoniserade ämnet i sin kåseriserie ‘For Steam Men’ i Irish Times på 1950-talet (“When it suits their book, some people do not scruple to drop hints in public places that I am opposed to poppet valves. It is, of course, a calumny.”) Det finns en skönhet i det svårtillgängliga, som jag tidigare haft anledning att notera.

När jag reste mig upp för att gå av vid St Thomas Square såg jag att den ene hade en surfplatta i knät, med vad som såg ut som en lång lista med foton och vidhängande texter för linje 277, med massor av länkar. Av deras samtal hade jag förstått att de två också mixtrade mycket med sina datorer, och det här var antagligen projektet de arbetade på. Trainspottern i mig nästan svimmade av lycka.

Jesse Winchester RIP

Categories: Uncategorized
Monday, Apr 14, 2014

 

Jesse Winchester, som har gått och dött vid 69 års ålder, kommer för evigt att förknippas med ordet bittersweet. Det är väl en ganska rättvis beskrivning, egentligen, om man lyssnar på hans sånger, och hans sätt att framföra dem. Bitterljuv är ju ofta bara ett annat sätt att säga sentimental, en känslosamhet helt renons på ironier: “…if we’re treading on thin ice / then we might as well dance“… och sånt…

Men anledningen till detta är egentligen mer bitter än ljuv: att hans tidiga löfte, i alla fall vad gäller berömmelsen, aldrig kunde infrias. Han levde som draft dodger i Kanada och kunde alltså inte turnera i USA förrän Carters amnesti. Det var för sent, han fick aldrig det stora genombrott han annars säkert skulle fått. Och när han väl kunde turnera i sitt hemland kändes det heller inte rätt, enligt vad runan berättar.

Amerikanska desertörers och draft dodgers förhållande till sitt hemland var en komplicerad och vemodig aspekt av deras exil. Larry T, som deserterade från Tyskland, integrerade sig snabbt och så gott som hundraprocentigt i det svenska samhället. Men en gång åkte han till Kanada och promenerade över gränsen några kilometer, bara för att kunna säga sig ha varit hemma igen, en slags långfingersalut till de omständigheter som format hans liv.

Stevie M deserterade från Vietnam, via Japan, och lärde sig antagligen inte mer än tretton-fjorton svenska ord allt som allt. Heroinet blev ett substitut för ett hemland han saknade vilt och vårdslöst, så mycket mer för att han aldrig kunde åka tillbaka, amnestier eller ej. Han kom från en liten skithåla i Tennessee där man satt ett pris på hans huvud, bokstavligen, för att han vanärat dem. Stevie var den enda människa jag nånsin känt som det var skottpengar på.

Jesse Winchester spelade en gång på Dingwalls i Camden Town, av alla ställen, det var mitten av 1970-talet. Niema, som jag då bodde hos, kände honom väl och efteråt åkte vi hem och lyssnade på Firesign Theatre hela natten. Jesse W hade aldrig hört dem, blev helt begeistrad, och jag förstår liksom varför: något mer “amerikanskt” och”samtida/sjuttiotal” än Firesign Theatre får man väl leta efter. Han kände sig hemma.

Meta: träffpunkt

Categories: Uncategorized
Friday, Apr 11, 2014

Är det nån som vet varför jag just idag får en herrans massa träffar på min nyliga post om Svenskan och Palmemordet…? De har inga “referring links”, någon av dem, så det verkar inte vara något twittrigt eller facebookigt… Bara undrar…

En man och en kvinna

Categories: Kulturellt
Thursday, Apr 10, 2014

Det är i Tyskland, kanske två-tre år efter krigsslutet 1945. En kvinna omkring fyrtio lever ensam: jag tror hon bor i en liten by eller mindre ort, det är i alla fall inte en storstad. Hennes man kom aldrig tillbaka från östfronten. Han är “rapporterad försvunnen”, dvs förmodligen död, som tusentals andra Wehrmachtsoldater. Kvinnans liv är en svårbemästrad rutin: livsmedelsbristen, kaoset, ovissheten. Men hon klarar sig. Hon är en hjälpsam, sympatisk, attraktiv kvinna. Plötsligt en dag dyker en man upp vid hennes dörr och säger, -”Liebchen… Det är jag. Heinrich. Det är jag. Din man.” Kvinnan tittar på honom en lång, lång stund. Minspelet, hennes ansikte under dessa minuter, är en hel roman. Till slut ler hon matt, och säger, -”Liebchen…

Men det är inte hennes man. Det vet hon. Och det vet vi, för vi har sett foton på honom, vi har sett flashbacks där hon är tillsammans med sin make. Det här är en total främling, en okänd, ett tomt ark. Hon går med på lögnen och tar honom in i sitt liv av en hel uppsättning sociala, emotionella, sexuella skäl som utspelar sig över den kommande tiden. Och hon gör det till en början med all den skepsis och vaksamhet hon också skulle visat gentemot sin riktiga man, under de omständigheter som gavs. De bygger upp ett harmoniskt, om än kanske inte helt ut lyckligt, liv tillsammans. Jag minns inte exakt vad som händer i slutet. Jag tror främligen försvann igen, han också.

Med vissa licenser vad gäller tolkning och minnesförlust är det här en film av, tror jag, Rainer Werner Fassbinder. Är det nån som vet vad den heter? Jag har letat i filmografierna men inte hittat något.

Ars longa, vita brevis Hirst

Categories: Kulturellt
Wednesday, Apr 9, 2014

Arizona-copper-mines-001Koppargruvor i Arizona, är vad detta föreställer. Det är ett foto taget från International Space Station (hela fotoserien finns att se här).

Detta egentligen bara för att visa att naturen producerar bättre konst än i alla fall Damien Hirst. Dagens mest deprimerande nyhet är nämligen att Hirst anlitat spökskrivaren James Fox att skriva en “självbiografi“. Det var Fox som skrev Keith Richards “Life”. Need one say more…?

Jonathan Jones, som vi senast stötte på i samband med Rembrandt, är syrlig om hela projektet idag: “Hirst’s early life is well worth writing about. I just wish he would write his authentic story in a personal voice. As it is, we’re probably due for the most bombastic art book since ‘The Unspeakable Confessions of Salvador Dali’”.

Fotboll: väder och klimat

Categories: Uncategorized
Tuesday, Apr 8, 2014

Barney Ronay på The G är en duktig fotbollsskribent, han skriver idag (eller snarare i morgon, i papperstidningen…) om Man Uniteds nergång under David Moyes ledarskap.

(Stilvarning dock: som nästan alla sportskribenter på de seriösa tidningarna har Ronay en tendens till overwriting, med till synes lyckliga formuleringar som till slut ter sig aningen olyckliga: “But for now [Moyes] still looks like a man trying to navigate the Martian criminal underworld with a boy scout compass and a map of rural Buckinghamshire”… och sånt…)

Men Ronays poäng är sund. Vad som hänt med Man United den här säsongen är en blandning av väder och klimat, så att säga. Moyes gjorde sig inte populär i omklädningsrummet genom att ta med sig sin egen stab och slänga ut det gamla beprövade Fergusongänget. Hans taktiska sinne går sannerligen att ifrågasätta, särskilt som den tillämpas på ett åldrande lag (van Persie är 30, Rooney inte långt därifrån). Och så vidare.

Men också klimatförändring i den meningen att United fortfarande liksom spelar på 1990-talet, när de mer eller mindre ägde den nya Premier League och Ferguson kunde skapa ett klassiskt fotbollslag med Beckham som omslagspojk. Den eran är över, punkt slut. United har ägare som suger all cash ur klubben som A-lagaren ur ciderburken, och därmed hindrar de storköp som i sommar måste ersätta passagerarna och några av åldringarna.

Tragedin Arsenal handlar egentligen också om väder och klimat bådadera. Skadorna, jovisst, suck. Özil är en briljant spelare att hoppa in vid 60 minuter, men han är ingen 90-minutersspelare. Och så de klimatpsykologiska faktorerna – som måste härledas till Wenger – som gör att man varenda jävla mars-april ser Arsenal kollapsa som någon som försöker navigera den undre världen på Mars med en scoutkompass och en karta över nedre Tjotahejti.

Arsenal följer inte normen på det viset som Tre Kronor brukade göra: spelar dåligt mot dåliga lag, och bra mot bra. Arsenal spelar (oftast) fantastiskt mot svagt motstånd, men under all kritik mot kvalitetslag (som Everton nu i helgen) (där dom i princip pinkade bort fjärdeplatsen och Champions League nästa år) (för första gången under Wengers 17 år). Arsenal är så klart inget dåligt lag. Det som smärtar, det som rister i själen, är att de är mediokra.

USA, Turkiet, Syrien

Categories: Uncategorized
Monday, Apr 7, 2014

Seymour M Hershs nya avslöjanden, just publicerade i LRB, kan man väl inte se som annat än sensationella. I korthet: det var inte Assadregimen utan Turkiet och regeringen Erdogan som låg bakom sarinattacken strax utanför Damascus i augusti i fjol.

Motivet? Assadregimen hade haft överhanden i konflikten under flera månader och läget såg mörkt ut för Turkiet, som helst av allt vill ha en egen klientstat i Syrien. Och med en eventuell seger för Assad i konflikten skulle dessutom tiotusentals jihadister – nu understödda av USA, Turkiet och Saudarabien – inte ha någonstans att ta vägen, och skulle med all sannolikhet vända sig mot just regeringen Erdogan och hans “sekulära” islamstat. Sarinattacken var ett sätt att försöka få Obama över “den röda linjen” och bomba Assad. Det missyckades, bl.a. på grund av att amerikanska militärledningen redan då visste (genom en rysk läcka) att sarinen inte överensstämde med de lager man visste Assad satt på, och de gjorde sina röster hörda i Vita Huset. Obama lät kongressen rösta, som den försiktighetens och legalitetens man han försökte framstå som… I själva verket visste han mycket väl att Assad inte hade något med sarinattacken att göra.

Om man är intresserad av regeringen Erdogan och Turkiet just nu så ska man dessutom läsa en oerhört informativ recension i NYRB av Christopher de Bellaigue, som bland annat skriver om den något sinistre, oerhört inflytelserika prästmannen Fethullah Gülen och dennes konflikter med Erdogan.

1 of 15112345...102030...Last »

Links