Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Labour: quo vadis? + Brexit igen

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, May 16, 2015

En något kort och skissartad reflektion över Labour, nu i efterdyningarna. Efter den första konsternationen råder nu en djup förvirring. Partiet står trots allt inför den högst reella möjligheten att aldrig mer kunna bilda majoritetsregering, i alla fall inte för överskådlig framtid. Det är värre än´92, tycks alla vara överens om. Partiet befinner sig i kris. Läs det här bara.

Debatten är alltså bredare, och ibland djupare, än vanligt eftersom det nu handlar om grundvärderingar, och vilken väg man väljer att gå. De klokare debattörerna tittar sig förstås omkring i Europa och ser en socialdemokrati på generell, kanske historisk, tillbakagång och ser eventuella lösningar i ett längre perspektiv.

Blairiterna har förstås dundrat in på scenen och vill se mittenanpassning först på menyn (mantran lyder “belöna aspiration”) men har inte mycket att säga om Labours förlorade heartlands i norra England och Midlands, för att inte tala om Skottland.

Blairiterna dominerar också bland kandidaterna till partiledarposten, inte så oväntat. Odds-on:aren Chuka Umunna har överraskande dragit sig ur, och gav som skäl det enorma pressdrevet efter honom, redan nu. Såsom varande någorlunda normal människa sa han sig inte orka med en sådan press (i ordets bägge betydelser). Tabloiderna jagade t.o.m. hans hustrus 102-åriga mormor…

En av de kvarvarande kandidaterna är Liz Kendall, som intervjuas i dagens The G. Hon är starkt pro-EU och vill att Labour ska definiera sig som sådant inför omröstningen, och hon vill se “an end to high taxation just to make a point“…

Man ryser suckar. Personligen måste jag säga att Labours “partiledardebatt” just nu inte känns så förfärligt angelägen, utan mer verklighetsfrämmande än något annat…

I den andra ändan av spektrat finns ett sammelsurium av röster som motsätter sig återblairifieringen av partiet. Men det är inte lätt att hitta en gemensam ståndpunkt. Många vill förstås hitta strategier för att vinna tillbaka the heartlands, alltså de vita, äldre röstarna i avindustrialiserade områden i norr och Midlands, och åstadkomma detta genom en slags SNP-ifiering av Labour.

Andra börjar fjärma sig än mer från konventionell partipolitik, från “Westminster”. Här hittar man så klart aktivisterna, och bland dem många med intressanta teoretiska och praktiska idéer: de är hyresstrejkande, food bank-aktivister, klimataktivister, röda, gröna och rosa.

Som ett smakprov kan man titta på den föreslagna dagordningen för ett möte som ska hållas på måndag kväll i Peckham (som jag skulle gått på om jag inte åkt till Sverige på måndag morgon).

Både mötet och dagordningen har organiserats av aktivisten @Tom_Gann och är intressant för det här med tanken om militant care, att folk på gatunivå (“gräsrötter” finns inte längre) kommer samman och ställer upp på varandras försök att klara sig genom de kommande fem åren, vare sig det handlar om hyror, zero-hour contracts, miljön, skola och utbildning.

Som avslutning. Jag tror att Labourpartiet kommer att söka sig fram i någon form av blairitisk riktning igen, och jag tror därför att det kommer att bli mer och mer irrelevant för de flesta människors – särskilt traditionella Labourröstares – upplevda vardag och verkliga prioriteringar. Jag tror att en följd av detta blir att mycket mer, och mycket mer intressanta saker, kommer att hända utanför partiet och utanför parlamentet.

Senare: För den som är intresserad så härstammar begreppet militant care ur Marx tanke i Das Kapital om social reproduction: wikipedia vet allt.

PS söndag: Will Hutton i Observer om varför det varken blir någon Brexit eller utträde ur ECHR.

Ukip…

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, May 14, 2015

Det som utspelar sig just nu i Ukip är faktiskt rätt intressant (detta som en följd av föregående post). Man står inför ett avgörande. Är vi ett Tea Party-parti som säger dumma grejer som att alla invandrare ska testas för HIV, och bara släpper in “kristna” människor från Nordafrika? Eller är vi ett parti som är seriösa om EU-utträde? Farage lät sig styras av två rådgivare att gå den förra vägen; bägge har nu avgått. Inflytelserika MEP’s och donatorer säger nu att partiet måste skärpa sig: en omröstning om ledarrollen, en förfining av både taktik och strategi, koncentrera på EU-omröstningen, historiskt ögonblick, etc. Och Farage verkar faktiskt rätt så sidelined just nu. Och det är bråttom för Ukip, de måste ju fort som attan framstå som de som vet vad de tycker i en fråga som t.o.m. ingår i deras partinamn.

Brexit +

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, May 14, 2015

The G har en lång och detaljerad (och i mina ögon ganska sansad) analys av vad Brexit skulle innebära för ekonomin, jobben, handeln, invandringen, samt UK’s förändrade status i både Europa och världen. Men det är ju fortfarande alltför många variabler med i dessa ekvationer för att man ska kunna säga något alldeles bestämt; det ser ut att bli en process där själva de ekonomiska och materiella förutsättningarna bara kommer att klarna under resans gång, och framför allt post facto, dvs. i de efterföljande förhandlingarna. Själva den ovissheten – eller risken, om man så vill – kan faktiskt bli ett viktigt argument för ja-sidan.

Här ett förslag från Enrico Letta om att få till ett two track Europe som lösning…

Svartaspindelbreven +

Wednesday, May 13, 2015

En av de stora segrarna, i det här landet, för informationsfriheten utspelar sig idag, med publiceringen av The Black Spider Letters. Det handlar om en hög med privata brev som prins Kalle skickat till olika ministrar och politiker under åren, avfattade i hans ganska spretiga handstil, därav namnet. De skulle ha släppts klockan 15, men ännu har inga detaljer kommit fram. De flesta väntar sig väl att prinsen flera gånger ska ha frångått sin författaningsbetingade neutralitet i politiska frågor. Vi får se. Journalisten (på The G) Rob Evans är den som jobbat på detta ärende i hela tio år: här skriver han om bakgrunden.

Här finns de nu att läsa (Cabinet Offices hemsida). De rör bland annat “Beef farming”, “Mid-term review reforms are a set of reforms of the EU’s Common Agricultural Policy”, “Problems affecting workers in the dairy sector”, “Resources available for armed forces”, “Cherry Knowle Hospital”, samt “Badger culling”… Inte precis edge-of-the-seat stuff, med andra ord…

Und so weiter…

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, May 11, 2015

Nigel Farage har återuppstått på tredje dagen… Och den första toryregeringen på 18 år är utsedd, med den avskyvärde Michael Gove som justitieminister… Och Zoe Williams skriver bra om Labours “förlorade själ”…

Att mäta opinioner +

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, May 10, 2015

En kort, sista (kanske) valtanke, om opinionsmätningarna. De tekniska bristerna i deras olika metoder är jag inte mannen att granska, utom att konstatera att inte en enda metod kom ens i närheten av att fungera någorlunda korrekt. En av mätarna, internetbaserade YouGov, använder sig också uteslutande av självvalda, inte utvalda, respondenter, vilket i mina lekmannaögon syns som upplagt för snedvridning.

Mycket av skulden har dessutom lagts på de mytomspunna shy Tories, alltså väljare som helt enkelt ljuger om sina röstintentioner. Det är ju fortfarande, i breda folklager, lite grand av en skam att rösta konservativt (63% av röstdeltagarna i torsdags röstade på ett annat parti). Men om blygtoriesarna bär mycket av skulden, är inte just det en ännu allvarligare brist hos opinionsmätningsindustrin? Kan man inte ens få folk att tala sanning, ja vad är det då för mening med opinionsmätningar överhuvudtaget?

PS måndag: Jag borde väl tillägga det ganska självklara konstaterandet att om opinionssiffrorna visat på någorlunda korrekta förhållanden skulle utslaget med största säkerhet blivit ett helt annat. De jämna siffrorna var ju just det som låg bakom att tories’ skrämseltaktik – Labour i fickan på “marxisterna” i SNP – fungerade så effektivt som den gjorde.

Fler valtankar

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, May 9, 2015

För att fortsätta framtidsspekulationerna med tories. Det är faktiskt inte helt otroligt att Labour kan bli hjälpta av det konservativa partiets totala sammanbrott någon gång mellan 2017 (folkomröstningen om EU) och 2020 (nästa parlamentsval). Simon Jenkins skriver idag att tories egentligen gått från en koalition till en annan, den här gången med sin rabiata högerfalang, som är de enda som egentligen vill ha en Europaomröstning, och Cameron har tagit en väldig risk i att ge dem sitt löfte.

Men för att börja från början. De här åren, i alla fall de första, kommer att bli slash and burn, var så säker på det. De kunde inte ens vänta till måndag med att gå till attack mot de mest utsatta, utan har redan annonserat nerskärningar i handikappsbidragen – och ett återlegaliserande av rävjakt. Prioriteter har man ju. Bland det första Cameron kommer att göra nästa vecka är att lagfästa EU-omröstningen; införa the snoopers charter för att göra internetövervakning lättare; ge engelska MP’s vetorätt mot lagar som inverkar på engelska förhållanden; och förbereda utträdet ur ECHR, den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Och det finns fler skräckscenarier jag skulle kunna nämna, men det här är ju en rätt familjeorienterad blogg, så jag låter bli…

EU-omröstningen är nästa stora anhalt i vad som skulle kunna bli upplösningen av UK. Jag tror i och för sig inte att nej-till-EU-sidan kommer att vinna. Intresset bland britterna för EU-frågor – åt ena eller andra hållet – är för det första inte påtagligt stort. Ukip har kommit dit de har i röstantal därför att de är ett anti-migrationsparti, inte alls så mycket för att de är emot EU. Nackdelarna med ett utträde är dessutom så katastrofalt stora att en medelmåttigt skicklig ja-kampanj borde kunna övertyga de tveksamma, särskilt om Cameron under de kommande två åren lyckas förhandla fram några rubrikskapande eftergifter/kompromisser från Europa.

Om (!) det blir ett nej till Europa så kommer skottarna först av allt att ordna ny omröstning om självständighet, som de kommer att vinna, och därmed stanna kvar i EU. Majoriteten konservativa ja-röstande MP’s kommer då att befinna sig i ett parti där nu en minoritet, högerfalangen, har initiativet och kommer att kräva kabinettsposter och annat slags inflytande över framtiden. Majoriteten kommer att allvarligt överväga att dra sig ur och bilda ett nytt, “moderat” konservativt parti, kanske t.o.m. fly över till – och i praktiken ta över – ett LibDems som blivit så totalt marginaliserat med valet 2015.

Men värst av allt, bomben som tickar under tories, är att de för evigt kommer att bli partiet som splittrade Unionen. Partiet som gick emot suveränens vilja. Partiet som en gång för alla kommer att förkroppsliga Little England. Partiet som sålde sin själ till ockerpris.

Om det däremot blir, som jag tror, ett ja till EU – under vilka förhållanden det än må vara – så kommer kanske något motsvarande att hända med tories’ högerfalang, dvs. en fanflykt till Ukip. Det kan i sin tur innebära en av två möjliga utgångar: (1) att denna ansamling av högerpopulister kommer att interngräla sig fram till splittring efter splittring, tills inget i praktiken finns kvar, eller (2) the coming of age of Ukip, att man verkligen blir ett inflytelserikt ultrahögerparti typ Front National. Stämningarna finns redan nu, och röstandelen finns redan nu, den också.

En intressant följd är då vad som kommer att hända med det kvarvarande torypartiet. Jag har kanske gått lite långt i mina spekulationer just här, för det kan ju hända att många i högerfalangen stannar kvar, to fight another day. Men ett konservativt parti utan en betydande högerfalang är inte ett riktigt konservativt parti. Ett mer eller mindre kompakt pro-europeiskt toryparti är, förmodar jag, ett slags svenska moderater, och det är absolut inte vad många (många!) konservativa väljare väntar sig av dem. Utan en aktiv, bråkig, skränig högerfalang tror jag Tories är ett på sikt utdöende parti.

(*) Som ett PS till gårdagens post om Labour: högerkrönikören Peter Oborne, han som avgick från Telegraph i januari, en intressant skribent, skriver idag på Politico om varför blairismen inte är Labours väg att gå. Tänkvärt.

Några valtankar

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, May 8, 2015

Slutresultatet: CON 331 / LAB 232 / SNP 56 / LD 8 / UKIP 1 / OTHERS 22

Vad kommer att hända med Labour? Så här tidigt är det ju vanskligt att spekulera, men det är i alla fall ingen tvekan om att blairiterna i det som finns kvar av New Labour kommer att, ähm, flytta fram sina positioner. De kommer att framställa Milibands milda/lama/haltande försök att lämna det gamla Nya Labour bakom sig och svänga en aning till vänster i ekonomiska frågor (och en aning till höger i migrationsfrågor) som ett minst lika stort misslyckande som både Foot ’83 och Kinnock ’92. Problemet är, som Paul Mason säger, att Labour under nygamla blairiter kommer att förlora stödet från fackföreningarna, framför allt den största, Unison. Detta kan förstås uppvägas av att Unison enligt uppgift ändå överväger att fjärma sig från partiet.

Jag tror som många andra att en förändring i ledargarnityret inte kommer att spela någon särskild roll för partiets framtid. Det kommer förstås en tsunami av siffror under de närmaste dagarna, men hittills verkar det på procentantalen som att det finns en stark opinion, kanske t.o.m. mer än hälften, belägen till vänster om mitten. Men med tanke på att partimedlemskapet överlag är historiskt sjunkande kan man nästan förutsätta att den opinionen kommer att kanaliseras på annat sätt, i utomparlamentariska och/eller lokalfrågasammanhang, kanske rent av ett slags Syriza/Podemosuppsving, som Russell Brand och andra dagdrömmer om? Tveksamt, men det är i varje fall en opinion som knappast kan förhålla sig passiv med tanke på vad de närmaste fem åren kommer att föra med sig.

Envist faktum kvarstår (som Mason också säger) att för att balansera södra Englands toryröstare (utanför London) måste ett framgångsrikt vänsterparti, vare sig Labour eller ej, absorbera norra England, Midlands, samt en stor del av Skottland och Wales, och hur realistiskt är det idag? Och dessutom, i just dessa områden, absorbera stora delar av en redan disenfranchised arbetar- och lägre medelklass som just röstat på Ukip…

Politik är det möjligas konst, som sagt.

OMG +

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, May 8, 2015

Det är just nu 52 valkretsar kvar att deklarera, men det ser alltså ut som Con t.o.m. kan få enkel majoritet (de ligger nu på 291). LibDems har under tio mandat kvar, från 57. Labour ligger på katastrofala 219.

Ett av de många problemen med valkretssystemet är att man inte kan skylla på väljarna, i alla fall inte majoriteten av dem. Valen avgörs av 10-20,000 väljare i marginella valkretsar, kanske något fler den här gången.

Cons har nu (11:22 BST) effektiv majoritet med 323 mandat, och med 12 kvar att räkna in. Det här är ett blodbad.

Nigel Farage avgår just nu – slutet för Ukip? Ed Miliband avgår i eftermiddag, förmodligen med Harriet Harman som tillfällig ersättare.

Nick Clegg har nu också avgått som LibDem-ledare.

Det här är södra England just nu:

southengland

Och så avgår då Ed Miliband (12:25)… Harriet Harman tar tillfälligt över. (Någon frågade just på Twitter: “Nån som vet när Russell Brand ska avgå?”) Framtiden för Labour är hur som helst något jag måste återkomma till.

Cons har nu absolut majoritet (326) med 7 kvar att räkna. Labour på 230.

Russell Brand avgår.

1 of 17512345...102030...Last »

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004