Missort (sb)… Ex: “There was a missort at the Docklands depot, your parcel’s gone back to Heathrow” (DHL Customer Service 2014). Syn: SNAFU. Not: Egentligen borde det födas ett bindestreck ungefär halvvägs in (mis-sort) i alla fall tills vi vant oss vid det här miss-fostret.

Eva Ström i AB, Nina Lekander i G-P, Victor Malm i Expressen, Kristian Lundberg i HD, är de som, vad jag sett, hittills recenserat Ragnar Strömbergs nya diktsamling ‘I ditt hjärtas sista slag’.

Som vanligt, en intressedeklaration: jag har känt Ragnar i alla år, och känner dessutom hans diktning, i alla år. Om man anser att detta diskvalificerar mig från att skriva om det mottagande boken fått – vilket jag tänker göra här – så innebär det att man utgår från en väldigt låg opinion om min förmåga till saklighet och min talang för uppriktighet. Det står var och en fritt att göra det, så klart, likaväl som det står mig själv fritt att sucka, med framlidna Joan Rivers, Oh, grow up…!

“En bra recension” kan ju betyda två saker: dels att en mer eller mindre välskriven recension ger boken i fråga ett positivt mottagande, dels att en välskriven recension uttrycker ett välgrundat omdöme om boken, vare sig positivit eller negativt. Det är det senare som intresserar mig här.

Jag hade faktiskt fruktat det värsta vad gäller mottagandet, eftersom Ragnar hör till det kulturella Lumpenproletariat som utgörs av äldre, vita, heterosexuella män, alltså de av oss vars identiteter inte är en jävla siffra rätt; ett lågt hängande, övermoget äpple ripe for the plucking av den efterkommande generationens fadermördare. Men riktigt så illa blev det nu inte.

Eva Ström skriver inte så överraskande den bästa recensionen, med vilket jag då menar att hon har läst dikterna grundligt och absorberat dem i ljuset av Ragnars (omfattande) tidigare diktning. Det är kort sagt en poet som recenserar en poet, här doftar ateljé och hantverkskunskap, och som en tänkt “neutral” tidningsläsare ger hon mig precis det jag ville ha: nödvändig information, citat i sina sammanhang, trovärdigt omdöme.

Nina Lekander skriver, kanske lite överraskande, den sämsta recensionen. Om hon överhuvudtaget studerat dikterna framgår inte ens. Texten ger den neutrale läsaren i stället vad man inte alls behöver: en redogörelse för Nina Lekanders attityd till personen Ragnar Strömberg. Av den nervösa, raljerande tonen att döma verkar Lekander snarast ha drabbats av scenskräck för att hon ombetts att skriva i just Göteborgs egen Post.

Victor Malm skriver nog lite för kort för att hans omdömen ska få någon djupare resonans. Han talar t.ex. om Strömbergs “sena författarskap”, men det här med “senhet” blir ju lite problematisk när den föregående diktsamlingen kom för fjorton år sen. Det skeva tidsperspektivet gör att Malm inte ger sig tid att märka att sådant som “en tillkrånglad och sökt” bildvärld är exakt samma bildvärld Strömberg sökt sig fram i sedan debuten 1975. Synd.

Kristian Lundberg skriver också kort, men kompenserar med ett längre citat som kontextualiserar det som Malm missade: den genomgående tematiken, tekniken och bildvärlden i das dichterische Werk. Om den neutrale tidningsläsaren inte får det näringsmättade mål man skulle vilja ha, så får man i alla fall en liten välsmakande amuse bouche.

Det förvånar mig lite att ingen av kritikerna hittills tagit upp en formaspekt som faktiskt ger en bra ingång till Ragnars dikter, nämligen hur många av dem är strukturerade. Ragnar är – som Ekelöf, Eliot, ofta Stevens, skulle jag sagt – dialektiker, lite schematiskt uttryckt. Man börjar med att något öppnar sig, vaknar, reser sig, träder fram. Man tar några steg tillbaka för att kunna se, inte bara vad man ser, utan att man ser. Man slutar bortom motsägelsen: ingenting har förändrats, därför att allt har förändrats.

Det är det där slutskedet som Ragnar ofta gör ett slags distillat av, det som Malm beskriver som “korta aforismer” i avsnittet ‘Lunar Manual’. De är egentligen inte aforismer alls, de bara låter så, och det är därför heller ingen “visdom” som “förkunnas”, som vore han en Paulo Coelho med ojämn högermarginal. (Aforismens didaktiska strävan är ju snarast raka motsatsen till diktens).

Hellre ska man läsa dem som just koncentrat, som förtätade dikter, det är därför de liksom sjuder av associativt liv. Ta till exempel just den där “Månen är det osynligas präst”, som Malm citerar och kallar “parodiskt överpoetisk”. Det är den bara om man inte alls associerar månen med religiös och kulturell praktik över årtusendena, inte minst i buddhismen och islam. Att med det i tankarna introducera “det osynliga” blir då inte bara logiskt, utan poetiskt nödvändigt. 

Det handlar, som med all bra dikt, inte så mycket om att läsa som att lyssna.

“Inget annat spelar någon roll i brittisk politik just nu,” säger Martin Kettle i The G. Idag verkar poletten äntligen ha trillat ner i det (än så länge) brittiska medvetandet. Pundet rasar. Labour, Con och LibDems går samman (‘Don’t panic!’ som sagt…) och erbjuder Skottland ytterligare devolvering, främst vad gäller skattesystemet, om det blir nej nästa vecka. För lite, för sent? Nästa fredag står vi inför en konstitutionell kris. Kommer Cameron att avgå? Kommer Torypartiet att överleva den historiska skammen över att ha presiderat över Unionens sönderfall? Drottningen sägs vara “bekymrad”.

Under tiden bjuder Rupert Murdoch Ukip:s ledare Nigel Farage på lunch… Cursed with living in interesting times, med andra ord.

London under marken är nästan mer intressant än London över marken. Alla övergivna tunnlar, till exempel, och allt de används och inte används för. Jag tror jag berättat nån gång om the London Ring Main, dricksvattensystemet, ett underskattat ingenjörsmässigt under som jag en gång hade privilegiet att få besöka. Det nya super sewer system är ett annat exempel.

Nergångarna till underjorden är däremot få till antalet, och vanligtvis avspärrade. Nu har Pressyltas IT-avdelning, alltså min son Joe, producerat en oerhört trevlig app om Londons övergivna tunnelbanestationer. Hans bloggpost om projektet finns här. För den som vill besöka London och få lite annorlunda upplevelser är den perfekt.

Och samtidigt lite spooky. De flesta övergivna stationerna tycks dels finnas på den äldsta linjen (Metropolitan, den lila) och District Line (“trädgårdslinjen”, förort till förort, den gröna). Och en del stationer känns ju övergivna, trots att de fortfarande lever. Belsize Park är en av dem. Farringdon en annan.

Avslutningsvis ska jag upprepa min gamla GAIS-fråga, som kanske är lättare att svara på med Google nuförtiden, men ändå… Säg mig den enda tunnelbanestation i London vars namn inte innehåller någon av bokstäverna i ordet mackerel. Rätt svar vinner en puss, som vanligt.

För första gången visar opinionssiffrorna en ledning för jasidan med 51% mot 49% (exkl. vet-ejarna). Med elva dagar kvar till omröstningen verkar det nu ha skapats ett momentum för oberoendet, bara under senaste veckorna. Spännande värre.

Jag fick ett brev från min lokala myndighet i veckan. -“The Department for Work and Pensions,” stod det, “har underrättat oss att ni har flyttat. Eftersom vissa åtaganden gällande kommunalskatt och annat påverkas vid adressändringar, ber vi er kontakta oss för att klargöra denna sak.”

“Jag kan bekräfta,” svarade jag, “att jag inte har flyttat. Jag bor fortfarande där jag bott de senaste två och ett halvt åren, och kommer förhoppningsvis att göra så i många år framöver. Kom gärna förbi och drick en kopp te om ni inte tror mig.”

Det där sista sa jag inte. Idag kom ett brev till. -“Tack för er bekräftelse att ni kvarstår på ovanstående adress. Ärendet är avskrivet.” Så kom ett litet maskinskrivet addendum till formalian: -“Det kan intressera er att veta att DWP uppgivit att er nya adress är i Chiswick. Vi råder att korrigera detta för att undvika framtida missförstånd.”

Chiswick…??!!

Varför inte nåt lite mer glamoröst, som Kensington & Chelsea? Limehouse? Isle of Dogs?

Jag ringer DWP. -“Hello. I’d like to correct a mistaken change of address. My name is – …”

“Are you claiming Income Support, Employment and Support Allowance, or Jobseekers Allowance?”

“None of the above.”

“Then we are not in a position to be of assistance, I’m afraid.”

“But according to my local council you have the wrong address for me, and I’d like it to be corrected.”

“If you receive a state pension, I could connect you to that helpline…”

“No, I don’t”

“Then there’s not much I can do, I’m afraid…”

Och så vidare. Nu är väl det här inte att mäta sig med Bodils äventyr i den zagrebska byråkratdjungeln. Min egen lilla kafka går ju bara ut på att DWP har en felaktig adress för mig, men eftersom jag inte har något samröre med DWP överhuvudtaget, vad gäller pensioner eller bidrag eller vad det nu är, så kan de inte gå in och korrigera det. Men – varför har de då min adress? Som är fel…!

Det är här Jayne Mansfield kommer in. Jag har varit i Chiswick (uttalas Chizzik) summa summarum… två gånger. Och en av de få saker jag vet om stället är att när Chiswick Flyover invigdes 1959 (har ni åkt buss eller taxi från Heathrow in till London så har ni åkt på den) så klippte Jayne Mansfield av bandet – med guldsax! Classy…

En av de två gångerna jag varit i Chiswick var faktiskt inte för så länge sen: jag auditionerade (sorry) för påannonsörsjobbet på Disney XD. Den andra gången ska vi inte ens prata om. Men jag börjar undra om det kanske ligger något i det hela. Finns det en del av mig som flyttat till Chiswick…? Vilken del i så fall…? Och vad såg den just i Chiswick, av alla ställen…? Det finns många oglamorösa bitar av London, det ska gudarna veta, men Chiswick går automatiskt vidare till final i just den genren.

Jag får kanske utföra ett tredje besök. En Chiswickiad.

Detta alltså för att förklara hur alla de där nakenbilderna hamnade utanför, ähm, the actual cloud… Det är i såna här ögonblick en papperstidning måste fatta att den kommer att dö, rätt snart. Och den har förstås blivit hånad överallt, som här. Men Daily Mail överlever, så klart, som en publicistisk carbuncle på en utdöende tidninsgläsande generation. Det är fantastiskt.

Pas un nuage réel. Nie ‘n werklike wolk. δεν είναι ένα πραγματικό σύννεφο. Nicht eine tatsächliche Wolke. Ei varsinainen pilvi. You know it makes sense.

När Tory-MP:n Douglas Carswell i förra veckan gick över till Ukip avgick han samtidigt som MP. Därför blir det nyval i hans valkrets Clacton i Essex, vilket han högst sannolikt kommer att vinna – Clactons genomsnittsväljare är som klippta och skurna för Ukip: male, pale and frail, som frasen lyder – och Ukip kommer därmed att få sin första representant i parlamentet.

Många spekulerade att slussportarna skulle öppnas för fler euroskeptiska Tory MP’s, men det har ännu inte skett, dels för att the whips har deras ballar i ett stenhårt grepp, och dels för att många av dem är skeptiska till Carswells känsla för timing (de flesta vill nog vänta tills efter valet i maj nästa år). Men det är ingen tvekan om att de konservativa nu nått sitt “trotskistiska” ögonblick (à la Labour 1983) med en intern opposition som är beredda att offra allt för Saken, t.o.m. makten. Polly Toynbee skriver idag intressant om det.

Framför allt innebär det att vad som förut varit en teoretisk möjlighet nu ser ut mer som en reell sådan: att det konservativa partiet splittras i två, att man får en motsvarighet till SDP-utbrytarna från Labour på 1980-talet, och att Tories därmed gör sig själva i praktiken unelectable för en avsevärd tid framåt. Lägg därtill möjligheten att Skottland röstar för självständighet, och man har ett UK som plötsligt blivit mycket mindre, mer splittrat och schismatiskt, mer “balkaniserat” med herr Bildts ord.

Visserligen kan det vara underhållande att se en någorlunda enad höger äta upp sig själv och spotta ut ett antal little Englandish småfraktioner, men man ska som bekant vara försiktig med vad man önskar sig. Om man hittills kunnat tala om UK i stort som ett projekt vars centrala funktion är managed decline, så kan nergången snart bli överrumplande och okontrollerbar.

Jag kommer väl att få på käften för det här, men jag är för gammal för att bry mig.

Tidningen Respons medarbetare Fredrik Meiton – “doktorand i historia vid New York University” – skriver i senaste numret om att Israels maktelit inte längre dras med samvetskval om att döda civila (palestinier). Golda Meirs groteska sofistisk gäller inte längre: “Vi må förlåta araberna för att de dödat våra barn, men det är svårare för oss att förlåta dem för att de har tvingat oss att döda deras barn”.

(Jag vet, försök svälja den, med ett glas porter, om ni kan…) (Respons länkar inte, förresten)

Men Meiton nämner också, för balansens skull, antar jag, det omtuggade faktum att Hamas placerat sina artilleripjäser i “tätbefolkade områden … där de orsakar skada och onödiga förluster av människoliv och civila byggnader…” av den israeliska svarselden.

(Fotnot. Citaten ovan har Meiton hämtat från “en stridsmanual från Hamas Shejalyabrigader”, vilket i mina öron låter synnerligen suspekt. Stridsmanualer innehåller sällan eller aldrig grovhuggen svartpropaganda av det här slaget, av den enkla anledningen att varje soldat brukar ha med sig ett eget exemplar och man hittar dem överallt på slagfälten, de är en slags krigens confetti. Hamas må vara många saker, men korkade är dom inte.)

Jag är sannerligen ingen vän av Hamas. De har dragit den palestinska saken bakåt med årtionden, inte så mycket genom våldet – det var Israel som började, alla har rätt att försvara sig – utan i att de som teologiskt-politiska mörkermän lever upp till den israeliska reaktionens alla förväntningar, och gör det med imbecill bravur. De är Netanyahus första valkrets.

Men med tanke på hur Gaza ser ut geografiskt – den kallas ju “remsa” av goda skäl – så är jag inte ensam om att undra var i helvete annars Hamas skulle ställt upp sina kanoner? På plajan…??

* Jag vill inte hålla på och harva om Martin Amis, men Leo Robson i New Statesman skriver bra om både Amis och Ian McEwans tendens under senare år att skriva forskningsbaserade romaner om Stora Teman. Samtidigt meddelas att Amis förläggare i Tyskland och Frankrike tackat nej till översättningar av hans nya “Auschwitzkomedi”, även om ett nytt franskt förlag tagit över den.

* Till skojigare ting. The G har återupplivat sin serie ‘A Book that Changed Me’ och Stephen Bates skriver idag om ‘Pickwick Papers’, en artikel jag nästan kunde skrivit själv, med bara några få ändringar i omständigheterna. Älskade den första gången, älskade den senaste gången, för ett par år sen…

* Alldeles snart kommer min gamle vän, vapendragare och materialförvaltare Ragnar Strömbergs nya diktsamling ut. Den heter ‘I ditt hjärtas sista slag‘, den är hans första på fjorton år, och hans bästa någonsin. Om jag kunnat gå på releasefesten på Nefertiti nästa vecka skulle jag dansat schottis naken, ensam, heroisk, och i strålande glans.