Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Every picture tells a story

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Dec 7, 2019

Och det är smällkalla vintern, mörkt, ruggigt. Vilka åldergrupper är mest/minst benägna att gå ut och rösta?

Min Leonard Cohen-historia

Categories: Uncategorized
Friday, Dec 6, 2019

Bara som ett mellanstick. Gabrielle B bloggade om Leonard Cohen nyligen och jag sa jag skulle berätta min historia en vacker dag. Så det är lika bra jag skriver ner den nu, annars glömmer jag. Det handlar heller inte om några märkvärdigheter, bara att man fick sig ett gott skratt en gång. Och det är ju inte så illa.

Det var slutet på 1980 eller början 1981, jag var tjugonio och hade just gett ut min debutroman på Norstedts. Cohen kom på Europaturné och spelade några kvällar i London. Så vi gick ett gäng på sex-sju pers. En av oss, Aviva Layton, kände Cohen sedan gammalt så hon ordnade att vi skulle få träffa honom efteråt. Sagt och gjort, vi stolpade in bakom scen och radade upp oss, Cohen kom ut ur logen med ett stort, stenat leende över ansiktet, och Aviva började presentera oss. När hon kom till mig sa hon: “And this is Gunnar – he’s a writer too!”

Rent instinktivt, och rätt självklart, började jag ju gapflabba. Jag menar, jag – en ung svensk debutant. Han – Leonard Bloody Cohen! Visst, rent tekniskt sett var vi väl båda “författare”, ungefär som en Festis och en Chateauneuf du Pape 1965 båda kan kallas “drycker”. Hur som helst, Aviva stirrade häpet på mig och undrade vad som var så roligt. Men jag såg att Cohen genast fattade “var jag kom ifrån”, som det heter, så han började gapskratta också, gjorde tummen upp och sa: “Terrific!”. Jag vill gärna tro att vi båda hittade en våglängd där, ett ögonblick, långt ute i etern.

Jag har alltid gillat Leonard Cohen, fast nästan mot min vilja ibland. Han hade den nordamerikanska ovanan att ta sig själv på stort allvar som creative genius, därav kalifornisk buddhism och sånt. Men han hade samtidigt en distans till vad han både skrev och gjorde, var lika ironisk som sentimental. Och ett oemotsägligt faktum kvarstår, nämligen hur många som tagit hans musik till sig. Det får man respektera. Min tveksamhet liknar lite grand min inställning till Evert Taube, som jag skrev om härförleden, om än med helt andra förutsättningar.

Tidningarna

Thursday, Dec 5, 2019

Labour-Twitter är i upplösningstillstånd eftersom New Statesman i sin nya ledare vägrar stödja Corbyns parti p.g.a. Brexitvelandet och antisemitismen. Men det är, som så mycket annat nu för tiden, en symbolhandling och kommer ju inte att ha någon särskild inverkan på valutgången. Även om NS har fler läsare än Spectator, som blivit en alt-right-sump de senaste åren, så är båda tidningarna mest relevanta för de närmast sörjande.

Det ska också bli (ganska) intressant att se vad The G väljer att göra nästa vecka. De lär väl inte att stödja Corbyn i någon betydande grad, utan kommer säkert att uppmana sina läsare att rösta taktiskt för att hålla tories ute. Men eftersom sextio procent av tidningens läsare bor inom ringleden M25 så blir det väl Labour för många i alla fall, med några libdemmiga undantag.

The G är nog inte ensamma om att se ännu ett hung parliament som den bästa utgången, eftersom en svag regering ger MP’s större makt över procedurerna. Det blir alltså mer – mycket mer – soppa på menyn under kommande åren.

Bob Willis RIP

Categories: London uppdatering
Wednesday, Dec 4, 2019

Jag skrev om det i Londonboken (sid 106ff), hur jag fick upp ögonen för cricket med the Ashes i juli 1981. Först Ian Bothams vidunderliga innings, följt av Bob Willis bowlinginsats i australiensarnas andra innings. Hans siffror under denna spell (som det träffande nog kallas) var 8/43, alltså han tog åtta wickets av motståndarna till en kostnad av enbart 43 runs, och England vann, inte bara matchen utan serien. Willis, “en spliffrökande Dylannörd” som jag kallade honom, blev sedemera en väldigt bra kommentator, korthuggen och sardonisk, som anstår en fast bowler. Även om ni inte gillar cricket, titta gärna igenom sammandraget ovan ändå. Det är värt det.

The G:s runa.

Allt faller på plats

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Dec 3, 2019

Om det vill sig väl kan vi få oss en real-life Cold War Steve-bild idag. Trump och Johnson i Nato-förgrunden, Corbyn bakom gardinerna, Prince Andrew in emellan buskarna nånstans, medan Virginia Roberts svävar över alltihop och Hugh Grant delar ut anti-Tory-flygblad…

Jag såg i och för sig inte Panoramaintervjun med Roberts igår kväll, och tänker inte göra det heller. Finner det för motbjudande. Men det låter som en av de sista spikarna i kistan, om man får tro referaten. Up the republic, som sagt.

Apostrofsäll’skapet ger upp +

Sunday, Dec 1, 2019

Det var väl bara en tidsfråga. Apostrophe Protection Society har kastat in handduken. Grundaren John Richards, 96, skyller på “laziness and ignorance”. I språkkapitlet i Londonboken nämnde jag det där med “greengrocer’s apostrophe” som i “Apple’s £1.50/kg”. Det finns otaliga, värre, rent surrealistiska exempel. En vägskylt där det stod “Leed’s”. Jag har läst om poporkestern “The Beatle’s”. Frågan är väl var det hela ska sluta. En apostrof före varje “s”?

+ I Sverige är det tydligen bindestreck man gett upp…

BBC backar

Saturday, Nov 30, 2019

Boris Johnson hade sagt att han kunde gå med på att interjvuas av Andrew Marr på dennes politikprogram på söndagsmorgnarna, i stället för att utsätta sig för den mer aggressive Andrew Neil nästa vecka. BBC svarade i princip att “utan Neil, ingen Marr”. Så kom terrordåden igår, och BBC har backat. Visst ska landets premiärminister intervjuas av Marr, med tanke på den allvarliga situationen, nationen kräver att landets ledare lugnar våra nerver, blaha blaha och blaha.

Jag tror som många andra att förtroendet för BBC har rasat med det här valet, och att detta blir droppen. Det finns ett ord för det: craven. Eller som OED förklarar det, That owns himself beaten or afraid; abjectly pusillanimous.

London Bridge + +

Categories: Uncategorized
Friday, Nov 29, 2019

Igen. Varför? Därför att den är överbefolkad fredag eftermiddag, pendlare från City tar tåget hem från London Bridge Station efter en snabb promenad över bron. Plus ett enormt turistinslag runt Borough Market. Plus Black Friday och ännu fler turister. Ett överflöd av potentiella offer. Just nu (18:22 GMT) meddelar BBC att två offer har dött av skadorna.

+ Att polisen förklarade det en “major terrorist incident” så snabbt måste betyda att de kände igen gärningsmannen, efter att ha skjutit ihjäl honom.

+ Partierna har ställt in valrörelsen i ett dygn framåt, vilket ju är snällt av dem. Cynikern frågar om detta kommer att påverka utgången. Kriser alldeles före ett val tenderar visserligen att främja den sittande regeringen. Men knappast här, tycks det mig. Johnsons regering uppfattas allmänt inte som “incumbent”, snarare ganska tillfällig. Sen återstår att se om någon är dum nog att utnyttja saken i valretoriken. Vilket jag inte alls ser som otroligt, så korkat som det varit hittills.

Ännu mera Handke…

Categories: Kulturellt
Thursday, Nov 28, 2019

…från Peter Maass i The Intercept. Det börjar rada upp sig här. Vänta tills han får tag i Horaces översättning av Die Zeit-intervjun, som Maass i sig redan har kritiserat.

Tre dödslar på en dag

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Nov 27, 2019

Och alla tre har markerat ett slags stadium i mitt liv här. Gary Rhodes (som bara blev 59) var en av de första tv-kockarna på 80-talet, känd för att göra nya saker med klassiska brittiska rätter. Jag har en av hans kokböcker i hyllan, som jag använder kanske en gång om året. Men ändå. Och han hade faktiskt fel om ugnsbakad cauliflower cheese, man ska inte bryta upp blomkålen i bitar utan laga den hel. Men ändå.

Clive James invandrade från Australien på sextiotalet, ungefär samtidigt med Germaine Greer. “Brett register” är en bra beskrivning av honom, inte minst för att det kunde bli lite väl brett. Hans tv-shower var lätt underhållning, med allt det innebär av faran att man blåser bort med minsta bris. Ungefär samma med hans poesi. Men hans tv-kritik för Observer 1972-82 var lysande och obligatorisk läsning. Nästan lika bra som Dennis Potter, fast roligare.

Jonathan Miller var en av de få figurer som fick England att klänga fast vid illusionen att det fanns ett stratum av genuina public intellectuals. Många tyckte alltså han var väldigt pretentious. Läkare till yrket (med bl.a. en underbar serie ‘The Body in Question‘ som finns att se på YouTube) men också operaregissör och, bortom allt annat, medlem av ‘Beyond the Fringe’ i början av sextiotalet (med Dudley Moore, Peter Cook och Alan Bennett) dvs den moderna engelska satirens origin myth. Om ni inte har sett något av sketcherna, bara youtuba, där finns det mesta.

Här t.ex. vad som ska vara sista Londonföreställningen före Amerikaturnén.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004