Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

“Hur Sverige styrs”

Categories: Svenskt allmänt
Tuesday, Oct 8, 2019

Min bror Olof har satt igång ett väldigt intressant projekt under ovanstående rubrik. Det rör sig om en serie korta (i snitt 10+ min var) föreläsningar om svensk demokrati, våra grundlagar, den offentliga makten, och det lär komma fler avsnitt i framtiden.

De finns att se på YouTube, lyssna på som ljudfiler (mp3) och läsa som text i pdf: en komplett översikt finns på Olofs hemsida.

Jag tycker särskilt YouTube-filmerna fungerar utmärkt: enkel och klar grafik, en saklig och resonerande röst. Det är för att vara YouTube något så ovanligt som att man lär sig något, eller som Olof säger i introduktionen: det handlar om “statskunskap för sådana som inte läst statskunskap”.

Inte så förvånande för en själv går ju tankarna ofta till den brittiska situationen just nu. Till exempel, debatten om huruvida landet behöver en skriven författning eller om den oskrivna faktiskt fungerar som den ska. Många hävdar ju det senare och att det gnissel som nu ljuder så högt kommer av en i grunden politisk kris, inte en konstitutionell.

Ett annat exempel är den därtill kopplade frågan om Supreme Court i och med utslaget i prorogationsfrågan nu tagit ett definitivt steg mot att bli en författningsdomstol, eller om den på sätt och vis alltid varit det, sedan åtminstone 1600-talet.

Hur som helst, ‘Hur Sverige styrs’ är mer än värt att titta på. Inte bara lärorikt och tankeväckande, utan högst väsentliga medborgerliga kunskaper att ha.

Phew…

Categories: Internet
Monday, Oct 7, 2019

Livsregel n:r 1. Fippla aldrig med saker under huven utan att en mekaniker står bredvid och kan rycka in. Kör gärna bilen, veva ner rutorna, vinka till förbipasserande, tuta på cyklister, vrid up volymen till elva, gör vad fan du vill – men ALDRIG under huven utan att expertis finns i omedelbar närhet!

Och det här är inte första gången, heller, som jag gått förlorad i en snårskog av nya lösenord som krockar med gamla användarnamn som inte funkar med vad Google sparat som inte vet vad mitt nya lösenord är. Yes, it fucking is rocket science! Låt detta bli en läxa för oss alla.

Självkritik och annat

Categories: Kulturellt
Saturday, Oct 5, 2019

Inte så konstigt har mycket av mina tankar senaste veckorna kretsat kring – inte Brexit så mycket, för just nu är lugnet före stormen som börjar med EU-mötet 17-19 oktober och vad som kommer att utspela sig fram till Hallowe’en, och därefter med nyval – utan mer kring den där egendomliga närläsningen av mina gamla böcker jag gjorde i samband med eboksutgivningen på Publit.se.

Det här kommer alltså att bli lite self-indulgent, men det skiter jag i. För de av er som läst böckerna kanske det kan ha ett visst intresse. Och så är det ju helg. Jag tänkte beta av dem med några korta tankar kring varje, i kronologisk ordning, så får vi se var vi hamnar.

Nattsvärmaren (1980) är, och känns som, och förblir, en debutroman. Och inget fel i det alls. Intrigen är rätt snäv – utspelar sig över en helg, den proletariserade akademikern Pauls eskalerande missnöje med Sveriges Kommunistiska Förbund (“SKF”, geddit?) – men tillåter ändå att jag kunde pröva min röst, göra stilövningar, laborera med olika nivåer, första/tredje person, osv. Jag tycker, handen på hjärtat, att det funkar bra. Vad jag hade glömt var hur ganska oattraktiv jag gjort huvudpersonen, Paul, han är inte alldeles lätt att gilla. Det är ett plus, i mina ögon.

Reträtten (1982) Roman nr 2 var jag liksom mest “nervös” inför att läsa om igen. Den fick utmärkt kritik, vann pris, jag fick träffa Torsten Petré. “Vad var det för del på den då?” frågar den åldrade cynikern i en. Eftersom ambitionen var betydligt högre så blir min autokritik därefter. För den har svackor: sjukdoms-/hallucinationssekvensen är för lång, slutscenerna i Salò kunde arbetats ut mer. Vad jag gillar med den är den övergripande strukturen, beskrivningarna av Italien (jag gjorde ungefär samma resa sommaren 1981) och det “filmiska” som följer därav, och framför allt att jag inte försökte vara rolig. Och det är inte det lättaste för mig.

Idiotikon (1985) håller ännu, tycker jag. En “författares anteckningsbok”, kallades den, på lite mindre än 100 sidor. Vissa saker stegrar jag mig inför: att jag kallar mitt utlandsboende för “exil”, en del alltför rigida resonemang om grammatik, osv. Men det är en bok som kändes, och fortfarande känns, helt nödvändig för mig. Mest handlar den om förlust: av människor, av språk, av minnen, av hållpunkter. Och den fick fina reaktioner, inte bara kritiken utan läsare som hörde av sig, jag tror det är den bok jag fått mest och bäst läsarreaktioner på. Och omslaget är fräckt.

Vad skall kungen göra nu? (1987) Min tredje roman. En del recensenter hyllade den, andra (dvs Nils Va-hette-han i Expressen) avfärdade den, mest för att “den handlade om kungen”. Jag blev lite överraskad när jag nu läste om den, för jag tycker den är skitbra! Som med Reträtten, det är först strukturen, the narrative arc, som det heter på skrivarkurserna; plus en hysteriskt snabb resa genom Sveriges historia från 1799 till 1987; och ett klimax – tronpretendentens möte med Carl XVI Gustaf på Slottet – som jag inte tror jag skulle kunna bättra på, om jag så gjorde det själv. (Och här är ju en film! Med samma skådis som spelar alla rollerna från Stum-Joel till Axel Cory! Helt givet! Where do I sign…?)

Endast propagandan är sann (1995) En essäsamling, huvudsakligen bestående av texter jag hade publicerat i Moderna Tider (Göran Rosenberg-eran) och de flesta utökade. Det intressanta är egentligen året den kom ut, för övervägande andelen artiklar handlar om “den offentliga berättelsen”, hur den demokratiserats och splittrats upp i offentliga/privata/alternativa versioner, från Kreugeraffären till Palmemordet – detta alltså 1995, just i början av interneteran. Essäerna har alltså både den oskuldsfulla fräschör man kan vänta sig, och den dödsdömda optimism om nätets befriande kraft som ju inte är lika självklar längre. Intressanta anakronismer + eviga sanningar, skulle jag sagt.

En annan sak jag inte kom ihåg var att jag baserade en del figurer i romanerna på verkliga människor, och att de – signifikativt nog? – alla var kvinnor. Veronica i Nattsvärmaren, Catherine Hogg i Reträtten, Gunilla i Vad skall kungen… Om de bara visste. Men det vet de ju inte.

Boken om Gustaf Ericsson, Mannen som kom tillbaka från de döda (2000) kommer säkert också i eboksformat rätt snart framöver, det är bara saker som behöver ordnas innan det händer (inte minst att den är ganska rikligt illustrerad, vilket tydligen kräver andra ebokstekniker). Iakttag denna rymd, som det heter.

Mellanstick

Friday, Oct 4, 2019

Fintan O’Toole i Irish Times än en gång the go-to guy vad gäller klarhet och koncishet i en fråga som är allt annat än.

City of Londons framtid inför samma fråga tycks inte fullt så hotfull som en del fruktat, enligt Howard Davies i The G. (Se Londonboken sid 214ff) Fast graden av förtröstan man bör känna över det beror väl mest på vad ens investeringsportfölj innehåller. Min innehåller en ostmacka och en Festis.

Svenska kvällstidningar: Varför är det alltid krockar på E4:an?

Åter till vardagen

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Oct 1, 2019

Om nu en mardrömscirkus kan kallas vardag. William Davies skriver utmärkt idag om konservativa partiets förlorade heder och tar bl.a. upp två teman som finner ekon i mitt eget tänkeri: dels att man får spåra det hela tillbaka till Thatcher och “big bang” 1986, och dels högerpressens avgörande roll.

Lästips nr 2 är Stephen Sedley i nästa nummer av LRB om den juridiskt-historiska bakgrunden till Supreme Courts utslag för en vecka sedan, vilket är precis det jag ville veta i min relativa okunnighet.

Tories’ pågående partikongress ska jag inte säga så mycket om. Under normala förhållanden skulle man gapflabbat åt de flesta av deras utspel – det var de konservativa som grundade NHS (google the fucker!); vi ska bygga hus i tre dimensioner (äntligen! tvådimensionella hus är för jävliga att bo i); det var hemliga utländska agenter som låg bakom Benn Act (Insp. Clouseau?) – men det här slutade ju vara roligt för rätt längesen.

Helg! Ingen Brexit!

Categories: Internet, Kulturellt
Saturday, Sep 28, 2019

Så jag kör ett reklaminslag i stället. Senaste par veckorna har jag alltså ägnat mesta tiden åt proceduren att få ut fem av mina gamla böcker i eboksformat, en plan jag planerat alltför länge. Nu har det skett…! Kors i taket. Tretton rätt på tipset. GAIS fixar oavgjort. Elvis lever.

Detta har skett tack vare att jag till slut hittade en mycket kunnig och bra person att fixa det åt mig, Daniel Åberg, som jag inte nog kan rekommendera i sådana här sammanhang. Allt har gått snabbt, smidigt och till rimlig kostnad. Min uppgift under processen bestod i att korrekturläsa de Worddokument som producerades av OCR-skanningen av böckerna. Jag har alltså korrläst gamla böcker som jag knappt bläddrat i sedan de kom ut för (respektive) 39, 37, 34, 32 och 24 år sedan.

Det är en känsla jag inte kan kalla annat än… profoundly weird. Att känna igen, att inte känna igen. Ofta överraskad, aldrig uttråkad, ibland tandgnisslande kritisk (men inte särskilt ofta, faktiskt). Lika ofta glatt förbryllad: vem är det som skriver här…?! Var i hela friden kom den tanken, det resonemanget ifrån? Hur mycket hade jag rökt eller krökt när jag skrev den meningen…?

Hur som helst, de fem böckerna finns nu att ladda ner. Allt detta ska komma på boksidan under den stora rumstering jag planerar inom snar framtid, men jag tänkte jag kan likaväl lägga upp en länk här och nu. Den går via Publit och min s.k. “bokshop” (inga eftergifter åt angliseringen här, minsann!) där allihopa finns på ett ställe. Men de finns också på Bokus och AdLibris, där priset skiljer sig några kronor upp eller ner.

[Röst från bak i rummet: You need a tagline, a tagline…!!] OK, här har du böcker billigare än din tandborste! Och dom går att läsa! Till skillnad från tandborsten! Sort of

Dagen efter + +

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Sep 26, 2019

Den politiska och konstitutionella krisen må ha trappats upp sedan i tisdags, men gårdagskvällens parlamentsdebatt med Boris Johnson blev ett lågvattensmärke. Man kan knappast tro att det skulle gå att bli chockerad längre, men Johnson – the braying Fauntleroy – lyckades. Labours Paula Sherriff bad honom stillsamt och hövligt att minnas den mördade Jo Cox och skruva ner på retoriken typ “förrädare”, “folkfiender” och “kapitulation”. Johnson svarade att vad hon sagt var “humbug”. Inte bara det: “Det bästa sättet att minnas Jo Cox är att genomföra Brexit!”

Inte skuggan av en ursäkt för att ha vilselett majestätet och agerat “unlawfully”. Inte skuggan av eftertanke, reflektion, sans. Inte skuggan av allt det som konservativa partiet en gång stod för. Många kommentarer idag börjar med orden “Inte ens Thatcher…”. Och det är sant. Det här känns, som jag skrev igår kväll, som det definitiva slutet på något, jag vet inte riktigt vad. Kanske just “sans”? En annan fras som förekommer ofta i kommentarerna idag är “dangerous situation”, i högsta grad bokstavligt menad. Våra folkvalda med livvakter? Det verkar gå åt det hållet.

+ Man arrested, etc

+ “Johnson responds to question about the murder of Jo Cox: “The best way to ensure that every Parliamentarian is properly safe and we dial down the current anxiety in this country is to get Brexit done”. In other words, if MPs want to avoid getting murdered things better go his way”. h/t @Martha_Gill

Fortsättning… + +

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Sep 25, 2019

Sitter upptagen med en massa korrekturläsning, men återkommer kanske vad det lider. Under tiden kan man som vanligt titta på vad som händer i Underhuset hos parliamentlive.tv.

+ In emellan har jag försökt förstå mig på de rent juridiska och konstitutionella aspekterna av SC:s beslut igår. Det jag tror jag fattat hittills är att detta är vad en del kallar, med darrande röster, “new law”. Alltså något “nytt” i de domstolsbeslut och konventioner som styr den oskrivna författningen, och det är att den högsta juridiska instansen har satt en “ny” gräns för regeringens “prerogative powers” (vari “prorogation of parliament” ingår, men där finns mycket annat också, som att förklara krig, till exempel).

Detta ser en del (guess who?) som en politisering av SC:s kapacitet att genomföra processen “judicial review”, som detta var, och att den brittiska högsta domstolen därmed på ett oroande vis börjat likna den amerikanska motsvarigheten. Där tar ju politiskt tillsatta domare ofta högst politiska beslut. Men många andra säger att så inte alls är fallet, att det här snarare återetablerat rågången mellan “the separation of powers”, dvs mellan parlamentet, exekutiven/regeringen och lagen. Det är, som någon sa, inte lagen som blivit politisk, det är politiken som blivit unlawful.

Dessutom visar domslutet från SC att detta är vad högsta domstolen gjort – alltså begränsat regeringens “prerogativa” makt – ända sedan Shakespeares tid. Inte ofta, visserligen, det var därför detta kallades “a one-off”. Och det ironiska är ju att de som så högljutt pläderat för de brittiska institutionernas självständighet gentemot EU nu tycks säga, “Nja, kanske inte så pass självständiga ändå…”. Till slut ska jag igen understryka att jag alltså är lekman här, jag kan ha missuppfattat något.

+ Tittar just på debatten mellan Johnson-Corbyn. Och resten. Det här känns som slutet på någonting, är jag rädd. Utan någon ny början i sikte.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004