Min länklista har blivit något kortare, men desto mer naggande god… Jag har, med tungt hjärta, lagt Johan Lif och Jens Christian Brandt åt sidan, på grund av långvarig inaktivitet… Båda har väl alldeles för mycket att göra, och bra är det, men så fort bloggiga livstecken röjs återvänder de så klart till vad jag gärna vill tänka på som Elitfamiljen… bloggvärldens skuggregering… The Few.

In kommer långt om länge Gabis Annex… “På tiden!” som kungen brukar säga. Jag vill också rikta uppmärksamheten mot Erik Stattins nydesignade MyMarkup… Väldigt mycket min kopp av te just nu…

Snabbt Londontips, som avslutning: den som befinner sig i stan närmaste tiden bör styra kosan till Barbican och utställningen “OMA/Progress” om Rem Kolhaas och Office for Metropolitan Architecture… Massor av tänkvärt stoff, bland mycket annat om hur muséerna blir större och större till storleken, börjar bli “mini-städer”…

Jag tänkte att vi behövde lite tröstchark efter gårdagens något deprimerande post. Vår politik är annars att bidra med positiva charkposter. Vad jag lärde mig under mitt besök på Chark-SM 2008 i Göteborg var nämligen att det här är en industri ständigt på defensiven. Jag vill gärna, på mitt blygsamma sätt, försöka bidra till att skapa en mer positiv stämning kring det här med döda djur inuti tarmskinn. Vad vi får oss till livs på den här bilden är pressylta med gräddfil och löjrom. Dessutom en estetiskt tilltalande bild, som i alla fall för mig säger… Mums. Väldigt. Fillibabba.

Karolinska Instititutet har publicerat en rapport i British Journal of Cancer som, än en gång, tycks etablera ett samband mellan charkvaror (eng: “processed meats”) och cancer, denna gång pancreatic, snarare än mag- och grovtarmscancer som brukar vara fallet.

“Apparently, consuming only an extra 50g a day – about one sausage – can raise your risk of this rare cancer by 19%”, skriver en utmärkt och kritisk sammanfattning på NHS.

Kritiken finns, därför att det finns problem med den här sortens studier. Gudarna ska veta att jag inte försöker minimera riskförhållandet mellan processed meats och cancer. Det finns utan tvekan ett samband mellan oxideringen av järnämnena och carcinogena faktorer. Gudarna ska också veta att mitt bord inte är vetenskap. Men man ska alltid – tills bättre kritisk metod föreslagits – studera särskilt två kriterier noggrant i dessa studier.

För det första – som NHS-artikeln fokuserar på – att dessa är epidemiologiska studier. Det innebär att man frågar människor som redan drabbats av pancreatic cancer om deras kostvanor.

Det faktum att de svarar “bacon, korv och salami” är – i rent vetenskapligt hänseende – lika relevant som att de svarar “sallad, tomater och bönor”. Vilket de förstås också gör. Därav de något skakiga siffrorna med “50 gram” och “19 procent”. Man kan producera procentenheter för alla deras matvaror.

Det är med andra ord inte ett orsakssamband. Det är en statistisk frekvens.

(Fotnot: drogförbudstalibanernas siffror ska alltid ses i samma perspektiv. Ersätt ordet “marijuana” som gatewaydrog med “alkohol” och Systembolaget skulle förbjudas i morgon dag…!)

Problem n:r 2 med dessa studier är definitionen av “chark”/”procsessed meats”. Den går vanligtivis att hitta i slutet på de här rapporterna, i pytteliten text. Oftast finner man att defintionen innefattar allt från den skummaste, giftigaste, fabriksproducerade “hotdog” i plastförpackning till salu på Tesco – till den utsöktaste pata negra, insaltad och upphängd i en lada i Córdoba i fyra år, anfrätt av inget annat än solvärme och vinterkyla…

Frågan följer alltså. Eftersom vi ätit “processed meats” sedan vi slaktade vår första gris och hängde upp skinkan i taket, varför dog vi inte alla i cancer långt innan dessa rapporter skrevs?

Dags att börja samla ihop nödvändigheterna i ryggsäcken, kamrater. Vi har fem minuter kvar.

Jag tar med mig min ännu opublicerade runa över Margaret Thatcher (jag ville så få sista ordet… ännu finns tid…) samt en pocketupplaga av Karl Marx ‘Louis Napoleons 18:e brumaire‘ (“första gången som tragedi, andra gången som fars”, osv osv).

Jag tar med mig en smörgås med ost. En burk tonfisk. En saucisson sec. Ett äpple (cox’s orange pippin).

Jag tar med mig – så klart – laptopen och ett solbatteri, samt min just nypåbörjade playlist på Spotify, som börjar med Duke Ellington ‘Take the A Train’ i Newport 1965, och slutar med The Fureys ‘I Know Where I’m Going’…

Jag tar med mig nästa nummer av LRB… Wyndham Lewis trilogi ‘The Human Age’ (man behöver ju veta en del om livet efter detta i den här situationen)… samt Myles na gCopaleens samlade tidningskrönikor…

Jag tar med mig en bild på Gina Lollobrigida.

Farväl.

Daily Mail gör sitt för att vässa spetsjournalistiken i dessa trubbiga tider: fnissiga svenska ortnamn, minsann… För mig har annars alltid måttstocken för en onlinetidnings kvalitetsbrist varit antalet youtube-klipp man lägger in på landningssidan… och där vinner ofta de svenska kvällstidningarna, faktiskt… Men Kattstjärt är ju… rätt roligt… ähem…

Kosan styrs till Parasol Unit i Islington för att se Time and Memory: Cecilia Edefalk and Gunnel Wåhlstrand, en utställning som uppmärksammades av Laura Cumming i Observer igår. Bilden är Wåhlstrands “By the window”.

För dom av er som vill se fler bilder på Paul Cocksedges “Bourrasque” i Lyon strax före jul så finns en hel del i en artikel i senaste numret av Dezeen, ett vansinnigt trendigt designmagasin, som har den goda smaken att citera min pressrelease i sin helhet… 

Ävensom kul, och lite nostalgiskt, att notera att de översätter “Lyon’s Hôtel de Ville” med “a hotel in Lyon”… Jag begick precis samma faux pas när jag för första gången kom till Paris vid sjutton års ålder och fick syn på en skylt med “Hôtel de Ville”, och tänkte: “Stadshotellet? Jamen, det låter ju inte dumt, tror jag ska kolla priserna…”.

The party’s on…! En man i orgonfilt och orgonhatt, med tillhörande orgonskjutare…

Wilhelm Reich upphör aldrig fascinera, i alla fall inte mig. En ny bok har kommit, “Adventures in the Orgasmatron: Wilhelm Reich and the Invention of Sex” av Christopher Turner, den recenseras i senaste TLS, och står nog högst på min inköpslista just nu.

Det är inte så mycket det som är ausgeflippt hos Reich som fascinerar mig, för allt det där hade ju samtidigt sina rätt mörka aspekter: historien om Reich innehåller egentligen inte särskilt mycket komik. Nej, det är snarare hur hans liv och verk som helhet utgör en slags illustration av hur det går till när en idé dör, närmare bestämt det psykoanalytiska begreppet repression, och därmed – liksom i förbifarten – Reichs gloriösa sexuella befrielse. Allt visade sig vara en fiktion.

Arton år efter att de mördade Stephen Lawrence har nu två av dem, David Norris (mitten bak med blå skjorta) och Gary Dobson (längst bak t.h.), fällts och fått 14 och 15 år vardera. Bilden är tagen i juni 1998, när de fem kom ut från the Macpherson Inquiry och äggen började flyga…

De andra tre – Luke Knight och bröderna Neil och Jamie Acourt – kommer förmodligen fortsätta att gå fria. Den huvudsakliga anledningen är bittert ironisk: Norris och Dobson har farit med så många lögner, i arton år, både i och utanför rättssalarna, att ingen längre kan tro på något de säger. Men till pressens heder – för en gångs skull, och inkluderat Daily Mail – så kommer tidningarna inte att släppa dem ur sikte: they will live in infamy…

Det låter som en klyscha, men är det inte. Det rasistiska mordet på Stephen Lawrence förändrade det här landet, både bokstavligt och bildligt. Det var den direkta anledningen till att man avskaffade “double jeopardy”, dvs. att ingen kan ställas inför rätta två gånger för samma brott; och det gav upphov till Macphersonutredningen, som en gång för alla etablerade att Londons Metropolitan Police är “institutionellt rasistisk”.

Om det sista fördes naturligtvis en intensiv debatt, inte minst vad frasen egentligen innebär? Men det var till slut inte så svårt att definiera. En organisation är “institutionellt rasistisk” när icke-rasister i organisationen inte vågar riskera sin karriär genom att tala ut, “när goda människor tiger”. Utan tvekan har också the Met förändrats sedan dess. En ny generation har tagit vid, och medvetenheten har skärpts, även om snedrekryteringen i fråga om etnisk bakgrund inte hjälper något vidare.

Men det här är en dag att fira, utan tvekan. Rättvisa skipad är ett vackert föremål.

Från tragedi till fars i två enkla handvändningar… Jag lämnade in bilen till besiktning i morse och väntade mig väl sådär 3-400 pundare för service och reparationer (på en fyra år gammal Citroën Berlingo, drygt 18,000 km på klockan)…

I’s a fool…

Båda främre bromsskivor, avgasrör, nytt höger framdäck och vajsing hjulbalans, arton olika glödlampor, nya vindrutetorkare – inte ens tutan funkar…! På 1,200 pundare blir det inte ens över till en gräddkola. Jävla tur att man har en privat förmögenhet att falla tillbaka på när rallarsvingarna börjar svischa förbi en…

Det märkliga är att vid senaste besiktningen, i februari i fjol, var det bara ett par bromsplattor som behövdes. På elva korta månader har den här bilen i princip gått från Friskis & Svettis till intensiven på Östra, till ett totalt jävla sammanbrott. Jag skyller på samhället.

Och på Citroën… Aldrig har väl det namnet varit mer passande. What a fucking lemon…