Michael Foot, död idag vid 96 års ålder, var det levande (nu döda) beviset på det okloka i att göra intellektuella till partiledare. Han började sitt tal till partikongressen 1983, efter det katastrofala nederlaget i “Falklandsvalet”, med orden: “I am deeply ashamed”. Orden la visserligen i dagen hans hängivenhet till ärlighet och intellektuell ryggrad, men naturligtvis också hans totala främlingsskap inför för politiska verkligheter. Det var en man som å ena sidan kunde ge briljanta politiska tal från papperet, och å andra sidan svarade på intervjufrågor uteslutande i bisatser, han kunde bli näranog obegriplig.

Glasögonen på svaj, det långa vita håret i gungning, rocken lite sliten och skiten både därbak och därfram: man stötte ofta på honom på Hampstead Heath när han rastade hunden, en oregerlig och elak liten bastard som hette Disraeli. -”I say! Dizzy! Sir! Dizzy! I really must…! SIR…!”. Och alla som inte sett spektaklet förut sa till honom: “That dog is a little bit like the Labour Party, isn’t it, Mr Foot…?” och Mr Foot suckade så djupt han orkade, och svarade: “If I had a pound for every time someone said that…”.

Jag träffade honom socialt några gånger på senare år, eftersom jag känner en av hans, ähm, unga musor rätt väl. Han var hur trevlig och intressant som helst, om än ibland på snudden till obegriplig. Men nu är han död, som sagt.

Så Ryszard Kapuscinski ska ha månglat en massa hittepå… Detta enligt en ny polsk biografi. Handen på hjärtat, hur många av oss blir chockade av ett sådant avslöjande? Det har liksom alltid känts som att man tar Kapuscinskis böcker ur faktahyllan, men läser dom i den skönlitterära avdelningen. Han påminner om den där Pär Rådströmfiguren som berättade för sina arbetskamrater om alla stora händelser han hade bevittnat i sitt liv, men: “Det var när han till slut berättade om sina insatser under Sundsvallsbranden 1879 som misstankarna började gro…”

Det är alltid en tröst att få sina fördomar bekräftade av såna som vet bättre. De två konstkritiker jag oftast läser, Laura Cumming i Observer och Tom Lubbock i Independent, har nu båda tagit orden ur min mun och förklarat Henry Moore en av de mest överskattade skulptörerna som någonsin satt mejsel till almträ. Detta med anledning av den nya utställningen på Tate Britain. Vad båda kritikerna tar fram som väsentligast är Moores “lack of focus”. Som Cumming skriver: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande bäbis?”

Det var Purim idag, tills solnedgången, så jag är glad att jag inte behövde köra upp till Stamford Hill för att besöka min bank. Dom ortodoxa judarna blir helt bindgalna, fulla som trattar, dom dansar, lekfajtas, gör oväsen, och går för en gångs skull långsamt (ortodoxa judiska män verkar alltid ha oerhört bråttom). Det är en mycket underlig syn, en av de underligaste man kan se.

Purim är den mest hänsynslösa av “dom försökte döda oss, men vi överlevde, låt oss äta”-festerna i den judiska kalendern, som Steven I. Weiss beskriver det i en högintressant artikel i Slate. Weiss text är en påminnelse om vad som å ena sidan är så skrämmande med blodtörstigheten i all religion (“Think Amalek”, som en av Netanyahus rådgivare sa om Iran nyligen) och å andra sidan den barmhärtiga, förnuftiga ickevåldskärnan i judendomen.

Hur som haver, den här posten är egentligen bara en liten uppvärmning i en fråga vi kommer att närma oss inom en snar framtid: hur ett liberalt, demokratiskt samhälle genom lagstiftning kan begränsa religionernas inflytande och samtidigt förbli ett liberalt, demokratiskt samhälle. Melodifestivalen är det inte, precis, nej.

…är ordet “forevero”. Det uppstår i klassikern Carolina in My Mind (vid precis 3:01). Ett vanligt ord, med ett “o” på slutet. Skillnaden är total, grundlig, livsavgörande…

[Fredrik, nästa gång du läser Pressylta: varför är det så mycket "Embedding disabled by request" på YouTube nuförtiden?]

Intressant liten contretemps mellan Cryptomes John Young och Chris Vallance från BBC2:s Culture Show (som ofta är rätt bra, men inte alltid, särskilt inte om man inte gillar kulturreportage). Cryptomes egen video här. John Young är som vanligt helt klar på sin och Cryptomes position (som är särskilt intressant i hans kritik av Wikileaks) (hittar inte länkar just nu) visavi vad man vill publicera och inte, information och desinformation, etc.

Young använder i det sammanhanget ett substantiv som tål att diskuteras: “‘authoritatives‘ (government, commerce, institutions, the privileged) whose main purpose is to control information in their interest not the public’s”.

“Authoritatives” är de samhällssegment vars uttalanden man måste handskas kritiskt med, annars är man inte en fullt fungerande medborgare, långt mindre journalist. Och det intressanta är ju att ordet “authoritative” har med “trovärdighet” att göra, ungefär i den meningen att Jan Myrdal är en “authoritative” källa vad gäller den historiska sanningen om krigen i Sydostasien.

Att vända ett ord mot sig självt. Att anklaga makten för att vara trovärdig. Det här är satiriska höjder som Leif Zetterling bara kan rita. Om ens det.

En spansk journalist vid namn Manuel Lozano Garrido (även kallad “Lolo”; d. 1971) kommer att bli den förste yrkesjournalisten att helgonförklaras. Fast motiveringen har egentligen mer att göra med att han genomled en svår sjukdom med stort kurage, och kunde fortsätta som skribent förvånansvärt länge. Lozano Garrido arbetade förstås under Francotiden, och tycks ha gått en väg som många gick: från rätt starkt falangstöd till en slags neutralistisk opposition. Hur allt detta speglar Vatikanens syn på journalistik mer allmänt är något John Hooper i sin Guardianartikel inte vågar spekulera om förrän fler biografiska fakta kommit fram.

Man undrar ju också om någon någonsin helgonförklarats för chark?

[Å andra sidan, om det är lidande det gäller så borde ju alla gaisare ha helgonförklarats för länge sen...]

“When the British stopped trying to be modernists their art became more honest, more real and more significant – from the 50s painters to Gilbert and George to You Know Who,” bloggar The G:s konstkritiker Jonathan Jones idag. “Our artists are better at living in this world than they are constructing utopias – and perhaps that speaks well of them, and us.”

Ni ser vad jag har att kämpa mot. Här är lite “riktig konst” (“Man in a Wheelchair” av Leon Kossoff).

(I det vita utrymmet till höger kan ni ju alltid rita nånting själva. En gubbe, till exempel. Eller ett hus, med skorsten, som ryker.)

Jag fick mitt brandgula kuvert idag. Det kanske ni också fick? Är det sånt där som alla får på samma gång? Hur som haver, jag läser i det stora pappersschoket att Premiesparfonden ska ersättas av AP7Såfa (your friend and mine) uttytt (och kursiverat) Statens årskullsförvaltningsalternativ förvaltat av Sjunde AP-fonden.

Den offentliga svenskan har en osviklig – och ganska fantastisk, ärligt talat – förmåga att skapa sammanskrivningar som låter djupt sinistra och fullkomligt obegripliga på samma gång. Det här, vill jag påstå, är en modern klassiker i genren.

Ta er gärna två minuter att skriva på ett par upprop.

Det första handlar om Amnesty Internationals skamliga behandling av Gita Sahgal, som vågade protestera mot organisationens kopplingar till Cageprisoners, en grupp f.d. fängslade jihadister som inte tagit avstånd från – och därmed förespråkar – våldshandlingar. Hitchens om det här. Uppropet finns på supportwebben för Gita Sahgal, Human Rights For All.

Det andra handlar om Simon Singh och kampanjen för reform av de engelska förtalslagarna, som vid första anblick kan tyckas ha enbart lokalt intresse – men alls icke: läs t.ex. detta… För mer bakgrund, gå till Sense About Science (varning: SAS har vissa historiska kopplingar till Living Marxism, se vidare kommentarerna), och för själva uppropet till kampanjens hemsida.